snabba fredagslänkar

Bra i DN om "Jag är Jason"-debatten.

Och så ligger Porrkungens tårar (om Berth Milton jr) ute på svtplay. I 362 dagar till.

al goldstein

Mannen som 1968 startade och sedan var redaktör i över trettio år för den amerikanska tidningen Screw, Al Goldstein, har gått bort. Han var tydligen utfattig vid sin död. Goldstein och Screw spelade en stor roll för den moderna pornografins genombrott och utveckling vid skiftet sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Han hyllade Långt ner i halsen (Linda Williams, Hard Core, 1999: 100) och var en i raden av de där tidiga porrentreprenörerna som om och om igen åtalades för osedlighet och obscenitet och på så vis banade vägen för den pornografiska bransch som finns i dag. Som New York Times skriver: "Mr. Goldstein did not invent the dirty magazine, but he was the first to present it to a wide audience without the slightest pretense of classiness or subtlety."

den inre polisen

För något år sedan skrev jag om hur amerikanska studenter på "spring breaks" hade börjat bete sig mera sansat och försiktigt. De mytomspunna spring breaks är/var tillfällen för fylle, galenskap, unga kvinnor som visar brösten -- "Girls Gone Wild" -- och så vidare. Men enligt den artikel jag länkade till hade folk blivit mer försiktiga helt enkelt av den anledningen att bilder från sådana tillfällen kunde spridas på nätet och leda till att man kunde råka ut för att en framtida möjlig arbetsgivare hittade den.

Häromveckan, apropå Expressens och Researchgruppens avpixlande av Avpixlat, ställde jag frågan om hur man kan inbilla sig att man är anonym på nätet, att "nobody knows you're a dog".

I dag skrev Marcin de Kaminski i Sydsvenskan om den "inre polisen" -- hur vi, när vi inser att vi är övervakade, försöker kontrollera vårt eget beteende. Han gör en historisk tillbakablick till Östtysklands övervakningsorgan Stasi, och skriver att Stasi inte bara var enormt stort, utan också "väldigt framgångsrik i var att inprägla känslan av att vara övervakad i en stor del av befolkningen." Han fortsätter: "Genom att effektivt omvandla snuten på gatan till snuten i huvudet hos helt vanliga medborgare möjliggjordes ett slags passivt järngrepp med lydnad som resultat."

Båda exemplen ovan -- spring breakers som har lugnat ner sig och mitt ifrågasättande av anonym nätnärvaro -- kan sägas vara exempel på den där inre polisen. I det första fallet var det ju dock inte någon statlig spaning eller övervakning utan bara det enkla faktum att saker och ting kan ligga kvar på nätet och bli hittade av någon som till exempel en framtida arbetsgivare. Och de Kaminski tar upp betydligt mer allvarliga fall, som att människor i Tyskland i en undersökning uppgav att de skulle dra sig för att kontakta exempelvis beroendekliniker och psykoterapeuter eftersom det någon gång skulle kunna användas mot dem.

nymfomaniparafras

I går spreds en bild på danska filmkritiker på facebook. Den var en parafras på Nymphomaniacaffischerna som visar de olika karaktärerna i filmen i orgasmögonblicket (typ). Alltså affischer till Lars von Triers film Nymphomaniac som har premiär i Danmark på juldagen. (Och i Sverige först efter jag har avrest till USA -- gaah!!!)

Naturligtvis kan man kritisera bilden för att kritikerna tycks hänge sig (!) så totalt och dessutom göra avkall på ett slags kritikens objektivitet genom att så oblygt lyfta en utvald film (även om affischtexten handlar om att de "nyder gode film"). Dessutom en von Trier-film, dessutom en film som redan har fått så mycket publicitet. Samtidigt tycker jag att det är lite coolt. Och man kan inte klaga på ojämställdhet -- det är sex kvinnor och sex män. Nästan som en tanke. Nästan kvoterat.

the sexualization report 2013

Feona Attwood, Clare Bale och Meg Barker har sammanställt en rapport om sexualisering. Storbritannien är i fokus, men det betyder inte att den inte innehåller en del intressant också för en svensk publik. Den bygger på ungefär trettio forskares bidrag och är väldigt sammanfattande, av typen "Vissa forskare säger så, andra säger så..." Jag uppfattar dess budskap som i första hand lugnande -- media försöker piska upp en moralpanik kring sexualisering men så här ser det ut egentligen. Har emellertid inte hunnit läsa hela ännu (har två deadlines i dag) men tittade snabbt på "Effects of pornography" och noterade att den tar upp både positiva och negativa effekter samt diskuterar hurpass rimliga attitydstudier egentligen är, både sådana som visar att män blir mer aggressiva av pornografi och sådana som säger att det finns en korrelation mellan porrkonsumtion och liberala attityder till sex.

you're a dog

Jag är kluven inför Expressens stora avslöjande om de som kommenterat rasistiskt på olika sajter som exempelvis Avpixlat. Jag är inte ensam om denna motstridighet -- i går hade Sydsvenskan två kultursidesartiklar av två skickliga journalister, Andreas Ekström och Anders Mildner, där den ena tyckte att avslöjandet var rätt (Ekström) och den andra tyckte att det var fel (Mildner).

