potatismos

Nu har jag ägnat mig åt uppsatshandledning i två dagar. Roligt, roligt, men jobbigt, jobbigt. Min hjärna är som potatismos. Jag har också lyckats dunka in scheman och litteraturlistor inför våren och forska lite vidare på Of Seals and Men-projektet (det som föranledde mitt besök i Urbana för ett par veckor sedan). I förrgår skickade jag in korrektur på min body language-artikel (den om penis på film) -- länkar när den läggs ut (open access, tror jag) i nästa vecka.

Så det har varit intensivt, men också roligt för om jag tidigare under hösten i någon mening jobbat under motstånd är det nästan som om allt går av bara farten nu.

att göra-listor och open access

I helgen blev jag äntligen färdig med världens mest massiva att göra-lista. Det var lite underbart att slänga den kladdiga lappen med massor av överstrykningar och tillskrivningar, plocka fram ett tomt papper och skriva "att göra" överst. Flera saker som legat och grott länge skall nu bära frukt. Andra saker skall påbörjas. Trots det bleka novemberljuset känner jag mig upplivad.

Vill påpeka att Porn Studies Journal ligger, vad det verkar, öppet tillgänglig på nätet. En bok, som jag ännu inte hunnit läsa, ligger också helt tillgänglig via Karlstads universitet: Våldsamma fantasier: Studier i fiktionsvåldets funktion och attraktion av Andreas Jacobsson, Magnus Ullén (red.), Erik van Ooijen, Johan Wijkmark och Sofia Wijkmark. Open access är inget dumt fenomen.

två länkar

Tentor rättade och betyg inrapporterade. Phew! Jag hade så många studenter den här terminen att det var rätt mycket mer arbete än vanligt.

Intressant om konflikt i en undervisningssituation. Jag skulle vilja understryka att jag nog inte hade hanterat situationen som den här läraren. Utifrån kommentarerna att döma var det emellertid en ung och oerfaren teaching assistent som höll i undervisningen och jag vet själv, efter en del rätt jobbiga erfarenheter, att det kan vara väldigt svårt, ja, ibland närapå omöjligt, att hålla balansen mellan ett gott samtalsklimat och högt i tak.

Tanja Suhinina har skrivit om hur penisen sällan diskuteras som en kroppsdel som kan ge njutning åt sin bärare. Bra poäng, tycker jag, som efter mina inläsningar inför min artikel om penisens kroppspråk på film blev lite trött på kritiken mot penetrationsnormer och erektionscentrism eftersom den aldrig tycktes ta hänsyn till att den erigerade penisen faktiskt (både för bäraren och för den, som med Tanjas ord, omsluter den) känns annorlunda. Jag håller med kritiken i princip -- det finns en penetrationsnorm, en fallocentrism och en erektionsfixering som behöver problematiseras och nyanseras men det betyder inte att svällkroppar är betydelselösa, eller som Tanja uttrycker det: "Det finns liksom noll förståelse för att en erigerad penis är påtagligt mer mottaglig för sexuell njutning än en slak."

montreal

Den stora årliga amerikanska filmvetarkonferensen hålls i Montreal 2015. Och jag skall dit! Som deltagare både i en panel och i en workshop -- fick beskedet i går kväll och är jätteglad. Båda insatserna är klockrena för mitt forskningsområde: panelen handlar om sexualitet i skandinavisk film och workshopen om att skriva "adult film history".

hemma igen

Tillbaka från USA. Jetlaggad sådär så att marken gungar lite under fötterna, men med rätt hög adrenalinnivå: om elva dagar skall antologi 1 gå i väg till förlaget. Samtidigt skall en massa annat också bli klart: tentarättning, kursplanering och så vidare. Det känns som tvära kast -- från några intensiva dagar om Mai Zetterling och Grönland tillbaka till sexforskningen.

