distraktioner

Kämpar på med GoT-texten men här är några länkar som distraherat mig så här långt...

Om Catherine Breillat apropå hennes besök på Bergmanveckan.

Om Tystnaden och filmcensuren på Augmented Society.

Om transaktivisternas roll i Stonewall-kravallerna.

Och så den första FLM-podden med Charlotte Wiberg och Jacob Lundström.

roligt arbete

På ett sätt är det här Game of Thrones-kapitlet lättskrivet: jag har formulerat ett mycket konkret abstract som jag i princip kan använda som disposition för kapitlet. Jag har bra koll på primärmaterialet (har både läst böckerna och sett TV-serien, med undantag för säsong 4, flera gånger), bra koll på de teoretiska begrepp jag tänkt använda och jag vet också vilka scener jag skall ta upp och diskutera.

På ett annat sätt är det (naturligtvis, annars hade jag nog blivit orolig...) jättesvårt. Jag ville ha in något om äktenskap (historiskt sett), sexuell jämställdhet och föreställningar om romantisk kärlek. Genast öppnar sig en störtflod av tidigare forskning som i och för sig låter sig sammanfattas på ett ganska koncist sätt men som ändå komplicerar saker och ting. Det måste också knytas ihop -- om så bara med en formulering -- med ett genretänkande, där det faktum att GoT är fantasy erkänns och ges den betydelse det har. Och så ovanpå det måste jag balansera det skrivna ordet (romanerna) med den rörliga bilden (TV-serierna)...

Fast roligt är det. Och har man sexualitet och rörliga bilder som sitt forskningsområde är ju GoT något att sätta tänderna i.

eli wallach

Eli Wallach har gått bort. Han var 98 år, så man får väl ändå säga att han hade levt ett långt liv och fyllt det med en lång rad av fantastiska rollfigurer -- ofta biroller, men biroller av det slaget att de ofelbart piggade upp även en i övrigt medioker film. Jag tror att jag senast såg honom i The Ghost Writer, men det kan ha varit att jag såg The Holiday efter jag såg The Ghost Writer trots att den egentligen är från fyra år tidigare.

Eli Wallach var, tror jag i alla fall, den första skådespelaren utanför de vanliga stjärnorna som jag lärde mig namnet på. Jag såg honom i Den gode, den onde, den fule som tonåring och trots att Clintan alltid är Clintan var Tuco en så fantastisk figur, så laddad med humor, frustrationer, tillkortakommanden och rasande repliker av typen "You are the son of a thousand fathers" (som jag senare fick lära mig är en etablerad mexikansk förolämpning) att det ju någonstans är Tuco -- den fule -- som som är den stora behållningen av filmen.

bergman och filmkultur

Hynek Pallas har skrivit om tystnaden kring Bergman, apropå Bergmanveckan. Eftersom jag befinner mig på ett visst avstånd från filmkritiken kan jag inte riktigt bedöma om han har rätt -- har tre kolleger som ägnar sig åt Bergman och har själv helt nyligen skrivit en artikel som i alla fall till hälften handlar om honom och en annan som delvis berör Persona (inga av dessa två är publicerade ännu). Det produceras alltså en del Bergmanforskning, men det är inte det Pallas är ute efter. Han efterlyser mer samtal om film och mer visningar/möjligheter att se filmer.

Och han har en viktig poäng som jag tycker är värd att lyfta: "Ibland får jag känslan av att folk jämställer värnandet om hans verk med knäfallande för den manlige auteuren. Tvärtom skulle jag säga. För kultur hålls inte levande genom det vördnadsfulla utan genom kritik, samtal och bemötandet av innehåll. Något som bara kan ske genom att film blir sedd."

Detta gäller ju naturligtvis inte bara Bergmans filmer. Att se filmer -- och att gilla dem, eller inte, att prata om dem, diskutera dem, eller att skriva om dem -- är att i någon mening göra dem till sina.

to kill a darling (eller tusen)

Insåg att den där tomhetskänslan -- min homecoming blues -- också har att göra med det där bokmanusutkastet som ligger utprintat på mitt skrivbord. Ack ja. Vågar inte läsa det. Vill egentligen bara läsa det. Vill helst inte röra det. Tänk om hela min produktivitet under våren bara var tomma ord. Eller om jag har skrivit samma meningar om och om igen. Om det inte går att läsa alls. Om det inte går att sluta läsa.

Så i något slags denial ser jag och ser om Game of Thrones som förberedelse för ett antologikapitel som skall skrivas under sommaren. Det är kul. Och det måste ju göras det också.

uppiggad

Lite mer uppåt i dag. Har skickat in en artikel (fem dagar före deadline!) och det piggar ju alltid upp. Inser att jag har jättemycket roligt jobb framför mig och bara ett par tråkiga måsten av administrativt slag kvar på att göra-listan.

