jobb, gardell och så lite om obekräftade uppgifter

Fortfarande extremt intensivt med jobbet. Föreläsning i eftermiddag, filmvisning och föreläsning i morgon, antologiarbete på torsdag och handledning på fredag.

Jonas Gardell skrev bra i Expressen i går: "Vilket Sverige är det ni inte känner igen?" frågade han alla de som är förvånade över SDs framgångar. Han tar upp svenska företeelser som rasbiologiska institutet, steriliseringarna, och diskrimineringen av romer som finns än i dag. Sverige har en mörk historia, brukar jag säga till mina studenter och så visar jag dem tvättmedelsreklam. Det finns en underton av rasism i Sverige som vi helst inte låtsas om. Gardekk påpekar också att det inte tog många år mellan grundandet av Magnus Hirschfelds Sexualvetenskapliga institut och Hitlers maktövertagande och de bokbål (Gardell nämner dock inte dem specifikt) som gjordes bland annat på Hirschfelds böcker. Man kan aldrig ta friheten för given.

På en lite annan not hittade jag den här artikeln -- den är över ett år gammal men kan vara värd att länka till i alla fall, för den behandlar i och för sig en enskild fråga (huruvida kvinnor globalt sett tjänar 10% av den totala inkomsten och äger 1% av världens egendomar) men kan fungera som illustrerande exempel på hur man skall handskas med den typen av siffror med försiktighet. Det gäller, kan jag tycka, också uppgiften som brukade cirkulera under porrmotståndets högkonjunktur, om att pornografi är den tredje största industrin i världen efter narkotika och vapen. Det tjänar varken feminism eller porrmotstånd att man använder sig av slarviga uppgifter som låter bra.

arbete och länkar

Har arbetat vansinnigt mycket den senaste tiden. Inser att det dessvärre är ytterligare några sådana veckor kvar -- med föreläsningsförberedelser, artikelrevideringar, redaktörsläsning av antologikapitel, revideringar av eget kapitel och introduktionen till antologin, samt forskning för ett nygammalt projekt som skall realiseras framöver...

Den 17 oktober blir det Genustrubbel på 70-talet: När kvinnorörelsen greppade filmkameran på Filmrummet i Stockholm, vilket inkluderar en visning av Mai Zetterling's Stockholm från 1979.

Min före detta student Lene Stavngaard skrev sin masteruppsats i sexologi förra året om simulerade orgasmer. Här har hon skrivit själv (på danska) om sin uppsats.

I kväll inleds Fantastisk FilmFestival i Lund. 

Och här är en recension av Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt, om det kvinnliga könsorganet.

humaniora en gång till

Mellan två föreläsningar (uppsatsintroduktion och Swedish Film and Television Culture). I morse regnade det något alldeles kopiöst och jag var övertygad om att det skulle vara fullständigt tunnelbanekaos, men nej, det var förvånansvärt lugnt. Men det är väl odiskutabelt att hösten är här.

Någon delade den här snart fyra år gamla krönikan av den eminente Terry Eagleton på facebook. Den handlar om den brittiska universitetssituationen, men innehåller viktiga poänger om humanioras roll och betydelse.

In the end, the humanities can only be defended by stressing how indispensable they are; and this means insisting on their vital role in the whole business of academic learning, rather than protesting that, like some poor relation, they don't cost much to be housed.

Hans slutsats är att "advanced capitalism" och universitet är fundamentalt inkompatibla. Jag är inte säker på att jag håller med om just det, men jag tycker han pekar på saker som behövs för att göra universitet till universitet: kritiskt tänkande, att gå emot "conventional wisdom", att reflektera över mänskliga värderingar, värden och principer...

bibliometri och open access

Stockholm: Forskardagar på institiutionen för mediestudier. Förra året presenterade jag men i år var jag bara med och lyssnade och deltog i diskussioner. I går diskuterades publikationer, bibliometri och open access. Bibliometri är ett sätt att mäta forskningsproduktivitet och -genomslag. Man räknar helt enkelt hur många publikationer en person, en institution, ett lärosäte eller ett land har, i vilka tidskrifter och hur ofta publikationerna refereras. Open access handlar om att publikationer skall vara tillgängliga för allmänheten, det vill säga inte låsas in bakom prenumerationsavgifter som man kommer åt om man jobbar på ett universitet. Såvitt jag förstod diskussionen är det numera ett krav från exempelvis Vetenskapsrådet att de artiklar som kommer till genom deras finansiering skall finnas i open access.

