Triggad av en kommentar här på bloggen läste jag i går en artikel som legat på hög och väntat länge: "Sex and the Revanchist City: Zoning Out Pornography in New York" av Marilyn Adler Papayanis. På nittiotalet rensade New Yorks borgmästare Rudy Guilani ut Times Square -- porrbutikerna, porrbiograferna, sexklubbarna och prostitutionen drevs bort bland annat genom en zoningslagstiftning som förbjöd den typen av verksamhet inom 500 feet (160 meter, typ) från bostäder och andra sådana verksamheter. Det vill säga både koncentration av porraffärer och belägenhet i närheten av bostäder förbjöds. Papayanis analyserar processen som ett utraderande av det som Henri Lefebvre kallar "lived space".
I går fylldes min facebook-sida med kommentarer på Svenskt näringslivs utspel om att humaniorastudenter skall få sämre studielån eftersom de har svårare att få jobb. Bättre att läsa till civilingenjör. Eftersom jag själv en gång i tiden, under en (faktiskt ganska kort) period av arbetslöshet svor över mitt eget val att läsa humaniora -- dessutom hopplösa humanioraämnen som inte ens kvalade in mig på lärarutbildningen -- kan jag på ett sätt förstå synpunkten, även om själva slutsatsen (sämre studiemedel) är tokig. I dag är jag däremot väldigt, väldigt glad att jag läste humaniora -- jag kan inte tänka mig ett roligare jobb än det jag har och jag är så glad att jag stuck it out trots att det var lite pestigt i några månader (fick ganska snabbt ett vik som fritidspedagog så jag var inte arbetslös mer än en sommar). Och även om det inte leder till ett botemedel för cancer eller förnyelsebara energikällor, har jag svårt, till och med mycket svårt, att se att det inte skulle vara nyttigt eller viktigt.
Felet ligger inte hos de som väljer att läsa humaniora. Felet ligger i ett samhälle som där en humanistisk examen är så lite värd, där man alltid måste gå en yrkesutbildning (bibliotekarie, lärare, journalist) för att räknas på arbetsmarknaden. (Då, den gången jag svor, fick jag på arbetsförmedlingen höra att "men du kan ju ingenting"...) Utomlands finns det ett otal exempel på humanister som har blivit chefer inom branscher som i Sverige skulle fnysa åt en humanist. Jag tror att detta håller på att förändras hos oss, sakta men säkert, för den kunskap som humanister har -- till exempel om Harry Potter -- är nödvändig i en värld där kultur både produceras och konsumeras i en alltmer global och medial värld. Per Svensson i Sydsvenskan påpekade hur ekonomiskt drivande ett sådant fenomen som Harry Potter är.
Den massiva kritiken mot Svensk näringsliv talar ju också sitt tydliga språk -- eller så var det bara ett alldeles osedvanligt korkat uttalande. Eller så var det smart -- man kan ju liksom inte klaga på uppmärksamheten.
1 dag sedan