Det var fantastiskt att återvända till Urbana, trots kylan. Jag lyckades träffa nästan alla vänner och kolleger från i våras, och bara att promenera runt i kvarteren och på campus var en surrealistisk nostalgitripp. Platsen är densamma men jag är en annan. Eller min roll på platsen är en annan.

usa igen

Kommer att befinna mig i USA men dessvärre inte i Bloomington för denna händelse. Åker i övermorgon för att arbeta tillsammans med en kollega vid University of Illinois, Urbana-Champaign. Det skall bli jätteroligt att återse Urbana, trots att det verkar som om jag är fördömd när det kommer till väder -- tydligen lägger sig en ny "polar vortex" över USA precis lagom till min ankomst.

for the record...

... vill jag bara säga att jag, på det stora hela, inte blir äcklad av att se penisar på film. Erigerade eller icke-erigerade. Vet inte riktigt hur (ens om) jag kläckte ur mig det där avslutande pratminuset i metroartikeln, men det är sådant som händer.

bilder

Att vara redaktör innebär en massa olika arbetsuppgifter. En handlar om att arbeta med texter -- alltifrån att peta med kommatecken till att ha synpunkter på struktur och formuleringar. En annan handlar om att "hålla ihop flocken" -- se till att skribenterna håller tidsramarna, att texterna följer något slags konsekvens och att de inte spretar för mycket. Ytterligare en är att ordna förlag och hålla kontakt med förlaget. En tredje är att skriva introduktion. En fjärde är att välja bild till omslaget. Så i dag har jag och min kollega bland annat suttit och bläddrat i erotikaböcker (exempelvis den här) för att få inspiration. Vi har ett förslag, och en stark utmanare. Nu återstår att ta reda på vem -- om någon -- sitter på bildrättigheten och kontakta den.

De coolaste bilderna i de där böckerna, tyckte jag, visade olika artefakter som på utsidan såg ut som något annat, och så när man öppnade dem eller vände på dem, hade de ett erotiskt motiv... som det här äpplet, till exempel (scrolla ner en bit).

frågan om det svenska

Hur definierar man kultur? Jag har gått och funderat på det i en vecka nu, dels utifrån en debattartikel i Svenska Dagbladet om "Hur svensk kultur reducerades till gnäll" av Håkan Lindgren och dels utifrån förslaget att fasa ut bidragen till svenskundervisningen utomlands. Lindgrens artikel fick mig att tänka efter, för på ett sätt tycker jag att den ringar in något viktigt: inte avsaknaden av svensk kultur (för till skillnad från de som Lindgren citerar i artikeln har jag inga större problem med att svara på vad svensk kultur skulle kunna vara -- men jag får anledning att återkomma till det) utan glappet mellan den svenska kulturen och de svenska medborgarna. Samtidigt är det lite otydligt vad Lindgren menar med kultur. Problemet kanske ligger i ledet "kultur" snarare än i ledet "svensk" när den Svenska Kulturen skall definieras. Eller problemet kanske ligger i båda leden och det blir bara för många svåra parametrar som skall täckas in.

I The Idea of Culture (2000) går Terry Eagleton igenom tre olika betydelser av begreppet kultur. Han tar dem inte ur tomma intet, utan utgår från Raymond Williams Keywords från 1976. Jag läste The Idea of Culture när jag gick kursen Kulturbegreppet i litteraturhistorien för den danska litteraturvetaren Hans Hauge när jag var doktorand och de tre olika betydelserna fann sin väg in i min avhandling. Den första av dessa betydelser handlar om det goda livet, det kultiverade livet så att säga. Den andra betydelsen är en mer antropologisk eller social sådan och handlar om hur vi lever tillsammans, kultur som ett särskilt sätt att leva på. Och den tredje är kultur som konst.

Med dessa tre betydelser är det inte så svårt att bena ut begreppen: svensk kultur som konst är vår kanon: Lagerlöf, Strindberg och Bergman, för att ta några tunga, etablerade namn, men det är ju också de nya som kommer, den unga kulturscenen varav vissa kommer att bli ihågkomna och andra falla i glömska. Svensk kultur som hur man lever tillsammans, tja -- det är alltifrån midsommar och kräftskivor till hur vi helst inte vill sitta bredvid främlingar på bussen. Och svensk kultur som det goda livet öppnar för tolkning men jag skulle nog vilja inkludera vissa svenska delikatesser som hjortron och ärtsoppa, men kanske också aktiviteter som körsång (vanlig hobby i Sverige, tydligen), den där lite gammelmodiga föreställningen om den svenska strävsamheten, och en del av det som kallas skandinavisk design.

