fakta och fiktion

Eftersom jag alldeles strax skall föreläsa om Call Girl hittade jag Carina Rydbergs kommentar till Hugo Rask/Roy Andersson-debatten ganska vältajmat. Jag fick också höra på ett tidigt stadium att Hugo Rask var Roy Andersson (filmvetare är lika benägna för skvaller som kulturpersonligheter och i det här fallet handlade det ju dessutom om en filmregissör). Carina Rydberg skriver:

Själv är jag inte så lite road. Roy Andersson hävdar att Hugo Rask finns. För det är han som är Hugo Rask. 

Lena Andersson hävdar motsatsen. Hugo Rask är Hugo Rask och ingen annan. 

Men i mina öron låter det ungefär som om hon sa: Roy Andersson finns inte. 

Fast mycket talar för att han gör det.

Och det fångar ganska på pricken hur jag själv tänkte.

Men hur förhåller det sig till Call Girl och Palmedebatten? Är det så att när Mikael Marcimain hävdade att statsministern i filmen är fiktion, så hävdade han att Palme inte fanns? Och betyder det att när Roy Andersson säger att han är Hugo Rask, menar han också att det som händer i boken och det Hugo Rask gör, också har hänt? För man kan ju använda en person ur verkligheten men hitta på saker som händer personen. Som ju var fallet med statsministern i Call Girl, och som var det Palmes söner reagerade på.

Det är många skillnader mellan de båda fallen. Inte minst att den möjliga verkliga förebilden i det ena fallet lever och kan ta på sig att det är han, och att han gör det självmant. Och att i det andra fallet har filmskaparna placerat den fiktive personen i en situation där han begår en de facto kriminell handling. Samtidigt finns det också paralleller: någon hävdar att en fiktiv karaktär är den samme som en verklig och upphovspersonen nekar.

Det är svårt det där, med fakta och fiktion, med gränsen däremellan och både de konstnärliga och de etiska aspekterna av det. Vad vi vet om verkligheten, vad vi tror oss veta och vilken uppfattning vi har om hur den berättelse vi tar del av relaterar till verkligheten spelar stor roll.

content och kontroll

Efter en kort, men välbehövlig, semester är jag tillbaka vid skrivbordet, förhoppningsvis utvilad nog att ta nya, friska tag.

Min huvudsakliga intresseperiod är ju 1970-talet, med något slags bakgrund i 1950- och 1960-talet. Jag har ägnat mig en del åt samtiden och internet -- ett kapitel för flera år sedan om amatörporr på internet, två andra mer nyligen (ännu ej publicerade) om produktionssituationen och "porrens död" samt om nationalitet och transnationalitet i samtida och historisk belysning. Vad jag inte har gett mig in på har varit hur det ser ut bakom de "tube sites" -- sajter som har samma funktion som youtube men som distribuerar porr -- som i mångt och mycket är orsaken till kommersiella producenters klagan över "porrens död". Via en porrforskarkollega på facebook hittade jag den här artikeln, om ägaren till flera av dessa "tube sites": MindGeek. Den i sin tur tycks delvis inspirerad av den här artikeln, som kollegan också lade ut.

Vår tids underhållningskonsumtion sker till stor del över nätet: Netflix-filmer, Youtube-klipp, musik via Spotify och så vidare. En stor del av det innehåll ("content") som konsumeras är emellertid porr och mycket av det konsumeras gratis. Porrproducenter är alltså vad som kallas "content producers" för sådana här gratissajter ("content providers") och när de då är hänvisade till sajter som drivs av en ägare som inte är så nogräknad med huruvida materialet är piratkopierat eller inte eftersom deras huvudsakliga inkomster kommer från annonser på sajten, faller värdet på det de producerar. När dessutom en sådan ägare på det stora hela har en extremt dominerande position, på gränsen till monopol, samt att det "content" som sprids på deras sajter inte betraktas med särskilt blida ögon av omvärlden -- tja, det är inte bra, helt enkelt.

Det som gör detta intressant inte bara för porrforskare är att det kan ha implikationer för andra content providers. I slate-artikeln spekulerar man över vad som skulle hända om exempelvis Netflix får samma makt som MindGeek:

None of these other companies will shift to the free ad-based model that MindGeek’s tube sites use, but a company like Netflix may end up in a position of far greater strength if it comes to control a primary means of distribution—especially if it’s one cheaper than cable—and movie studios and networks may end up having to cut deals with Netflix rather than the other way around. Right now content producers have tremendous influence with Netflix because Netflix needs their content, but should that balance of power change, Netflix will be in the position of power, which is why HBO and others are racing to get into the online streaming business.

Det kan vara värt att tänka på. Framför allt när den här krönikan i The Guardian gör gällande att vi alla blir soffpotatisar som vill ha slapp underhållning via så enkla och billiga medel som möjligt.

mer om gone girl (obs, risk för spoilers)

David Bordwell har skrivit långt och initierat om Gone Girl. Mycket läsvärt. Och apropå frågan om huruvida filmen är misogyn (vilket Bordwell inte alls diskuterar), skriver han: "If you assume that Nick is the film’s protagonist and Amy the antagonist, we have that rare mainstream movie in which the antagonist wins." En annan text -- mer inspirerad av Gone Girl än direkt om filmen -- är den här från DN för några dagar sedan.

