llewyn davis

Här är just nu så kallt att jag bara går och tänker på "superfreeze"-effekten i The Day After Tomorrow. Det blir inte varmare av att hårda vindbyar ibland sveper fram mellan husen.

Innan det blev så himskans kallt lyckades jag smita in på The Art Theater i Champaign och se Inside Llewyn Davis, bröderna Coens senaste film. Den var bra, tyckte jag, absolut inte en av deras bästa (som Fargo eller Big Lebowski) men helt godkänd. Men i likhet med andra filmer som är baserade på verkliga händelser eller inspirerade av verkliga händelser eller vad de nu kan hitta på, har den här filmens närhet till sanningen ifrågasatts. Eftersom den är inspirerad av Dave Van Ronks liv, har flera personer reagerat, bland annat Terri Tahl, Van Ronks exhustru -- Van Ronk var inte alls som Llewyn Davis, han var mycket mer sympatisk.

Den naturliga responsen på detta är ju självklart att detta är en film, det är fiktion, och bröderna Coen har bara använt sig av sådant ur Van Ronks liv som passat in i deras idé om den här filmen. Men att den responsen inte löser problemet har ju visat sig uppenbart -- titta exempelvis på diskussionen om Olof Palme och Call Girl. Suzanne Vega tycker att man skildrat the Village och folkmusikscenen på ett tråkigt sätt -- själv tyckte jag att det var det som var bra med filmen, att den var så i total avsaknad av konstnärsromantik. The free-wheeling, ur hand i mun-livet med gitarren i ena näven och kappsäcken i den andra framstår inte som ett dugg glamoröst.

Men en sak som Terri Tahl absolut har en poäng i, är hur abortfrågan behandlas i filmen. Så här skriver hon:

No one walked into a doctor's office and said, "Abortion, please." Mostly, abortions were arranged by telephone with practitioners whose names were hard to get. One good friend of ours had to go way uptown late at night for a procedure done in a place that barely resembled a medical office, and she paid $400 in 1960. This was the era of using coat hangers to try to abort. In fact, a few years before David and I met, the only woman he ever knew that he impregnated (she was about 16 at the time and David was 19) rode a bike down several flights of stairs to get rid of his fetus. Nor did men arrange abortions for women. The treatment of abortion in the movie as a casual, easily accessible procedure is cavalier, and I think it's insulting to all the women who had one before Roe v. Wade.

Roe v. Wade är det Supreme Court-mål som 1973 ökade rätten till abort inom den första tredjedelen av graviditeten i USA.

Meanwhile på andra sidan Atlanten har mina kolleger Klara Arnberg och Tommy Gustafsson blivit recenserade i Aftonbladet.