från noll till hundra

Förra veckan blev lite mer extrem än jag hade tänkt mig. I onsdags skickade jag i väg en ansökan, ett artikelutkast och höll en föreläsning innan jag satte mig på på tåget på väg mot Skåne. På tåget förberedde jag tvådagarsseminariet i Skanör -- läste inskickade bidrag, skrev kommentarer och komponerade ihop en powerpoint. Utanför Moheda blev vi stående eftersom ett annat tåg hade kört på en älg. Vi inväntade tömning av tåget och tog emot passagerarna som skulle vidare söderut. Jag kunde inte riktigt bli upprörd som man annars lätt blir av förseningar eftersom den här gången var det inte fel på spåren, växlarna, signalerna eller tåget utan bara en stackars älg som hade råkat förirra sig. Men det innebar ungefär en timmes försening vilket betydde att jag i princip hann komma hem, packa om min väska och gå och lägga mig. Tidigt nästa morgon bar det av till Skanör.

Skanörsseminariet -- som var kick-off för en antologi som jag och en kollega i Malmö är redaktörer för -- blev intensivt, intressant, roligt och givande. Alla närvarande presenterade lite kort sitt kapitel och sedan diskuterade vi. Mycket. Jag brukar säga att när seminarier fungerar som bäst är de själva hjärtat i akademin -- fler hjärnor tänker bättre än en, helt enkelt.

twilight revisited

Via twitter hittade jag den här långa men intressanta artikeln om Twilightfenomenet. Eftersom jag i någon mening släppte Twilight när jag hade gjort den där boken (se högermarginalen), har jag inte följt utvecklingen riktigt men jag insåg när jag läste artikeln att jo, jag har sett massor av de memes som författaren beskriver. Jag har bara inte tänkt på det. Och rent uppenbarligen, eller vad man skall säga, så är Katniss (The Hunger Games) en mycket tuffare hjältinna än Bella (Twilight). Jag tror att det är en av anledningarna till att trots att jag är väldigt, väldigt förtjust i The Hunger Games har jag inte känt behovet av att skriva något eller redigera någon bok eller så om just den. Just därför att den, på ytan, är så mycket mer självklart en "bra" berättelse om en stark kvinna. Det är inte en "romance" som Twilight, utan en dystopisk äventyrsberättelse. Katniss slåss, förser sin familj med mat, skjuter pilbåge med bravado och är en överlevare. Om unga kvinnor har Katniss som idol behöver man inte bekymra sig för ätstörningar, sjuka utseendeideal eller unga graviditeter. Och så vidare. Att skriva positivt om The Hunger Games är liksom att hojta i medvind. (Förutom, förstås, bland litteraturesteter som tycker att den är dålig litteratur!)

Så, ja, jag gillar både The Hunger Games och Twilight. Men Twilight väcker forskaren i mig på ett helt annat sätt, min vilja att undersöka, förstå, förklara och berätta. The Hunger Games kan jag tänka mig att en skollärare tar upp som högläsningsbok (gör man det nuförtiden?) eller att en bibliotekarie rekommenderar i skolbiblioteket. Twilight däremot... Nu har ju inte det behövts, jag uppfattar att båda bokserierna har sålt av sig själva (och övrig marknadsföring) så att säga, men det säger något om skillnaden dem emellan.

Emma Vossens artikel analyserar problematiken kring Twilighthatet på ett bra sätt. Hon låter sig dock förföras lite av sin egen retorik när hon skriver: "No one examines male pornography and critiques it for the quality of its 'love story' or sentence structure; in the same light women should be able to indulge in media that is just as permissibly 'bad.'" Eller så är hon bara helt ahistorisk. För kanske är det samma anledning till att jag känner ett behov av att förstå och förklara pornografin som det är till att jag vill förstå och förklara Twilightfenomenet -- det handlar om företeelser som ytligt sett (fast på lite olika sätt) hör till skräpet i vår kultur, bottenslafset, moralpaniksmaterial, lågt värderat ibland till och med av de som själva konsumerar det, och samtidigt betyder det något för de som läser eller tittar.

en lossnad propp

Som om en stor propp har lossnat. En annan försenad sak har nu skickats i väg. Jag har fixat en rad olika saker i går och i dag och är helnöjd. I morgon skall jag göra mitt sedvanliga inhopp på grundkursen i filmvetenskap (tredje gången nu) och prata om Mai Zetterling, och så skall jag förbereda mig inför två-dagarsseminariet i slutet av denna vecka.

