tisdag 31 mars 2015

scms 2015

Årets upplaga av SCMS-konferens var nog den roligaste jag varit på. Intensivt, givande, krävande, spännande och myllrande. Det är en stor konferens, med typ 25 paneler parallellt, hela dagarna. Jag gick huvudsakligen på porr-/sexpanelerna, men hann med lite skandinavisk film, arktisk film och annat smått och gott också.

Mitt paper presenterade jag redan på onsdagen, på panelen "Scandinavian Nymphomania" vars gemensamma utgångspunkt var Lars von Triers Nymphomaniac men som gjorde fyra olika nedslag i sexualitet i skandinavisk film. Jag pratade om "A Transnational Legacy of Sex Films? Christina Lindberg, Nymphomania, and Iconic Eye-Patches", närmare bestämt filmerna Anita - ur en tonårsflickas dagbok och Thriller - en grym film. Min huvudpoäng var att även om den skandinaviska sexualiteten stereotypt kom att associeras med blonda kvinnor och en bekymmersfri sexualitet, har de här Christina Lindberg-filmernas sexualitetssyn med inslag av sexualiteten som destruktiv och förödmjukande kraft (Anita) och utnyttjande, våld och hämnd (Thriller) gjort ett tämligen precist och starkt intryck. Övriga paneldeltagare talade om kopplingen mellan natur och sexualitet i svensk tjugotalsfilm (Laura Horak), feministisk och kvinnoproducerad pornografi (Meryl Shriver-Rice) och Nymphomaniac (Linda Badley).

På torsdagen höll skandinavisterna möte -- det finns flera sådana specialiserade grupper inom SCMS, en annan som jag också är med i är den helt nykonstituerade Adult Film History -- och jag var med i en liten informell panel som presenterade mycket kort varsitt perspektiv på Nordic Noir som inledning på vad som blev en väldigt livlig diskussion som tydligt illustrerade hur bra akademisk brainstorming kan bli när många människor med lite olika specialiteter, perspektiv och bakgrunder men ett gemensamt intresse eller fokus samtalar.

Sedan på lördag seneftermiddag hade jag det jag nog var mest nervös inför på hela konferensen: en workshop om att skriva "adult film history". "Adult" är ju en väldigt amerikansk beteckning på sexuellt explicita filmer och vad som är bra med det är att det fungerar som en paraplybeteckning för sexploitation, softcore, pornografi och sexuellt explicita konstfilmer. Jag skulle berätta lite kort om mitt projekt och hur man förhandlar att å ena sidan försöka genomföra en väldigt begränsad case study (visningen av pornografisk film i Malmö 1971-1976) och å den andra knyta den till ett större ramverk (Skandinavien, sexualitet, porr) där det finns en massa mer eller mindre korrekta föreställningar om hur det egentligen var. Anledningen till att jag var så nervös var att de övriga workshopdeltagarna alla var sådana jag har läst och beundrar. Så att sitta där på rad med dem, inför publik, var både smickrande och lite skrämmande. Men det gick helt OK.

Hotellet där vi bodde hade en viss kulturhistorisk betydelse. John Lennon and Yoko Ono höll en av sina "bed-ins" där i slutet av maj 1969:



måndag 23 mars 2015

mot montreal

Viss resfeber. Har packat. Mitt paper och mina två kortare presentationer är utskrivna samt lagda på USB-minne. (Och dessutom, för säkerhets skull, mailade till mig själv.) Om exakt tolv timmar är jag i luften!

onsdag 18 mars 2015

lingua franca

Jag har ju haft en period nu på några år där jag har huvudsakligen undervisat på engelska. På Swedish Film and Television Culture hade jag dessutom mestadels internationella studenter, varav bara en del hade engelska som förstaspråk. På Moving Images and Gender har gruppen innehållit fler svensktalande studenter.

Under den här våren har jag dessutom också undervisat på svenska. Att gå från att prata engelska inför studenter den ena dagen och svenska inför andra studenter nästa dag är lite frustrerande. Ibland känns det som om man varken kan prata engelska eller svenska. Jag hyser ganska få illusioner om min engelska -- den är hyfsad och jag saknar inte självförtroende, men jag är långt ifrån någon språkekvilibrist. Av erfarenhet är jag är också väldigt medveten om vilka problem som kan uppstå i andraspråkskommunikation.

Majoriteten av det jag skriver är också på engelska. Sverige är en liten akademisk miljö, och det finns ett begränsat antal film- och sexforskare. Även om man utsträcker språkområdet till att inkludera Norge och Danmark är det fortfarande litet. Därför är det jätteviktigt att skriva på engelska -- annars kan man sitta i sin lilla ankdamm och bekräfta grannankans forskning eller komma i konflikt med ankan därborta för att man tycker att den har inkräktat på ens lilla vassrugge.

