i stockholm

I Stockholm. Våren är försenad också här. Solen skiner, förstås. Man får vara glad för det lilla. Insåg i dag att det bara är några veckor till SASS-konferensen i San Francisco och att jag har ett paper att skriva. Så det påbörjade jag på tåget. Skrev, i vanlig ordning, lite sådär stream of consciousness-aktigt vad jag tycker behöver sägas och insåg snabbt att jag måste strukturera upp det ganska rejält för helt plötsligt var nästan halva utrymmet taget. Naturligtvis behöver alltid sådana där första utkast bearbetas rejält men den här gången måste jag nog vara extra stringent, helt enkelt. Ibland är det mycket svårare att skriva kort än att skriva långt...

Läser just nu Taking Place: Location and the Moving Image, redigerad av John David Rhodes och Elena Gorfinkel. Gorfinkel har skrivit ett kapitel om Times Square i sexploitationfilmer. På tal om platser håller jag också på att, långt efter alla andra, se TV-serien Bron som så väldigt tydligt tematiserar platsen -- inte bara Öresundsbron itself utan även de två städer den sammanbinder.

avklarat

Blev klar med tentarättning och betygsrapportering i dag. Jätteskönt -- alltid något som liksom hänger över en. Även om det är roligt att läsa tentor är det också tungt.

En annan sak som blev klar var ett kapitel till en antologi. Deadline är först i nästa vecka, men det var såpass klart att det bara var att korrekturläsa, anpassa till styleguiden och skicka in.

Nu skall jag planera ett Stockholmsbesök och fixa lite småsaker. I morgon börjar jag med rent bord! (Nåja...)

roger ebert

En tomhet har uppstått -- den ständigt aktive, filmrecenserande, bloggande och kommenterande Roger Ebert gick bort i går. Eftersom jag har följt honom på twitter, läst hans blogg och kollat in hans recensioner på i princip varenda film jag har sett, känns det nästan som om jag kände honom -- i alla fall hans skrivpersona. (Däremot såg jag aldrig Siskel & Ebert, inte ens på youtube av någon anledning.) Och även om jag inte alltid höll med honom i hans omdömen om olika filmer, var det alltid relevant att ta del av hans åsikt.

En anledning till att jag följde honom och, skulle jag tro, till hans framgång, var att oavsett vad han tyckte om en enskild film, var det ändå uppenbart när man läste honom att han älskade film. En del filmkritiker har ett lite surmagat drag (inga namn) och sätter sig på höga hästar -- Ebert satte sig inte på några höga hästar utan en run of the mill-film kunde få ett gott omdöme om den åtminstone höll vad den lovade.

Dagens Nyheter skriver kort. Chicago Sun-Times (där Ebert var verksam som recensent) skriver långt. New York Times skriver långt. Bland mina filmvänner på facebook har olika hyllningar och länkar delats. Eberts egna ord om döden. En teckning av Siskel och Ebert i himlen. Och de sista orden i hans sista blogginlägg citeras om och om igen: "Thank you for going on this journey with me. I'll see you at the movies."

business as usual

Rättar tentor, ändrar i texter efter kommentarer och ovanpå det en del administration. Jag håller också på att beta mig igenom kapitel för kapitel i Boken -- det olycksaliga kapitel ett verkar äntligen ha fått hyfsad form, kapitel två är så gott som klart och nu är jag på kapitel tre som behöver en del arbete. Sedan föreslog min kollega att kapitel fyra skulle bli avslutande diskussion så jag har saxat ur partier som fått gå in i de tre andra kapitlen och sparat vissa som skall bilda underlag för diskussionen. Jag vet, det låter inte som om jag har kommit längre än för ett halvår sedan, men det har jag. Skillnaden är i första hand mental, men bara att få styrsel på kapitel ett var en välsignelse.

Har beklagat mig länge över att andra boken är svårare än den första. Stackars nydisputerade som äntligen blivit klara med sina avhandlingar har tittat argt på mig men jag vet att jag har rätt. En annan, mer senior kollega med erfarenhet av flera böcker höll med mig men tröstade mig med att tredje boken går av sig själv. Så det finns något att se fram emot. Bara jag klarar den här så blir det lättare sedan...

människorna bakom

Nu har The Sarnos recenserats i svenska dagstidningar. Själv har jag lyckats se de där sista tretton minutrarna av filmen. Jan Lumholdt skriver i Svenska Dagbladet och Mattias Oscarsson i Sydsvenskan.

Vad jag gillade med The Sarnos var det icke-sensationella. Skildringen av vardagslivet med Peggy och Joe, hur hon korrigerar hans manus ("Men Joe, det är ingen som går till en telefonhytt längre -- alla har mobiltelefoner!"), pysslar på balkongen i lägenheten i Sverige och hur de ligger och tittar på Smultronstället. Och på ett sätt skulle filmen ha kunnat heta "Peggy Sarno" för det är hon som står i huvudfokus. Hennes besök på Skavlan gjorde henne inte rättvisa, tycker jag. Vill man ha en mer komplett och komplex bild av henne bör man se filmen.