Det låter ju jättebra att all forskning skall göras tillgänglig för allmänheten. Samtidigt måste de krav på granskning och kontroll som finns i det traditionella publikationssystemet bibehållas. Det blev en intensiv och intressant diskussion om tidskrifters renommé och rykte, hur publiceringar värderas, hur copyright funkar, den historiska bakgrunden till tidskrifterna som forskarkommunikation och, inte minst, hur humaniora förhåller sig till ett system som är anpassat efter naturvetenskap, medicin och teknologi. Jag blev rätt mycket klokare, faktiskt, för mycket av detta är saker som man gått och anat eller saknat en viktig pusselbit för att förstå. Om jag lyckas lägga ut några texter i DIVA kommer jag att länka dem härifrån.

humanister for the world

Och så, lite snabbt här på onsdag kväll: Det finns ett allt större behov av humanister. Och humanister är smarta:

They found that the average test scores of Humanities students who took the Law School Admission Test (LSAT) had average test scores close to or appreciably better than students in the sciences.

Piggar upp i packningen inför veckans andra Stockholmsresa.

om referenser och a life in dirty movies

Medan Sverige hämtar sig efter ett ganska omskakande val (jag tänker bara delvis på Sverigedemokraterna utan mest kanske på att det blir regeringsskifte utan någon tydlig majoritet), håller jag på att arbeta mig igenom den kanske mest stressade perioden på hela hösten. Det är antologikapitel, föreläsningsförberedelser, kommentarer på texter, tidiga tågresor, och uppsatshandledning. Alltså kommer här ingen analys från mitt håll (inte för att det brukar göra det, precis) utan bara några länkar:

Tim Parks har skrivit om referenser och deras eventuella onödighet i en tid när man kan hitta det mesta genom att googla. Jag håller inte med honom. På ett sätt kan jag förstå hur han menar med ett mer pragmatiskt förhållningssätt till referenser, men samtidigt finns det djupt inarbetat i mig en känsla av att det ju där är var själva disciplinen ligger. Parks skriver:

There is so much inertia in the academic world, so much affection for fussy old ways. People love getting all the brackets and commas and abbreviations just so. Perhaps it gives them a feeling of accomplishment. Professors torment students over the tiniest details of bibliographical information, when anyone wishing to check can simply put the author name and title in any Internet search engine. A doctoral student hands in a brilliant essay and the professor complains that the translator’s name has not been mentioned in a quotation from a recent French novel, though of course since the book is recent there is only one translation of the novel and in any event anyone checking the cited edition will find the translator’s name in the book.

 Ööööh... ja? Hur skall studenterna annars lära sig att vara noggranna? (Jag brukar inte vara jättepetig, men egentligen borde jag vara det -- var skall man dra gränsen, liksom?) Det är inte bara "affection for fussy old ways" (även om det naturligtvis finns med som ett element) utan ett sätt att upprätthålla den disciplin som är nödvändig för att göra ett gediget arbete. Jag har också googlat fram referenser på det sätt som Parks beskriver, men mitt intryck är att det stämmer mer sällan än vad han tycks mena. Kan förstås ha med våra olika inriktningar att göra -- de stora litterära verken har en annan tyngd än både film i allmänhet och porr i synnerhet...

Och så en positiv och fin recension av A Life in Dirty Movies i Slant Magazine.

fredag

Följde med spänning mötet med University of Illinois Board of Trustees i går. Det sändes live över nätet, och flera personer talade om det som jag tog upp i inlägget häromdagen. Kan meddela att Board of Trustees trots detta röstade nej till att anställa personen i fråga.

Annars: läser texter, skriver texter (och instruktioner till studenterna), bokar tågbiljetter till Stockholm och planerar en sak jag tänker göra i november.

Intressant text i NY Times om hur vårt sinne för lukt påverkas av kulturella faktorer.

i all hast

Apropå att Researchgruppen uppger att de har tillgång till flashbackanvändare: Det här skrev jag i vintras med anledning av avslöjandet i Expressen då Researchgruppen gått igenom Avpixlat.

kollegialitet och akademisk frihet

På det universitet jag gästade i våras har en kontrovers seglat upp. Den handlar om akademisk frihet, rättssäkerhet och kollegialitet. En person som hade rekryterats till en position som associate professor vid universitetet och därmed sagt upp sig från sin gamla arbetsplats, gjorde aggressiva och, enligt en del, antisemitiska uttalanden på sitt personliga twitterkonto med anledning av Israel-Palestinakonflikten. Rektorn drog tillbaka löftet om associate professor. Misstankar -- ganska starka sådana -- har rests om huruvida hon gav vika för pressen från donatorer som sagt sig ovilliga att skänka pengar till universitetet om de anställde den här personen. Här kan man också läsa om affären.

