maj-briht bergström-walan

Bara några dagar efter Birgitta Stenberg har nu också Maj-Briht Bergström-Walan lämnat oss. Hon var 89 år så det är ju egentligen inte tragiskt på något sätt. Bara tomt. För Maj-Briht Bergström-Walan var en stor och färgstark personlighet, viktig inom sexologin, viktig inom sexualundervisningen, och viktig till och med inom den typ av film som är föremål för mitt arbete. Hon var med i Kärlekens språk-filmerna och spelade en betydande roll också där som drivande inom projektet, inte minst med de skolfilmsversioner av ursprungsfilmen som gjordes.

Hon var också kontroversiell. Inte nog med att konservativa grupper reagerade på hennes sexualupplysning, hon hamnade i bråk med RFSU också, just på grund av sin medverkan i Ur kärlekens språk. För den som vill veta mer rekommendera jag Elisabet Björklunds avhandling, "The Most Delicate Subject": A History of Sex Education Films in Sweden.

Jag hade förmånen att få träffa henne och prata med henne om arbetet med filmerna, tillsammans med Elisabet Björklund. Det var i november 2010. Hon var 86 år och gav ett fysiskt lite bräckligt intryck på grund av sin rullator. Hon ville också att vi skulle sitta nära för att hon hörde dåligt. Men känslan av bräcklighet försvann i samma ögonblick hon började prata. Och det fanns ingenting gammalt i hennes ögon. Hon var skärpt, hon var kraftfull och hon var karismatisk.

terminsstartsstress

I Stockholm. Snart på väg söderut. Varvar undervisningsplanering med antologiarbete och pyssel med Blobben. Stressad. Ville skriva om Birgitta Stenberg men har inte ro nog. Så i stället bjuder jag på en länk.

PS. Tre dubbel-s i rubriken!!!

kaos och fantasier

Fredag. Det har varit en lite kaotisk vecka, dels för att terminen snart börjar, dels för att det är deadline för en konferens jag brukar försöka åka på, dels för att jag ovanpå det håller på att jonglera två antologier, och slutligen för att jag har andra projekt som på något sätt skall bli klara den närmaste tiden. Jag fyller lätt ett A4-blad med "att göra"-punkter...

Anyhow. Har läst Nancy Fridays My Secret Garden: Women's Sexual Fantasies från 1973 (med anledning av den ena antologin). Den var rätt kontroversiell när den kom ut (Ms. Magazine skrev bl a "this woman is not a feminist", till Fridays förtret för det var just precis vad hon tyckte -- tycker? -- att hon var), men blev en bestseller och får nog, i efterhand, kallas en klassiker.

helt apropå

Och som ett svar på fredagens inlägg kom den här i Kinsey Confidential.

masters of what?

Efter att ha sett säsong ett av Masters of Sex -- som jag absolut kan rekommendera -- kastade jag mig över boken som jag haft liggande ett tag eftersom jag inte ville läsa den innan jag hade börjat se serien (av någon helt icke-rationell anledning). Jag har kommit en bra bit längre än handlingen i säsong ett i boken nu, men det här inlägget handlar snarare om serien än om boken.

För det första kan man konstatera att Alfred C Kinsey inte ens nämns i TV-serien. William Masters vill ägna sig åt banbrytande forskning om sexualitet -- detta får vi reda på i en flashback -- men att det redan skett banbrytande forskning om sexualitet tas inte upp. I boken skrivs det rakt ut att även om Masters respekterade Kinseys pionjärinsats uppfattade han inte att det var "riktig" forskning eftersom Kinsey huvudsakligen förlitade sig på människors berättelser och inte på mätningar och observationer. Kinseys angreppssätt var, enligt Masters, "sociologiskt" (trots att Kinsey ju kom från naturvetenskapen egentligen). Men Masters var ju medicinare. I TV-serien har man helt underlåtit att ta upp Kinsey, kanske för att inte förvirra begreppen.

Min personliga uppfattning är att den stora skillnaden mellan Kinseys forskning och Masters och Johnsons forskning inte bara var metodologisk, utan handlade också om vilken syn på människan och sexualiteten de utgick från. Det jag gillar och respekterar hos Kinsey är hur hans utgångspunkt var att variation är inte bara viktigt utan nödvändigt ur ett evolutionsperspektiv. Variation är ett slags förutsättning för artens överlevnad, om jag har förstått honom rätt. Masters och Johnson däremot, tycks ha letat efter det gemensamma, det universella, normen. Deras forskning har ju kritiserats för att den var "biased", det vill säga att den inte var rent objektiv, eftersom de sökte efter personer som passade in i deras modell för sina experiment (se t ex Leonore Tiefer, Sex is not a Natural Act). Det visas i TV-serien bland annat när de avvisar provostens fru eftersom hon inte har fått orgasm, i en hjärtslitande scen, men det görs ingen större affär av det. Samtidigt är det så att den modell de tog fram, the human sexual response cycle, används fortfarande -- den kritiseras och modifieras och man tar fram alternativ till den, bland annat det som kallas Bassons modell som är långt mer komplex (eller komplicerad, om man så vill) (se t ex Plantin & Månsson [red], Sexualitetsstudier, s. 56), men den används än i dag, snart femtio år efter den presenterades.

För det andra är det intressant att se hur man har lagt upp berättelsen. Såvitt jag kan avgöra har man inte på några avgörande punkter förändrat själva historien kring forskningen, hur den gick till och hur den utvecklades. Däremot har man gjort väsentliga justeringar av alla kringberättelser och, inte minst karaktärer. Exempel: Libby Masters hade problem med att bli med barn på grund av Bill Masters låga spermaantal, men behandlingen genomfördes långt innan Virginia Johnson dök upp i bilden.