Jag vill inte säga att detta är hugget i sten på något sätt. Men däremot menar jag att när man väl har stipulerat vissa saker som tillhörande svensk kultur, kan man börja reflektera över det och utmana det. 

Till exempel kan man ställa frågan: Men är då detta svenskt? Och vad är det som i så fall skulle göra det särskilt svenskt? Finns det en typisk svensk kvalitet som man kan ringa in? Bergmans stora internationella genomslag är ju på ett sätt förutsättningen för hans konstnärskap -- samtidigt är också hans svenskhet en förutsättning för hans internationella genomslag och i sin tur är detta genomslag med och påverkar bilden utomlands av vad det svenska är. Hjortron och ärtsoppa antar jag ätes på fler ställen än i Sverige och andra rätter som kåldolmar och köttbullar tas ofta upp som importer som har inlemmats i den svenska matkulturen. Det tycker jag i och för sig inte spelar någon roll -- den mesta kulturella utvecklingen är beroende av ett kulturellt utbyte. Midsommar och kräftskiva, då? Midsommartraditionen föregår väl nationen som nation? Firades inte midsommar på det här geografiska området långt innan norrlänningar och skåningar hörde ihop?

När jag googlade Hans Hauge för att se om han fortfarande var aktiv hittade jag en recension av en liten bok, Danmark, som Hauge skrev 2013. Recensenten citerar Hauge: "Danmark findes ikke som objekt i virkeligheden. Danmark er ikke derude i Danmark eller verden. Danmark er et bevidsthedsfænomen eller, hvis man hellere vil bruge et andet billede, et sprogligt frembragt fænomen. Det findes inde i hovedet på danskerne." Utan att ha läst boken, anar jag en referens till Benedict Andersons ord om nationen som en "föreställd gemenskap", en "imagined community". Att en gemenskap är föreställd betyder inte att den inte finns, som vissa tolkar det. Det betyder att den hela tiden produceras av hur vi föreställer oss den. Att vara svensk i dag är något annat än för hundra år sedan. Det finns ingen nationell essens som sitter i generna. Många av de svenskamerikaner jag känner, till exempel, firar midsommar och läser Astrid Lindgren för sina barn, men har helt naturligt anammat den amerikanska förmågan att prata med vem som helst.

Jag som undervisar svensk film- och tv-kultur för internationella studenter uppfattar att en del av mitt jobb är att å ena sidan presentera svensk film och tv, å den andra ge studenterna verktyg och inspiration till att diskutera och ifrågasätta vad det nationella egentligen är. Bland annat tar jag å ena sidan upp vissa viktiga svenska sextiotalsfilmer (av bland andra Bergman, Zetterling, Sjöman, Widerberg), jag berättar om filmreformen, Svenska filminstitutet, den svenska filmcensurens uppluckring. Å den andra sidan berättar jag också att två av de överlägset mest publikt framgångsrika filmerna i Sverige på sextiotalet var Sound of Music och Djungelboken.

Några av de som allra bäst kan iaktta och ifrågasätta, undersöka och reflektera över det svenska är forskare som inte lever i Sverige men som ägnar sig åt det svenska eller det skandinaviska. Jag har aldrig hört så kunskapsrika och insiktsfulla resonemang om den svenska främlingsfientliga rörelsen som på en amerikansk skandinavistkonferens i våras. Eftersom forskning är förknippat med undervisning är sådan forskning hotad av förslaget att ta bort bidragen till svenskundervisning utomlands. Att förstöra möjligheten att ha kunniga och nyfikna personer som betraktar oss på avstånd är kortsiktigt och dumt.

Education is not information transfer. The educated college graduate is not simply the same person who matriculated four years earlier with more information or new skills. The educated graduate is a different person—one who has developed the innate human capacity for learning, to the point of controlling it. The educated graduate is an independent learner, able to seek out answers to whatever questions arise, and able to direct his or her own learning in accordance with the challenges that life presents in the circumstances of his or her own life.