Det kallas inavel. Det är på det stora hela taget ganska dåligt. Att vara i dialog med andra forskare är avgörande för god forskning. Därför tycker jag att det är felaktigt och problematiskt att blanda ihop forskning med näringslivets idéer om att döpa om allting till något mer eller mindre genomtänkt på engelska. Det är inte alls samma sak. "Man vill vara internationell", skriver Anders Q Björkman. "Men resultatet blir ofta torftigare texter och att hela yrkesgrupper inte längre kan tala om sina egna ämnen med svenska termer."

Det är klart att man vill vara internationell. Det är inte bara något man vill -- det är något man måste (om så bara på grund av hur värderingen av ens meriter ser ut) och något som i grunden är en god sak som ibland har den tråkiga konsekvensen att texterna blir torftigare.

Jag vet inte om jag kan beskrivas som språkliberal. Språket förändras och det är både häftigt och oundvikligt. Samtidigt är jag obotligt konservativ med vissa saker -- jag skriver exempelvis alltid mig, dig och sig, och skall i stället för ska. Men just vad gäller forskning och publikationer är det helt enkelt en nödvändighet som jag inte har något emot. Jag får bara svälja stoltheten och ta att jag inte kan uttrycka mig med samma schvung som en amerikan eller samma elegans som en engelsman (eller tvärtom, för den delen). Vad jag vinner i slutänden är att mina idéer prövas, diskuteras och ifrågasätts eller bekräftas i ett större sammanhang. Och det ser jag som absolut överordnat.

måndag 16 mars 2015

måndag morgon

I morgon om en vecka åker jag till Montreal på konferens. Är nästan färdig med mitt paper (gjorde en rush i fredags) och har i alla fall börjat fundera på mina andra två (betydligt kortare) presentationer. Men i dag skall jag först och främst konstruera en tenta till mina studenter på Moving Images and Gender.

Kristin Thompson har skrivit långt och jättebra om Boyhood och Harry Potter-filmerna. Det här med att se någon eller några växa upp på film -- hon tar upp andra filmer där man kronologiskt kan se någon växa upp, men många av dem är dokumentärer. Jag tänker själv på Mods-trilogin och Jordbro-filmerna. Thompson låter sig inte svepas med i den enorma entusiasmen över Boyhood, men jag tycker att hon sätter fingret på filmens styrka -- den där känslan av hur livet är, hur saker händer och hur människor flyter in och ut ur ens tillvaro.


tisdag 10 mars 2015

från idé till färdigt paper

Återigen -- detta tycks hända varje gång! -- har jag suttit och stirrat på ett proposal jag skrev för flera månader sedan och undrat över vad i helvete jag tänkte när jag knåpade ihop det. Nu har det dock lossnat och jag har skrivit nästan halva det paper jag skall presentera på SCMS i Montreal om snart två veckor. Jag måste bli klar med det ganska snart, för jag skall också skriva två betydligt kortare workshop-presentationer, samt bli färdig med mitt kapitel till antologin om sexualitet i svensk film.

Mitt paper handlar om två Christina Lindberg-filmer och hur de har så att säga givit ekon i två mer eller mindre nya filmer -- dels om Anita - ur en tonårsflickas dagbok i relation till Nymphomaniac och dels om Thriller - en grym film i relation till Kill Bill. (Lustigt att båda nutidsexemplen är filmer som är gjorde i två volymer -- vad säger det egentligen?)

söndag 8 mars 2015

25 female film critics

Inte minst för att jag den här terminen undervisar på Moving Images and Gender har jag återigen kommit mycket nära några av de kvinnliga filmforskare och filmkritiker jag läste som grundstudent och som betydde enormt mycket för mig. Både för vad de hade att säga men också, får jag erkänna, som kvinnliga akademiker och därmed som något slags förebilder: de verkade så självsäkra, så skarpsinniga och så genomskådande smarta och samtidigt var de inte kultursnobbar utan skrev, inte sällan positivt, om populärkultur. Flera av dem -- inte alla, dock -- återfinns på den här listan från BFI, det brittiska filminstitutet.

måndag 2 mars 2015

busy busy busy

Det är, får jag erkänna, lite för mycket just nu. Om tre veckor i morgon åker jag till Montreal på konferens. Och tiden fram tills dess är bara fullspäckad med arbete. Så det lär fortsätta med sporadiska och inte så utförliga blogguppdateringar ett tag till...

Fin recension av Sexualpolitiska nyckeltexter i DN av Karin Johannisson.