Tim Parks har skrivit om referenser och deras eventuella onödighet i en tid när man kan hitta det mesta genom att googla. Jag håller inte med honom. På ett sätt kan jag förstå hur han menar med ett mer pragmatiskt förhållningssätt till referenser, men samtidigt finns det djupt inarbetat i mig en känsla av att det ju där är var själva disciplinen ligger. Parks skriver:
There is so much inertia in the academic world, so much affection for fussy old ways. People love getting all the brackets and commas and abbreviations just so. Perhaps it gives them a feeling of accomplishment. Professors torment students over the tiniest details of bibliographical information, when anyone wishing to check can simply put the author name and title in any Internet search engine. A doctoral student hands in a brilliant essay and the professor complains that the translator’s name has not been mentioned in a quotation from a recent French novel, though of course since the book is recent there is only one translation of the novel and in any event anyone checking the cited edition will find the translator’s name in the book.Ööööh... ja? Hur skall studenterna annars lära sig att vara noggranna? (Jag brukar inte vara jättepetig, men egentligen borde jag vara det -- var skall man dra gränsen, liksom?) Det är inte bara "affection for fussy old ways" (även om det naturligtvis finns med som ett element) utan ett sätt att upprätthålla den disciplin som är nödvändig för att göra ett gediget arbete. Jag har också googlat fram referenser på det sätt som Parks beskriver, men mitt intryck är att det stämmer mer sällan än vad han tycks mena. Kan förstås ha med våra olika inriktningar att göra -- de stora litterära verken har en annan tyngd än både film i allmänhet och porr i synnerhet...
Och så en positiv och fin recension av A Life in Dirty Movies i Slant Magazine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar