människorna bakom

Nu har The Sarnos recenserats i svenska dagstidningar. Själv har jag lyckats se de där sista tretton minutrarna av filmen. Jan Lumholdt skriver i Svenska Dagbladet och Mattias Oscarsson i Sydsvenskan.

Vad jag gillade med The Sarnos var det icke-sensationella. Skildringen av vardagslivet med Peggy och Joe, hur hon korrigerar hans manus ("Men Joe, det är ingen som går till en telefonhytt längre -- alla har mobiltelefoner!"), pysslar på balkongen i lägenheten i Sverige och hur de ligger och tittar på Smultronstället. Och på ett sätt skulle filmen ha kunnat heta "Peggy Sarno" för det är hon som står i huvudfokus. Hennes besök på Skavlan gjorde henne inte rättvisa, tycker jag. Vill man ha en mer komplett och komplex bild av henne bör man se filmen.

I går började jag se en helt annan dokumentär, After Porn Ends från 2010. After Porn Ends består av en rad före detta porrskådisar som berättar om sina liv, bland annat Randy West, John Leslie, Asia Carrera, Amber Lynn och den oförglömliga Seka. Nina Hartley var också med, inte i rollen som före detta porrstjärna utan som expert. Enligt en av de länkade recensionerna på imdb är den hopplöst moraliserande, men med reservation för att jag inte sett hela filmen ännu är jag inte säker på att jag håller med. I stället ger den kalejdoskopiska bilder av vad det egentligen kan innebära att arbeta inom porrindustrin och hur livet kan te sig efteråt. För det är de intervjuade ganska överens om -- det finns definitvt ett före och ett efter.

harry reems

Nyheten om Harry Reems bortgång nådde mig under en liten välbehövlig mitterminssemester. Harry Reems dog av bukspottskörtelcancer vid 65 års ålder. Alla minnesrunor jag än så länge har sett har betecknat honom som "Deep Throat star" och det var Långt ner i halsen som var hans ingång in i porrbranschen, och det var sannolikt också Långt ner i halsen som var hans olycka eftersom han dömdes för "obscenity" -- osedlighet -- för sin medverkan i filmen. Här kan man se honom berätta om domen. Även om domen så småningom drogs tillbaka på något sätt innan hans överklagande hade gått igenom, var det under de åren (mitten av sjuttiotalet) som han gick in i en alkoholism som han inte kom ur förrän i slutet av åttiotalet då han blev nykter, kristen, gifte sig och skolade om sig till fastighetsmäklare.

Detta är den snabba storyn om Harry Reems liv. Den lite längre och lite mer komplicerade skulle också inbegripa hans internationella karriär som porrstjärna -- de europeiska filmer han var med i och som han sannolikt tackade ja till inte bara av ekonomiska skäl utan också för att han hade den där domen hängande över sig och det var klokt att tillbringa tid utomlands. Han spelade mot Marie Forså i Butterfly eller Lifterskan (1974), i Justine & Juliette från 1975 (dubbad av Börje Ahlstedt!) och igen i Bel Ami (1976). Jag minns när jag berättade om detta under en föreläsning för internationella studenter, och en amerikansk student i gruppen kom fram till mig efteråt och frågade "the Harry Reems?" Det känns kanske lite märkligt, att en känd amerikansk porrstjärna skulle medverka i svenska filmer, men den enligt imdb västtyska Lifterskan regisserades av Joe Sarno och via den var kanske inte steget så långt till Sverige. Överlag är hela den europeiska sexfilmen präglad av starka transnationella nätverk och flöden.

Den lite längre berättelsen om Harry Reems skulle också inbegripa den paradoxala situationen på sjuttiotalet när Reems blev en "porn chic"-stjärna genom sin medverkan i Långt ner i halsen och fick hänga med kändisar som Warren Beatty och Jack Nicholson, samtidigt som hans association med porrindustrin hindrade honom från att göra filmkarriär inom mainstreamfilmen. Å ena sidan kopplades porren ihop med radikalitet och frihet, å den andra var den utsatt för rättsprocesser och en puritanism som tydligt markerade var gränserna gick.

Jag skulle också vilja tillägga att Harry Reems var en komisk talang. Hans insats som läkaren i Långt ner i halsen uttrycker en goofy, icke-aggressiv humor som å ena sidan är lite dum ("What if you had your balls in your ears?" -- "Then I would hear myself coming!") och å den andra är ganska avväpnande. Även om jag har sett honom i osympatiska roller uppfattar jag hans styrka som skådespelare var den här lite goofy humorn och det var också den, i alla fall enligt Linda Williams, som gjorde att en film som Långt ner i halsen kunde slå.

Det finns alltså något lite tragiskt över Harry Reems. En del skulle kanske säga att han tog sig ur tragiken när han blev nykter, kristen och fastighetsmäklare, men jag kan tycka att en del av tragiken är att han var tvungen att göra det för att överleva. Att han inte kunde gå vidare som skådespelare, att vägarna stängdes när han (av en slump, brukar det sägas) medverkade i vad som kom att bli den mest (ö)kända porrfilmen någonsin, och att han fick bära hundhuvudet för något som betydligt fler personer var inblandade i.Jag hoppas han hade ett bra liv till sist.

förhoppningar

Just nu är det lite crazy. Har en miljon saker att göra. Kan meddela att en samförfattad artikel nu är ivägskickad. Submitted, alltså. Så nu har jag tre inskickade texter som väntar på svar -- det är precis så man skall ha det, sägs det. En av dem borde jag få svar på snart. Jag har två ansökningar inskickade samt en som snart skall in. Samt en del projekt som är mer eller mindre i startgroparna. Framtiden kan alltså bli spännande.

Och vad gäller Boken har jag alldeles, alldeles snart tagit ett avgörande steg. Håller tummarna.

för män, av män?

Läste precis en riktigt, riktigt bra artikel av Klara Arnberg. Artikeln handlar om kvinnliga porrföretagare i Sverige 1950-1972 och jämför andelen kvinnor i den pornografiska pressen med andelen kvinnor i den generella pressen, samt gör kortare närstudier av några av de kvinnliga pornograferna. "For Men, by Men?" heter den och är väl läsvärd. (Är lite osäker på om länken funkar om man inte är uppkopplad via ett universitet eller en högskola, men jag tror det.) Det här är riktigt seriös grundforskning -- gediget, genomarbetat, icke-sensationalistiskt -- som fyller i en kunskapslucka men också pekar framåt mot vidare forskning.

Det var alltså inte så att den pornografiska pressen var mer mansdominerad än den övriga pressen (som ju i och för sig var väldigt mansdominerad). Jämförelsen är i allra högsta grad rimlig eftersom det är lätt att peka ut något som mansdominerat men inte lika lätt att plocka fram relevant jämförelsematerial. Jag kan själv dra parallellen med sexklubbarna i Malmö -- eftersom jag inte är ekonom har jag inte kunnat sitta och räkna på företag, men jag vet att det fanns klubbar som drevs av kvinnor. Att det förekom att porrpressen var familjeföretag är inte heller det förvånande i relation till klubbarna, eftersom en del av dem också var det.

Jag blir direkt upprymd av att läsa så bra artiklar. Sådana här forskningsresultat visar dels att forskning om pornografi är i högsta grad relevant och viktigt och dels att förutsättningslös forskning verkligen kan bidra till ny kunskap.

om yttrandefrihet

Göran Rosenberg har skrivit om yttrandefrihet och dess kompromisser i Expressen. På många sätt tycker jag att det är en klok artikel -- balanserad, förnuftig, saklig. Och han har rätt, självklart har han rätt. Kompromisslöshet har något fanatiskt över sig och ramarna för vad som får sägas och inte får sägas har förskjutits, på ett problematiskt sätt. "Problemet överlag är dock att det i samhälle efter samhälle har blivit allt svårare att upprätta och upprätthålla det slags oskrivna överenskommelser som måste till för att göra yttrandefriheten politiskt och socialt hållbar", skriver han. Men när han närmar sig kärnan känner jag att något i mig reagerar. "På samma sätt som marknaden är yttrandefriheten i själva verket en komplex juridisk, social och kulturell konstruktion." Det var just det, ja.

Jag har undvikit att skriva om näthatsdebatten av många skäl. Ett är att jag är lite mesig, helt enkelt. Ett annat är att det är så många som skrivit, med så mycket bra och dåliga synpunkter och argument att jag bara inte orkat. Men Rosenbergs artikel -- så balanserad och förnuftig -- pekar på något i detta som jag ändå vill ta upp.

För Rosenberg skriver om det civiliserade samtalet. Ett samtal som pågår i offentligheten, och som nog så väl kan innehålla råsopar och påhopp men alltid på en viss nivå. När Harry Schein gick i klinch med ungvänstern mot slutet av sextiotalet var det inte snälla saker han skrev. När Stig Ahlgren skrev i Vecko-Journalen kunde han vara nog så vass och elak. Och så vidare. Om det görs med stil och finess, med elegans, kan det passera, ja, till och med beundras, om än inte odelat."Vassa pennor" har det funnits ett antal av och många av dem har gått till historien. Men dessa har följt de oskrivna regler och överenskommelser som funnits vad gäller hur man uttalar sig i offentligheten. Och när de någon gång brutit mot dem, har de gjort det i full medvetenhet om vad de gjort.

