vexx

På konferens i Stockholm. Visible Evidence heter konferensen och eftersom det är tjugonde gången den ges, heter den mer specifikt Visible Evidence XX, eller vexx. Jag presenterar inte själv, vilket är ganska skönt med tanke på att den här sommaren blev mer jobb än vad jag hade räknat med. (Lyckades leverera det där antologikapitlet den 1 augusti och efter att ha stökat undan lite pressande undervisningsförberedelser tog jag ledigt i en dryg vecka...) I stället skall jag vara chair på en panel i morgon.

Så här långt är jag mycket nöjd med konferensen. Allt jag varit på har varit intressant. Inte minst ett paper om "death bed documentaries" av Jennifer Malkowski som handlade om filmer som skildrar vad hon kallar naturlig död -- det vill säga inte våldsam död genom mord eller olycksfall utan av sjukdom eller ålderdom. Bland annat tog hon upp filmen SICK: The Life and Death of Bob Flanagan, Supermasochist, regisserad av Kirby Dick men så att säga orkestrerad av Bob Flanagan själv. Filmen är från 1997, men jag såg den 1998 när den visades på Kino i Lund. Bob Flanagan dog av cystisk fibros och filmen handlar både om hans sjukdom och om hans masochism. Det mest outplånliga minnet av filmen är när hela duken fylls av en närbild på hans icke-erigerade penis, vilande på en bräda, och på hur en spik hamras genom ollonet och sedan dras ut. Smärtsamt och magstarkt.

Visible Evidence har i hög grad med dokumentärfilm att göra, men inte bara. Snarare handlar det om filmens förmåga -- eller oförmåga -- att vara ett "visible evidence" och förhållandet mellan film och verklighet. Ett exempel som också fungerade lite som ett startskott för Visible Evidence-konferenserna (i alla fall enligt en av keynote-talarna, Jane Gaines) var den film av misshandeln av Rodney King 1991 som användes som bevismaterial under rättegången. (Poliserna som misshandlade King friades ju, trots filmen, vilket i sin tur ledde till Rodney King-kravallerna i Los Angeles 1992.) Men det handlar också om arkiv i allmänhet och filmarkiv i synnerhet, om de spår som lämnas kvar och som används som, tja, ledtrådar, bevis, indikationer när man konstruerar filmens historia. På ett ungefär. Jag lyssnade på en presentation om Statens biografbyrås arkiv och det paradoxala att det som sparats där är de klipp som gjordes, det vill säga det som inte fick visas är bevarat (fast bara delvis eftersom de totalförbjudna filmerna inte bevarats).