Återfår sakta självförtroendet.

stukad men hoppfull

Efter den utdragna självförtroendeknäcken som förhoppningsvis fick sitt slut i förra veckan, håller jag sakta men säkert på att ta mig upp igen. Återfå momentum. Spänna dämonerna framför vagnen, som Bergman brukade säga. En stor hjälp på vägen var den skrivargrupp som jag och en kollega bildat -- vi kämpar båda med varsitt bokmanus som aldrig blir klart och i fredags träffades vi i en intensiv fyratimmarssession och diskuterades varandras texter. Det var jättebra -- för mig i alla fall -- jag fick suverän feedback på mitt material, ett flertal handfasta, konkreta tips på omdisponeringar, förtydliganden, struktur och formuleringar. Jag hoppas att min kollega kände sig lika stärkt efteråt. För min del var det i alla fall ett jättelyft.

tillägg

Vill bara tillägga -- jag tror i alla fall inte studenterna blivit lidande av att jag har varit så... hopplös med detta. Båda undervisningspassen den här veckan uppfattar jag gick ganska bra.

felsökning

Sent i förrgår kväll blev jag så färdig med min hopplöst försenade text. I går läste jag igenom den, gjorde en del korrekturändringar och småjusteringar och skickade in den.

På ett sätt var det enormt skönt. Den lättnad jag kände var i det närmaste fysisk, en tyngd och en anspänning som legat i kroppen hur länge som helst, släppte.

På ett annat sätt är det tvärtom. Mitt självförtroende har fått sig en knäck -- min bild av mig själv är en person som aldrig missar en deadline. Helt plötsligt är jag inte det längre. Jag fattar inte vad som hände, och i bakhuvudet går ett slags felsökningsprogram och tuggar -- börjar jag bli gammal? börjar jag bli bekväm? tar jag inte mitt jobb på allvar längre? har jag fallit för prestationsångesten (som jag ibland, lite torrt, har sagt är en lyx vi inte har råd med)? har jag tappat gnistan?

Och å ena sidan är sådana tankar en förbannelse. De kan fungera handlingsförlamande i sig, som ett slags ond cirkel som inte går att komma ur. Å den andra sidan tror jag att det är nyttigt att inse att även på det som man själv inbillar sig är ens starka sida kan man fallera ibland. Att det inte alltid är så att bakslag kommer utifrån utan att man själv, emellanåt, kan vara sin värsta fiende.

Så nu skall jag försöka besegra min egen inre fiende genom att bli färdig med allt annat som stått på vänt medan den här försenade texten tagit upp allt mitt fokus och all min energi.

färdiga avhandlingar och nästan färdiga kapitel

Sakta men säkert håller jag på att bli klar med det där kapitlet jag hållit på med i evigheter nu. Förstår inte vad som tagit åt mig -- jag brukar kunna vara effektiv och fokuserad men något konstigt har hänt och helt plötsligt har jag varit superofokuserad på ett sätt så att jag nästan inte alls känt igen mig. Men nu verkar det som om den tillfälliga handlingsförlamningen är över och jag börjar närma mig slutet, till och med till den grad att jag har städat i noter och referenslistor som nu börjar se ganska välputsade ut.

I helgen var jag på Elisabet Björklunds disputation -- hennes avhandling handlar om sexualupplysningsfilmer i Sverige och jag har varit en av tre handledare. Den tredje, närmare bestämt. Jag måste säga att jag tycker att systemet med flera handledare är väldigt bra, även om traditionen inom vissa ämnen har varit att man har en. Kanske är det lättare för doktoranden att bara ha en, men som oerfaren och "grön" i sammanhanget (första gången) var det jätteskönt att inte hela eller ens stora delar av ansvaret låg på mig utan på en betydligt mer erfaren person och att även andrahandledaren var en med många års erfarenhet. Samtidigt kunde jag följa processen på nära håll.

Och så är vårterminens omgång av Swedish Film and Television Culture påbörjad. I går hade vi introduktionsmöte och i morgon är det nästa föreläsning.

Upptäckte till min glädje att Linda Williams Hard Core: Power, Pleasure, and the "Frenzy of the Visible" ligger ute på google books. Nu behöver jag inte bekymra mig om var jag har mitt exemplar när jag tar mig mellan Skåne och Stockholm. Önskar att all världens böcker låg ute på google books. Hela böckerna. Då skulle man inte behöva släpa med sig böcker någonstans. Kompromisslösningen är väl att ha e-böcker på en läsplatta. Ett helt bibliotek.