I stället är den på ett sätt en sjukhussåpa, vilket är lite häftigt -- en sjukhussåpa om sex. Och vad nästan alla sidohistorier går ut på, är hur osäkra, okunniga och fördomsfulla alla är om sexualitet. Den högt uppsatte mannen som döljer sina möten med unga män och som vill bota sin homosexualitet, Masters själv som kan hjälpa sina patienter att få barn men inte erkänna för sin fru att han problemet ligger hos honom, reaktionen hos den evigt otrogne maken när han får erektionsproblem, kvinnan som söker upp och frågar ut en prostituerad om sin mans likgiltighet inför henne, och så vidare. Det finns en handfull kvinnor, bland andra Virginia Johnson, som verkar, mer eller mindre intuitivt, ha begripit sig på det där med sex och som lyckas navigera mellan omvärldens moralism och den egna friheten och integriteten. Okunnigheten understryks ju eftersom man vill visa hur viktig forskningen var -- samma strategi används i filmen om Kinsey, men det blir också en ironisk effekt i relation till seriens titel.
 

ett par länkar

Jag sade ju att det var något jag inte kunde svälja helt i Dead Poets Society. Vet ändå inte helt säkert om det var detta även om det är en invändning att man kan göra -- att Keating är helt enkelt en fuskare. Eller i alla fall en som utnyttjar litteraturen för sina egna syften, plockar det som passar honom och skippar resten, eftersom poesi (enligt filmen) handlar om att känna, inte tänka.

Mayhaps. Det är kanske läge att se om den i alla fall.

Här är en NY Times-artikel om kvinnliga regissörer, från Lana Wachowski till Sarah Polley via Lisa Cholodenko.

På ett sätt är det en stor dag i dag: Jag har skickat i väg mitt proposal (för Blobben) i nyreviderat skick. Nu gäller det bara att hålla tummarna, för nu får jag inte fler kommentarer utan bara ett ja eller ett nej. Tror jag i alla fall. Lustigt nog känns det bara som another day at work (fast fortfarande i lite lunktempo). Även om Sverige är augustifint och vackert vemodigt saknar jag Urbana fortfarande.

lauren bacall

Såg om Good Will Hunting i går med anledning av Robin Williams bortgång. I kväll får jag väl sätta mig med To Have and Have Not med den oöverträffliga Lauren Bacall. Bacall blev 89 år, så man får ju ändå säga att hon hade levt ett helt liv. Ändå finns det något symboliskt i det -- någon gång har jag skrivit på bloggen att jag känner mig lite som en 1900-talsforskare, eller som att det jag ägnar mig åt (film då alltså, inte porr) är något som hör till en passerad era. Tydligen var Lauren Bacall den sista levande stjärnan nämnd i Madonnnas "Vogue", som hyllar Hollywoods guldålder.

robin williams

Så sorgligt att Robin Williams har lämnat oss. Som vanligt hänvisar jag till NY Times som också har en "appraisal" här. Jag var alltid lite kluven till honom som skådespelare: Ja, han var rolig och ja, han hade också ett dramatiskt djup, men det fanns alltid en liten tendens att glida över i det sentimentala (eller "treacliness" som det står i NY Times-artikeln). Även om jag älskade Dead Poets Society (och jag var i precis rätt ålder för den när den kom), fanns det något i den som gnagde i mig, något jag inte kunde svälja helt.

Anyhow: Här är ett youtube-klipp med Robin Williams om porr. Och här är "the most heartbreaking tweet" (enligt Huffington Post).

hybris och porrdebatt

Skall aldrig mer uttala mig om att en text skulle vara enkel att skriva innan jag skrivit den. Efter drygt femton år som först forskarstuderande och sedan forskare borde jag veta bättre. Ja, redan på grundnivå visste jag nog egentligen bättre. Har svurit och svettats över det där Game of Thrones-kapitlet i typ två veckor nu.

Men det är snart färdigt. Tänkte jag skulle beta av några absoluta måsten på min att göra-lista (som vuxit sig oroväckande stor medan jag gnölat med Sansa och Tyrion och Daenerys och de andra) och sedan läsa igenom den för slutliga rättningar innan jag skickar in den.

Porren har debatterats i sommar. Under Pride i Stockholm sade tydligen Fi att de ville begränsa spridningen av porr, vilket ledde till ett ifrågasättande av Fi som "modernt feministiskt parti" som inte stigmatiserar olika sexuella läggningar. Riksdagskandidat Veronica Svärd replikerade och menade att man ville utreda huruvida spridningen av porr kan begränsas.

I Gayle Rubins "Thinking Sex" (som verkar vara den text jag oftast hänvisar till här på bloggen) från 1984, påtalar Rubin klyftan mellan genusteori och sexualitetsteori och menar att dessa måste separeras därför att det feministiska perspektivet i genusteorin skapar ett problematiskt förhållningssätt till sexualitet. Detta må ha varit sant 1984. I dag talar vi ofta om olika sorters feminism, som inbegriper bland annat liberalfeminism, radikalfeminism och queerfeminism. Samtidigt är det just den klyftan jag ser i den här debatten. Å ena sidan har vi ett queerperspektiv som säger att "Att bli kissad i ansiktet kan vara gränslöst förnedrande för en person och högsta vinsten för en annan." Å den andra har vi ett feministiskt perspektiv som talar om "de skeva maktstrukturerna inom porren".

Mycket vatten har flutit under broarna sedan åttiotalet. Ändå kan två debattexter trettio år senare spegla samma konflikt.