Självklart är det viktigt att granska politiker. Dubbelmoral och hyckleri inom politiken är både tacksamt att ge sig på men också av betydelse för det förtroende vi känner för dem. Om man då upptäcker att en politiker offentligt säger en sak och privat eller under anonymitetens skydd säger något helt annat, eller anställer människor svart eller låter bli att betala TV-licens eller vad det nu kan vara, så finns det en rimlighet i att avslöja det. Om nu SD säger att de inte är rasistiska utan invandringskritiska, och så visar det sig att det finns flera SD-politiker som gör superrasistiska uttalanden i kommentarsfält... tja, då blir det ju ett glapp mellan vad partiet säger och vad de verkligen står för.

Men samtidigt kan jag tycka att om man säger något i tron att man är anonym, så kanske man borde få förbli anonym. Så länge man faktiskt inte uttalar ett hot mot någon reell, utpekad person. Jag vet inte om jag håller med Mildner om att man måste kunna vara anonym (jag tror att jag gör det), men om det finns en möjlighet att vara det och man tror att man är det, så är det inte helt juste att avanonymisera. Eller det finns ett etiskt dilemma i det. Låt oss säga att det inte var Avpixlat utan Familjelivs kommentatorer som hade blivit avanonymiserade. Människor med förlossningsskador eller problem med sina barn eller äkta makar. Och jag lovar, det sägs många märkliga saker i Familjelivs forum (det finns till och med en särskild twitteradress med familjelivcitat). Bakom deras användaridentiteter kan det ju finnas politiker eller skollärare eller andra samhällscentrala personer. Men de säger vad de säger i ett sammanhang där de tror sig vara anonyma. Mildners exempel är kanske mer rakt på: "Men jag gissar att glädjen skulle lägga sig rätt snabbt den dag den yttersta högerkanten upprättar ett motsvarande register av vänstersidan. Eller när någon av politiska skäl hänger ut dem som väljer att skriva anonyma kommentarer i en vanlig dagstidning."

Men sedan, å andra sidan (igen!), hur kan man tro att man är anonym på nätet? Hur, efter alla FRA och Ipred och Snowden och alla andra lagar och avslöjanden kan man överhuvudtaget inbilla sig att, som det hette i The New Yorker 1993, "On the Internet, nobody knows you're a dog"? Internet är som att ställa sig ute på gatan och dela ut flygblad. Med eller utan mask för ansiktet. Kanske ingen bryr sig, kanske ingen frågar efter ditt namn, men om någon med den rätta tekniken, makten och kunskapen vill identifiera dig så är det fullt möjligt.

Och samtidigt (igen!), bara för att möjligheten finns -- är det då rätt att göra det?

För mig är the jury still out. Men jag lutar åt att anonymiteten ändå -- trots näthat, rasism och troll -- har lett till att vi plötsligt vet mycket mer om människor och deras känslor och åsikter än vi visste tidigare. Den har alltså gjort oss klokare. Att de saker vi vet kanske inte är så roliga saker hör inte hit. Anonymiteten har också inneburit att människor har kunnat dela saker som kanske är skambelagda eller traumatiska med andra människor som kanske varit med om liknande saker och har därmed kunnat ha en terapeutisk funktion.

sex, frihet och slaveri

Den här boken vill jag läsa. En kunnig och reflekterande recension i New York Review of Books gjorde mig nyfiken.

Det är ju så att vi vet ganska litet om sexualiteten under Antiken. Vi vet en del, men, som recensenten Peter Brown skriver, så är det som att vi ser det tydligt på avstånd men när vi försöker närma oss är det en gigantisk klyfta mellan oss och dem. Men den här boken tycks kunna säga något vad gäller vad som egentligen hände mellan den romerska dekadensen och den kristna moralismen.Och å ena sidan den romerska sexuella friheten -- som bara gällde några få eftersom en av förutsättningarna för utlevandet var att det fanns slavar -- och å andra sidan den kristna friheten från slaveri men som å sin sida förbjöd allt sex utom det som skedde för reproduktionen, inom äktenskapet. Intressant.

förresten...