I går började jag se en helt annan dokumentär, After Porn Ends från 2010. After Porn Ends består av en rad före detta porrskådisar som berättar om sina liv, bland annat Randy West, John Leslie, Asia Carrera, Amber Lynn och den oförglömliga Seka. Nina Hartley var också med, inte i rollen som före detta porrstjärna utan som expert. Enligt en av de länkade recensionerna på imdb är den hopplöst moraliserande, men med reservation för att jag inte sett hela filmen ännu är jag inte säker på att jag håller med. I stället ger den kalejdoskopiska bilder av vad det egentligen kan innebära att arbeta inom porrindustrin och hur livet kan te sig efteråt. För det är de intervjuade ganska överens om -- det finns definitvt ett före och ett efter.

harry reems

Nyheten om Harry Reems bortgång nådde mig under en liten välbehövlig mitterminssemester. Harry Reems dog av bukspottskörtelcancer vid 65 års ålder. Alla minnesrunor jag än så länge har sett har betecknat honom som "Deep Throat star" och det var Långt ner i halsen som var hans ingång in i porrbranschen, och det var sannolikt också Långt ner i halsen som var hans olycka eftersom han dömdes för "obscenity" -- osedlighet -- för sin medverkan i filmen. Här kan man se honom berätta om domen. Även om domen så småningom drogs tillbaka på något sätt innan hans överklagande hade gått igenom, var det under de åren (mitten av sjuttiotalet) som han gick in i en alkoholism som han inte kom ur förrän i slutet av åttiotalet då han blev nykter, kristen, gifte sig och skolade om sig till fastighetsmäklare.

Detta är den snabba storyn om Harry Reems liv. Den lite längre och lite mer komplicerade skulle också inbegripa hans internationella karriär som porrstjärna -- de europeiska filmer han var med i och som han sannolikt tackade ja till inte bara av ekonomiska skäl utan också för att han hade den där domen hängande över sig och det var klokt att tillbringa tid utomlands. Han spelade mot Marie Forså i Butterfly eller Lifterskan (1974), i Justine & Juliette från 1975 (dubbad av Börje Ahlstedt!) och igen i Bel Ami (1976). Jag minns när jag berättade om detta under en föreläsning för internationella studenter, och en amerikansk student i gruppen kom fram till mig efteråt och frågade "the Harry Reems?" Det känns kanske lite märkligt, att en känd amerikansk porrstjärna skulle medverka i svenska filmer, men den enligt imdb västtyska Lifterskan regisserades av Joe Sarno och via den var kanske inte steget så långt till Sverige. Överlag är hela den europeiska sexfilmen präglad av starka transnationella nätverk och flöden.

Den lite längre berättelsen om Harry Reems skulle också inbegripa den paradoxala situationen på sjuttiotalet när Reems blev en "porn chic"-stjärna genom sin medverkan i Långt ner i halsen och fick hänga med kändisar som Warren Beatty och Jack Nicholson, samtidigt som hans association med porrindustrin hindrade honom från att göra filmkarriär inom mainstreamfilmen. Å ena sidan kopplades porren ihop med radikalitet och frihet, å den andra var den utsatt för rättsprocesser och en puritanism som tydligt markerade var gränserna gick.

Jag skulle också vilja tillägga att Harry Reems var en komisk talang. Hans insats som läkaren i Långt ner i halsen uttrycker en goofy, icke-aggressiv humor som å ena sidan är lite dum ("What if you had your balls in your ears?" -- "Then I would hear myself coming!") och å den andra är ganska avväpnande. Även om jag har sett honom i osympatiska roller uppfattar jag hans styrka som skådespelare var den här lite goofy humorn och det var också den, i alla fall enligt Linda Williams, som gjorde att en film som Långt ner i halsen kunde slå.

Det finns alltså något lite tragiskt över Harry Reems. En del skulle kanske säga att han tog sig ur tragiken när han blev nykter, kristen och fastighetsmäklare, men jag kan tycka att en del av tragiken är att han var tvungen att göra det för att överleva. Att han inte kunde gå vidare som skådespelare, att vägarna stängdes när han (av en slump, brukar det sägas) medverkade i vad som kom att bli den mest (ö)kända porrfilmen någonsin, och att han fick bära hundhuvudet för något som betydligt fler personer var inblandade i.Jag hoppas han hade ett bra liv till sist.

förhoppningar

Just nu är det lite crazy. Har en miljon saker att göra. Kan meddela att en samförfattad artikel nu är ivägskickad. Submitted, alltså. Så nu har jag tre inskickade texter som väntar på svar -- det är precis så man skall ha det, sägs det. En av dem borde jag få svar på snart. Jag har två ansökningar inskickade samt en som snart skall in. Samt en del projekt som är mer eller mindre i startgroparna. Framtiden kan alltså bli spännande.

Och vad gäller Boken har jag alldeles, alldeles snart tagit ett avgörande steg. Håller tummarna.