Matilda Gustavsson skriver bra om skam apropå Monika Lewinsky. Jag har ju haft anledning att arbeta en del med skam i och med mitt arbete med Call Girl -- eller, ja, mitt försök att analysera Call Girl och bordellhärvan utifrån begreppet skam. Skam är en extremt stark kontrollfunktion i det sociala livet -- det blir tydligt i fall som Belle Knox och andra "outade" porrskådisar -- och omfattar både män och kvinnor om än på olika sätt och i olika grad. Jag hade fått för mig att Lewinsky gick ut med sin artikel i Vanity Fair på grund av en ung man som tog livet av sig för att en bild där han kysste en annan man spreds på nätet. Skam är könad, men inte bara och inte så enkelt som att endast kvinnor skambeläggs. All normbrytande sexualitet skambeläggs.

homecoming blues

Efter ungefär två veckor sedan hemkomsten måste jag erkänna för mig själv att jag lider lite av en lätt homecoming blues. Även om sommaren är strålande fin och även om jag njuter av vardagliga småsaker som svenskt kaffe och finn crisp med bregott på, är det på samma gång förunderliga och deprimerande med att komma hem att allt känns precis som vanligt.

På middagen under vårt seminarieinternat i förra veckan frågade en av våra internationella gäster mig och den andra redaktören vad som var den viktigaste egenskapen för en akademiker. Min kollega svarade "curiosity" i samma ögonblick som jag sade "perseverance". Vi skrattade lite och jag bad om ursäkt för min dysterhet, men i ljuset av nedskärningar (som ju har drabbat min fasta arbetsplats Malmö högskola mycket hårdare än min nuvarande, tillfälliga på Stockholms universitet), hårda jobbvillkor rent generellt för akademiker, och den trista synen på humaniora i synnerhet och akademiker i allmänhet som jag tycker på det stora hela råder i samhället så är inte ihärdighet den minst viktiga egenskapen, även om nyfikenhet kanske ändå är den absolut viktigaste.

En sådan här artikel säger ju något. Jag tycker att författaren har rätt i sak, men jag tycker också att han blandar ihop "real world" med att ha det svårt. Det är väl inte det som gör att akademiker lika mycket lever i den riktiga världen som andra. Jag menar inte att det författaren säger om det jobbiga med att vara akademiker inte är sant -- som jag ser det har akademiker världens bästa jobb men betalar ett högt pris för det -- utan bara att jag tycker det är en alltför smal definition av verkligheten. Varför skall leva i verkligheten ses som synonym med att leva under svåra villkor? Det finns i så fall massor med privilegierade grupper som inte lever i verkligheten. Snarare är det väl så att vi alla lever i olika verkligheter, påverkade av våra arbeten men också av våra privata förhållanden, av var vi bor, vem vi lever med, om vi har barn eller inte, vilken generation vi tillhör och så vidare. Men det är ju klart, föreställningen om att akademiker lever i en värld som är bortom verkligheten gör ju att det är lättare att göra nedskärningar och angripa universitet på olika sätt.

Under min bortavaro startades en ny tankesmedja i Sverige, HumTank. HumTanks syfte är att "visa på de humanistiska ämnenas nödvändighet för samhällsutvecklingen." Jag hoppas de lyckas.

Jag skall sluta deppa. Solen skiner utanför fönstret och jag har för tillfället inga större bekymmer alls.

tungt

Trots att jetlaggen är över sedan några dagar känns det fortfarande som om jag jobbar i otakt på något vis. Allting tar längre tid än normalt och är liksom tyngre. Som att försöka springa i vatten. I måndags och tisdags höll jag och en kollega ett tvådagarsseminarium på Österlen (våra internationella gäster tyckte det var jätteroligt att det hette "bad hotel", alltså badhotell). Det var strålande väder och överlag ganska underbart.

Jag såg ju naturligtvis nyheten om Malik Bendjellouls självmord när jag var borta. Nu har Hollywood Reporter publicerat ett långt reportage om det ofattbara -- en ung man med stor begåvning och arbetsförmåga, yrkesmässiga framgångar och vänner, som väljer att ta livet av sig. Depression kan vara en dödlig sjukdom, och de som blir kvar brottas med frågor och skuldkänslor. Det är sorgligt, men det är ett bra reportage.

vimsigt länkande

Fortfarande jetlaggad och trött och vimsig. Har en del praktiska jobbsaker att sköta men det går trögt. Hittar hela tiden länkar som jag tänker att jag skall blogga om men sedan när jag sätter mig för att skriva något minns jag inte varför. Via Kinsey Confidential hittade jag den här, i alla fall, och får väl anta att jag sparade länken därför att jag tycker att skribenten, Bianca Jarvis, uttalar sig vettigt:

Pornography is not a disease. It is, however, a scapegoat for the consequences of certain societal phenomena that result in negative sexual health outcomes. As a public health professional, I believe that sexual shame and stigma, institutionalized misogyny, and inadequate sexual health education are far greater barriers to healthy sexuality than pornography itself.

Och den här sågningen av Vi är bäst! valde jag nog ut bara för att den sticker av i den ganska unisona kören av positiva röster: "It’s a cynical sale of good feelings, a pious positivity which, with its lack of self-questioning, has the chill of propaganda. Why that propaganda should have such strong appeal is another story." (Nu tror jag själv inte alls att den finns något cyniskt i Vi är bäst! men det är lite intressant att det kan tolkas så.)

hemkommen

Hemkommen. Jetlaggad och överhövan vimsig. En del att fixa med anledning av flytten -- telefon, bankkonto, avslutande e-postkonton yadayada... En del akuta jobbgrejer, mest administration.

Här är ett bra inlägg av en grupp amerikanska akademiker om varför "trigger warnings" är problematiska och vad man kan göra i stället.