... ni följer väl FLM:s djurkalender? Den är väl värd det.

nytt inspelningsstopp

Enligt Al Jazeera America gör nu porrbranschen sitt tredje HIV-stopp i år. På Free Speech Coalitions hemsida beskrivs testsystemet och varför man gör ett stopp. Jag har tidigare på bloggen diskuterat HIV, kondomanvändning och sexuellt risktagande i porrbranschen och jag tror att jag fortfarande står för uppfattningen om att den nya kondomlagen i LA county är problematisk.

Annars är jag själv ganska trött efter en arbetshelg. Vi hade ett seminarium i helgen med anledning av en antologi jag och en kollega redigerar och det blev -- tror och hoppas jag i alla fall -- mycket bra. Vi var tio-tolv forskare som satt och diskuterade utkast till kapitel i ett och ett halvt dygn. Samt att vi hade en inbjuden föreläsare som pratade om filmcensuren och så såg vi en film. Det var intensivt och förhoppningsvis givande, men när man är en av redaktörerna och arrangörerna gäller det att man håller koll vilket gör att det känns som om jag har varit helfokuserad hela helgen.

suspense och surprise

David Bordwell gav sig på att reda ut Hitchcocks berömda beskrivning av skillnaden mellan "surprise" och "suspense". Hitchcock förklarade skillnaden med en tänkt scen där det finns en bomb under ett bord där några sitter och pratar. Om publiken inte vet om att det finns en bomb under bordet, kommer explosionen som en överraskning -- lika stor som för rollfigurerna. Om publiken däremot vet om att det finns en bomb under bordet, vet att den skall explodera vid en viss tidpunkt, medan rollfigurerna inte känner till bomben, och man dessutom visar en klocka på väggen i rummet som närmar sig tiden för explosionen -- ja, då skapar man spänning. Men var det Hitchcock som formulerade den här skillnaden?

Ett antal filmvetare och Hitchcockforskare hörde av sig och resultatet blev ett nytt blogginlägg. Inläggen är läsvärda dels för att de handlar om Hitchcock och filmberättande men också för att de illustrerar ett slags selekt crowdsourcing.

jobb, jobb, jobb

Jobb, jobb, jobb. Mitt i alltihop försöker jag förbereda en USA-vistelse under våren. Det är alltså tänkt att jag skall tillbringa vårterminen vid University of Illinois, Urbana-Champaign. Jättekul och spännande och allting, men också ganska krävande vad gäller planering

Till helgen skall det hållas seminarium/workshop med anledning av en antologi om sexualitet i svensk film som jag redigerar tillsammans med en kollega. Jag skickade in ett ganska ofärdigt abstract till mitt kapitel och skall nu försöka sätta ihop en presentation som är i alla fall lite utförligare.

Jag skickade ju in den där reviderade artikeln i fredags och håller nu på med en gammal sak -- ett konferenspaper som jag tänkte kunde bli aritkel. Men det behöver byggas ut och skrivas om. För att det inte skall bli för tungt att lyssna på, brukar jag skriva in lite talspråkligheter och saker där jag tänker att miner och gester skall understryka vad jag menar i mina presentationer. Och det funkar ju inte i en artikel.

Sedan har jag det där bokkapitlet som jag skrev i somras. Det har nu blivit kommenterat av redaktörerna och skall skrivas om ganska rejält. Det var spretigt och ofokuserat så det säger jag inte så mycket om, men det skall ju göras.

Och så lite tentarättningar, LADOK-rapporteringar samt planer inför vårens eventuella ansökningar om forskningsmedel.

Och så naturligtvis Blobben. Alltid i mina tankar, inte alltid högst upp på skrivbordet...

nakna människor

Intressant text i New York Times -- hur påverkar det oss att se nakna människor? Blir de objektifierade, eller snarare, förlorar de något av sin mänsklighet? Bildar vi oss uppfattningen att de är lite dummare än påklädda människor? Det finns en kulturell föreställning om kroppen och det kroppsliga som mer djuriskt och lägre stående än hjärnan, och nakenhet skulle påminna oss om att människan vi tittar på är kropp. Ett par studier som artikelförfattaren varit med och gjort låter ana att det hela är mer komplicerat än så. Delar av nakenhetens effekt på oss är moraliskt positiv. Andra delar är det inte. Men att den mänskliga kroppen påverkar våra moraliska känslor är tydligt:

These findings underscore the corporeal nature of many of our moral feelings. The experience of other people’s bodies can elicit empathy and compassion; it can also trigger disgust, fear and hatred. Our moral thoughts and actions are influenced, often unconsciously, by others’ smell, their race, their sex, their age, how much skin they are showing and much else.

If we want to be good people, to do right by others, it’s important to know about these influences. Sometimes we will embrace them, but often we are going to want to combat them.