I ett brev från American Historical Association till rektorn pekar de såväl på yttrandefrihetsfrågan som på hur själva processen har gått till. Rektorn har kört över institutionen där han skulle jobba och därmed frångått principen om kollegialitet. Personen i fråga är tydligen välmeriterad, både en skicklig forskare och en uppskattad och duktig lärare inom sitt ämne, American Indian Studies. Genom att straffa honom skapar man en osäker atmosfär av självcensur bland de anställda, något som är till skada för hela universitetet. Här har han själv uttalat sig. Han säger att han och familjen nu står utan jobb, utan sjukförsäkring och utan hem, men det som han trycker hårdast på är risken för att akademiska forskare tystas.

Såvitt jag förstår det är hela campus i upprorsstämning. Jag tycker att några av hans tweets är vidriga, andra mest jobbigt aggressiva. Jag tycker också, liksom rektorn, att man skall sträva efter att vara hövlig ("civil") i sitt språk och sina åtbörder. Jag tror faktiskt också att de flesta som försvarar honom håller med mig vad gäller både de vidriga tweetsen och en hövlig ton (se t ex det länkade brevet ovan, som också påpekar att den amerikanska yttrandefriheten skyddar både hövligt och ohövligt tal). Men framför allt tycker jag, precis som American Historical Association och de flesta andra som protesterar mot rektorns beslut, att det är en farlig väg att gå om man straffar den som inte är "hövlig". Jag har skrivit om detta förut, i anslutning till den i jämförelse pyttelilla twitterprofessorsskandalen i Lund.

Jag kan dock förstå att det är en svår situation för rektorn. Att universitetet förlorar donatorer är naturligtvis ett stort problem och ett hårt slag ekonomiskt för universitetet. Money talks. Samtidigt så är det trots allt också så att om man ger vika på principerna om akademisk frihet och böjer sig för de som betalar, riskerar man att på sikt urholka den akademiska integritet som donatorer betalar för att associeras med.

shame revisited

Flera skribenter har gått ut och sagt att man skall inte söka efter och titta på bilderna av Jennifer Lawrence och de andra kändisarna som blivit hackade. Eftersom det är privata bilder -- i något fall verkar det vara privata, raderade bilder som har rekonstruerats -- som har spridits mot de här personernas vilja skall man inte upprepa eller förvärra kränkningen genom att ens söka upp och titta på dem.

Naturligtvis ligger det något i det. Den dagen ingen höjer ett ögonbryn eller orkar slå ett namn på google images bara för att privata nakenbilder släppts så kommer intresset för att hacka folks konton och sprida privata bilder att sjunka markant.

Samtidigt tänker jag: om det är som jag förstått det, det vill säga att det var Apples iCloud som hackades, så är det ju Apple som skall stå där med skammen. Inte kändisarna. Det finns ju en och annan som sagt att om de tar sådana bilder får de skylla sig själva, men det är ju inte där kärnan ligger.

För mig ligger den på två plan. Det ena är en annan nyhet som dykt upp som en liten notis i tidningarna (OBS nu riskerar jag att komma med en SPOILER): en viktig nakenscen i femte A Song of Ice and Fire-boken skall komma att spelas in. Att klä av en kvinna offentligt, mot hennes vilja, är att sänka henne -- ett slags bestraffning som har med förnedring att göra. Även om många av de responser på bilderna jag läst har varit vad man skulle kunna kalla positiva (man kallar det hela "the fappening" och referenserna till  den egna onanin är otaliga), är det ändå frågan om tämligen upphöjda kvinnor som blir ofrivilligt avklädda i offentlighetens ljus. Det är en skam att det skall vara en skam, kan jag tycka. Att man kan sänka en kvinna genom att göra henne tillgänglig, säger något om sexualsynen och genusordningen i vår värld.

Det andra är: Vill vi leva våra liv helt utan möjligheten att vara privata?  Dave Eggers The Circle utmålar en tillvaro där det privata blir något skamligt. Allt skall vara genomskinligt, synligt för världen. Ingen skall komma undan. Politiker går runt med en kamera om halsen varje vaken timme för att visa upp allt de gör -- att försöka smussla med något blir genast suspekt. Då måste man ju övervaka sig själv hela tiden, censurera sig själv hela tiden, kontrollera varje gest man gör så att man inte gör något som den stora massan som ser en kan uppfatta som suspekt. Jag förstår om de som råkat ut för detta ångrar att de någonsin tog en nakenbild, men vill vi verkligen ha en värld där man inte kan ta en nakenbild på sin partner eller på sig själv? Och om man gör det, så får man skylla sig själv?