fortfarande absurt efter...

... men jag har knåpat ihop nästan nio sidor på den där artikeln jag är försenad med så den blir nog snart klar.

synd och föräldraskap

Jag är efter med precis allting just nu. Och jag har inte ens någon bra ursäkt. Så, några korta snabba länkar:

Historikern Nikolas Glover skriver om svenska synden och den förmodade frigjordheten. På samma sajt skriver förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg om sex som problem eller gymnastik i Sverige.

I Ottar skriver Tomas Hemstad om föräldraidealet. Att skiljelinjen kanske inte går så mycket mellan hetero och homo som mellan med barn eller utan barn. Men det mest intressanta är det han säger om vad babyboomen och innerstadsfamiljerna gör med den urbana miljön: "Kaféer gick från att vara rökiga tillhåll för skolkande elever, arbetslösa och kulturarbetare till att bli fräscht upplysta lattebarer för stressade föräldrar i farten. De sista mörka mystiska hålen i staden ersattes av gallerior fyllda med organisk tvål och rustika ljusstakar. Det urbana rensades ut till förmån för en medelklassig TV4-tillvaro." Jag tror inte själv att det räcker med att det har med barnafödande att göra för det har minst lika mycket att göra med ändrade levnadsvanor -- att man väljer att bo kvar i stan snarare än att flytta ut till en förort någonstans när man får barn. Man vill inte ge upp det urbana och samtidigt förändrar man genom sitt kvarstannande det urbana...

Återgår nu till användandet av body doubles i svensk sexfilm. Och föreläsningsplanen som borde läggas ut till studenterna typ i går. Och lite antologiadministration. Och annat. 

god fortsättning!

Är tillbaka i selen efter en ganska nödvändig julledighet. Har en lång att göra-lista med bland annat ansökningar som skall färdigställas, undervisningsadministration inför terminsstart och skrivarbete. Känner ändå ett visst behov av att försöka sammanfatta året som gått och blicka framåt. För precis ett år sedan började jag på min nya tjänst som forskarassistent vid Stockholms universitet. Förutom att det inneburit att en stor del av det här året har ägnats åt att sitta på tåg, har det också inneburit en del nya erfarenheter. Att föreläsa i Bio Victor inför en månghövdad studentgrupp, till exempel, och att kommunicera med biografmaskinister via telefon (coolt...) Att ha Filmhuset som arbetsplats. Att lära känna nya kolleger. Att återigen undervisa filmvetenskap och filmhistoria. Jag har ju huvudsakligen undervisat på engelska och mycket grundläggande om svensk film men det har varit jätteroligt.

Mitt nyårslöfte inför 2013 är att definitivt skriva klart Boken.

betygsnämnd

I går var alltså betygsnämndsuppdraget. Det var något mer betungande än mitt tidigare betygsnämndsuppdrag (i filmvetenskap på en doktorsavhandling om Bo Widerberg), eftersom i det här fallet skulle ledamöterna i betygsnämnden fungera som opponenter. Så trots att det var en licentiatsuppsats och därmed kortare till omfånget än en doktorsavhandling krävdes det ganska mycket förberedelse. Min erfarenhet av detta blev god. Vi var tre personer i nämnden och även om ordföranden fick lite mer utrymme än vi andra var det nog ändå en tjugo minuters diskussion per person. Intressant nog kompletterade vi varandra alldeles utmärkt. Kristian Daneback från Göteborg tog upp olika studier av ungdomar och sexualitet på Internet, Carina Listerborn från Kultur och samhälle på Malmö högskola tog upp Internet som fenomen och de intressen som finns där och själv tog jag upp pornografi, sexuell exponering och sexualisering av det offentliga rummet ur ett historiskt perspektiv. (Det känns som om det är mitt eviga mantra, att jag är det historiska samvetet och då går ändå inte "min" historia mycket längre tillbaka i tiden än typ femtio år.)

Många av mina kommentarer kom ur reflektioner efter att ha suttit och gått igenom gamla FIB/Aktuellt som jag gjort nu inför en artikel som jag egentligen skulle skrivit klart för länge sedan. Jag har fascinerats av både inslag som "läsarna skickar in bilder på sina egna flickvänner" och "topless i Saint Tropez" (där även "äldre" kvinnor, ca 30, gick runt topless vilket var tillräckligt anmärkningsvärt för att FIB/Aktuellt skulle påpeka det). Det har ju inte alls varit det jag har suttit och letat efter, men man fastnar ofta när man sitter med gamla tidningar, och på något sätt bidrar det till den allmänna bilden.

december

Decembergrått. Alla lampor tända för det är skymningsljus mitt på dagen. Jag sitter och lägger sista handen vid förberedelserna inför ett licentiatsseminarium i morgon där jag sitter i betygsnämnden. I helgen var jag på antologiseminarium för en antologi om svensk film där jag har skrivit ett kapitel om sexualitet i Millenniumserien. Det var mycket intensivt, men det är roligt att sitta så koncentrerat och diskutera texter. Dessutom är många av de medverkande i boken gamla kolleger vilket gör att det blev lite "reunion" av det också. I eftermiddag är det ett annat seminarium inför en ansökan som skall skickas in i januari. På onsdags spikas en avhandling som jag varit tredjehandledare på som skall försvaras den 19 januari.

Och så samtidigt planering och förberedelser inför aktiviteter nästa år: seminarium för ett kommande bokprojekt där jag är en av redaktörerna, en konferenspanel som skall fungera som startskott för ytterligare ett bokprojekt, schemaläggning och planering av vårterminens SFTC, ett "skrivargrupps"-möte med en kollega om våra ännu oavslutade bokprojekt (vi skall försöka piska varandra...). Det är också två artiklar som förföljt mig under hösten som måste färdigställas nu här kring årsskiftet... 