De svåraste reglerna att lära sig är de som är oskrivna. Som ingår, per automatik, i en viss kultur. Det är därför olika sociala koder fungerar så effektivt för att markera klass eller makt -- de är oskrivna, ibland till och med bara efterlevda genom ett slags halvt medvetande eller en ryggmärgsreflex om hur man gör och hur man inte gör. Det Rosenberg inte skriver, men som jag tänker när jag läser hans artikel, är att bara de som kan de överenskommelser som finns för att göra "yttrandefriheten politiskt och socialt hållbar" har i så fall tillträde till att uttala sig i det offentliga. Och tidigare har det ju varit så -- det har funnits gatekeepers på tidningsredaktioner, insändarredaktioner, bokförlag, radiokanaler, nyhetsbyråer, SVT, i produktionsbolag och på Svenska filminstitutet och så vidare. Det som har skett -- och som många har påpekat -- är en avprofessionalisering av det offentliga samtalet. När vem som helst kan göra en film och lägga upp på youtube, skriva ett blogginlägg, kommentera en artikel eller en facebookuppdatering, eller till och med skriva en roman och ge ut den, då försvinner den där gatekeepingfunktionen. Detta är i grunden positivt. Demokratiserande. Vem som helst, oavsett kunskap om de oskrivna reglerna (kanske med ett slags vulgariserad kunskap om dem av typen "men så får man väl inte säga i det här landet"), kan nu uttala sig i det offentliga. Ja, eller vad vi skall kalla det, eftersom samtidigt har gränsen mellan det offentliga och det privata -- eller gränsen mellan de civiliserade samtalen och "källarhålen" och "underjorden" som Rosenberg kallar dem -- lösts upp. De orden i sammanhanget väcker associationer om något unket och mörkt, det freudianska Detet. Överjaget kontrollerar det civiliserade samhället, Detet regererar i näthatet. Här tycker jag att jag anar den bildades förakt mot de som inte förstår yttrandefrihetens oskrivna regler och "kontinuerliga avstämning".

Kanske piskar näthatet upp mer hat. Att känslan av att vara en grupp stärker de som hatar och lockar fler hatare. Att man sällar sig till mobben, eldar på varandra. I så fall är näthatet djupt problematiskt och sannolikt till och med ett hot mot demokrati och yttrandefrihet. Men tänk om det är så att det hat som i dag kommer till uttryck alltid -- med lite olika förtecken -- har funnits där. Mot invandrare, mot muslimer, mot kvinnor, mot homosexuella, mot judar, mot feminister, kommunister eller högerextermister. I så fall är det först nu vi kan se det, och se omfattningen av det. Det är inte vackert, men kanske är det en nödvändig insikt.

Nej, yttrandefriheten är inte självreglerande. Den styrs både av informella regler och av explicit lagtext.Vem som helst kan tillägna sig den explicita lagtexten (framför allt när man kan googla fram den). De informella reglerna är däremot svårare. Om vi skall styra upp yttrandefriheten så att den bara gäller för de som kan de informella reglerna återgår vi till ett samhälle där den som har språket och de sociala koderna har rätt till en offentlig röst.

Så när Rosenberg avslutar med: "Vad försvaret av yttrandefriheten i dag kräver är därför inte kompromisslöshet utan den politiska och sociala förmågan att ingå de nya kompromisser, formella och informella, som krävs för att säkra yttrandefriheten också i nätets och näthatets tidevarv", har han helt rätt. Nya kompromisser krävs. Och yttrandefriheten är alldeles för viktig för att vi skall glömma bort vem som har makten och rätten att yttra sig.

arbete pågår

Ett utdraget artikelskrivande är på väg mot sitt slut. Jag sitter och putsar och städar i enlighet med kommentarer från en kollega som läst igenom och haft synpunkter. Sakta med säkert börjar det bli något. Samtidigt har jag en lapp bredvid mig med två konferenspapers uppskrivna som jag vill bearbeta till artiklar under våren och tidiga hösten. Att bli klar med något betyder också att man kan börja på något nytt.

Men det finns ju annat pågående arbete -- undervisningen på Swedish Film and Television Culture går mot sitt slut. Komponerade en hemtenta till dem i går som jag är ganska nöjd med (svår men kul). De får den på måndag. Jag sitter och pular med ett book proposal för Boken (för nu börjar jag äntligen känna att jag är så långt kommen att jag kan våga skicka in ett sådant) och har bestämt att det skall i väg inom två veckor. Förlagen vill ha ett "sample chapter" så jag måste få ett av mina kapitel i såpass god form att det tål att läsas. Och så skall jag naturligtvis bestämma mig för vilket förlag som skall få äran att refusera mig först...

ansökningstider

På väg mot Stockholm. Det är skönt att det börjar bli ljusare -- eller ja, till och med riktigt ljust. Cyklade genom fantastiskt soluppgångsljus mot tåget i morse och trots den tidiga timmen njöt jag faktiskt.

Annars är det ansökningstider. En ansökan gick i väg redan för över en månad sedan. En annan i fredags. Och nu är det en tredje som skall bearbetas och skickas i väg. Om en av dessa ansökningar ger utdelning så är det god statistik. Ja, till och med över förväntan. Så är det och det är lite trist när man nu ändå lägger ner ganska mycket tid på att göra dem. Systemet är inte helt effektivt, om man säger så.

Måndagen började annars med en solskensnyhet: Ett HIV-smittat barn har blivit virusfritt! Uppenbarligen innebar det en massiv medicinering under en lång tidsperiod (det vill säga en väldigt dyr behandling), men man lyckades i alla fall.