Jag vidhåller att Gone Girl bör jämföras med Basic Instinct. Igen har vi en film med en dödlig, omänskligt smart och övermänskligt snygg kvinnlig huvudperson, som den manlige huvudpersonen står sig slätt mot.

ljusglimtar

Fortsatt swamped av arbete. Trots det finns det flera ljusglimtar -- inte bara ljuset i slutet av tunneln, dvs om ytterligare en dryg vecka när majoriteten av höstens undervisning är avklarad, utan roliga och bra saker som händer längs vägen.

I fredags och lördags närvarade jag på symposiet Making the Invisible Visible in the Digital Age, om kvinnor inom filmen. Mitt intresse för kvinnor inom film inleddes för länge sedan med avhandlingsarbetet om Mai Zetterling och en av anledningarna till att jag var med på symposiet var det Filmrum som anordnades i anslutning till det, Gender Trouble in the 1970s. Där visades tre filmer från det sena sjuttiotalet, bland annat Mai Zetterling's Stockholm från 1979, en kanadensisk kortfilm som jag inte hade sett under avhandlingsarbetet (som ju huvudsakligen fokuserade på sextiotalet). De andra två var lesbiska filmer, Eva & Maria av göteborgska Tjejfilm och The Woman in Your Life is You av Lesbisk Front. Ett antal kvinnor som hade varit inblandade i de här produktionerna intervjuades efter filmvisningarna och överlag var det en helt fantastisk stämning: glad och nostalgisk, humoristisk och eftertänksam. Det roligaste av allt för mig under symposiet var emellertid dels att se Mai Zetterlingfilmen och dels att helt plötsligt inse att jag under en paus stod och pratade med två kvinnor som på olika sätt också ägnat sig åt Mai Zetterling, Jannike Åhlund och Christina Olofson, som gjorde filmen I rollerna tre (1996).

I går fick jag äntligen tillbaka en artikel jag har kämpat länge för att få publicerad och även om den fortfarande inte är definitivt antagen utan kräver ytterligare revideringar är det i alla fall ett steg i rätt riktning.

Det ser också ut som att en rad texter jag skrivit under de snart tre år jag varit i Stockholm kommer att komma ut under nästa år, som är mitt sista här.

Och arbetet med de två antologierna går framåt. Den ena, som har deadline till förlaget nu i höst, tar verkligen form nu i slutarbetet och det är jätteroligt att se hur det blir en bok av en massa olika texter som från början spretade lite åt olika håll.

Via HumTank hittade jag det här blogginlägget, om tredje uppgiften. Tredje uppgiften handlar alltså om  forskningsförmedling och universitetets samverkan med det omgivande samhället. När jag pratar med journalister, skriver på kultursidor (länge sedan nu, i och för sig) eller håller offentliga föreläsningar, är det tredje uppgiften jag ägnar mig åt.

på tåg

På väg till Stockholm för att delta i symposiet Making the Invisible Visible in the Digital Age. Lyssnar på FLM-podden med Charlotte Wiberg och Jacob Lundström. Bland annat om Gone Girl.

och så en till...

... som jag helt fastnade i. Om The Whiteness Project här. Själva projektet här.

länkar igen

Fortsätter att vara löjligt överhopad med arbete. Men man kan ju drömma om att gå på Robert Mapplethorpe-utställning i Bloomington, Indiana (ett samarbete mellan Kinseyinstitutet och Grunwald Gallery), och man kan hinna läsa en understreckare om gentrifiering.

gone girl

Är Gone Girl en Basic Instinct for 2010-talet? Den har uppenbarligen rört upp känslor -- är den misogyn? Misandroisk? Misantropisk? Eller feministisk?

Jag har läst boken, men inte sett filmen ännu. Så jag lägger mig inte i debatten just nu mer än att säga att utifrån boken att döma kan filmen vara vilket som av ovanstående. (Eller allt på en gång...)

Fortsätter att kämpa mot klockan med arbete. Men nu känns det i alla fall som om läget är någotsånär under kontroll. Har i dag skickat in ett kapitel med kommentarer till copy editorns kommentarer (!) och en artikel som reviderats efter peer review. Och jobbat med den ena av de två antologierna...

cultural encyclopedia of the penis

När man arbetar hårt och känner sig lite modlös för att man jobbar och jobbar men inte ser något resultat är det roligt när ett resultat av förra årets arbete dimper ner i brevlådan. Det är ju alltid en fördröjningseffekt, mer eller mindre, när man jobbar med saker som skall bli böcker eller artiklar. I Cultural Encyclopedia of the Penis (red Michael Kimmel, Christine Milrod och Amanda Kennedy) medverkar jag med tre bidrag, om Långt ner i halsen, "money shot" och pornografi och erotika. Jag blev till min stora glädje rekommenderad av en kollega och även om jag skrivit encyclopeditext förut (till Historical Dictionary of Scandinavian Cinema) är det en spännande utmaning att försöka slå an den rätta tonen.