Så det är ganska mycket just nu.

bond och våld

En ny studie visar att Bondfilmer har blivit allt våldsammare sedan den första filmen 1962. Lustigt nog har de blivit mer och mer våldsammare allteftersom nyheten har rest runt jorden -- enligt DN är de tredubbelt våldsammare och enligt det ursprungliga pressmeddelandet är de dubbelt så våldsamma. Det är inte DN som har fel, utan det har att göra med att forskarna har delat upp våldet i trivialt och grovt våld. Våldet generellt har fördubblats, det grova våldet har tredubblats.

Som vanligt är det inte filmvetare som har gjort studien. Det är två forskare inom psykologi och inom preventiv och social medicin. Jag kan tycka att en sådan här studie egentligen är jättespännande -- den säger oss inte något direkt nytt, eftersom det är en ganska vedertagen om än problematisk föreställning att våldet blir grövre och grövre, men någon som har kategoriserat och räknat slår ju fast det på ett helt annat sätt. Trots det kan jag tycka att det är lite knepigt att någon som inte är specifikt tränad i att analysera audiovisuellt material har suttit och kodat scener med våld.

För de här siffrorna säger oss väldigt lite. Forskarna säger i artikeln att deras resultat bekräftar deras hypotes om att filmer generellt har blivit allt våldsammare. De diskuterar inte varför, utan talar om det som ett problem att unga människor ser alltmer våld. Men hur kan våldet i Bondfilmerna förklaras då? Och hur kan denna ökning av våldet förklaras? Har det med en allt våldsammare värld att göra? Eller är det censurnormer som har förändrats som gjort att man får visa mer våld i dag än förr? Eller är det så enkelt att det rent tekniskt sett är lättare att filma våldsamma scener -- med hjälp av bättre teknik och CGI och andra hjälpmedel -- att man kan visa mer våld i dag? Är våldet av en annan karaktär? Att bara stolpa upp våld i trivialt (t ex örfilar) och grovt (sparkar, vapen) är en väldigt trubbig indelning. Är det publiken som ropar efter mer våld?

Världen har, hävdar flera forskare, inte blivit mer våldsam. Å andra sidan, skildringar av det våld som finns sprids på ett helt annat sätt i dag än för bara sjuttio år sedan. Allt mer globala masskommunikationsmedel med fokus på visuellt material sprider bilder av våld, konflikt och krig. Skräckfilmer som Night of the Living Dead, Last House on the Left och The Texas Chainsaw Massacre har till exempel analyserats i termer av en respons på de skildringar av Vietnamkriget som spreds via televisionen till privatpersoners vardagsrum.

Normerna för vad som får eller inte får visas i underhållningssyfte har också förändrats. Den stora förändringen kom i slutet av sextiotalet i USA då den tidigare produktionskoden ersattes av MPAAs rating system. Det brukar sägas att detta hade att göra med att världen förändrades, bland annat genom Vietnamkriget, men också genom att europeiska filmer kunde visa mer (sexuellt) än amerikanska. Detta innebar en ny konkurrenssituation som den amerikanska filmbranschen svarade på genom att ändra sitt eget system. I Sverige legaliserades pornografin 1971 medan våld censurerades (klipptes eller förbjöds) kraftigt av Statens biografbyrå under hela 1970-talet. I början av åttiotalet debatterades "videovåldet" i Sverige. Den sista filmen med 15-årsgräns i Sverige som klipptes av Statens biografbyrå var Casino 1995. Att både lagliga och sociala normer för vad som är accepterat att visa skiftar genom tiderna -- och ibland på ganska kort tid -- är uppenbart.

Det är också definitivt lättare att filma våldsamma scener i dag. En hel del av vad vi får se eller inte får se har att göra med vad som går att filma eller inte. Vissa filmprojekt driver tekniken framåt, som till exempel Lord of the Rings-filmatiseringen vid millennieskiftet, andra anpassar sig efter befintlig teknik. Men att den tekniska utvecklingen går framåt (tja, eller bakåt om man är filmmaterialist och vänder sig mot den digitala tekniken) påverkar vad som görs.

Är våldet realistiskt? Och vad menar man med realistiskt våld? Betyder det att våldet "ser" äkta ut eller att effekterna av våldet är realistiska? Bond är ju något av en övermänniska vars fysiska förmågor går utöver det vanliga, oavsett om det gäller våld, sex eller alkohol. Skall hans karaktär av fantasifigur spela in när vi bedömer våldet? Har våldet blivit mer eller mindre "realistiskt" genom åren? Hur är det med vem som åker på stryk? Är det Bond himself eller skurkarna? Finns det en genusaspekt att ta hänsyn till? Har våldet laddats med mer eller mindre moraliska värderingar?

Och slutligen -- vill publiken ha våldet? Är det ett svar på en efterfrågan? Och med det menar jag inte nödvändigtvis något dåligt. Adrenalinkickar på grund av slagsmål på tågtak eller i skyskrapor är en del av attraktionen när man betalar för att se en film. Det betyder inte att publiken består av psykopater som går hem och lemlästar folk. Det betyder inte heller nödvändigtvis att vi är mer blodtörstiga än 1962. Bara att våra kroppar svarar på vad vi ser och att det kan vara en del av den upplevelse vi är ute efter.

busy

Busy, busy, busy. Och något förkyld. Men den här artikeln om Mad Men är läsvärd, om än lite gammal.