humanioradebatt igen

Medan decemberregnet trummar mot rutorna och den mulna himlen skänker ett halvdunkel åt dessa de allra kortaste dagarna på året, försöker jag ta hand om de allra sista uppgifterna innan jul. Uppsatser skall läggas ut inför seminarium, korrektur skall läsas och skickas in på omslag, resor skall bokas och så vidare. Trots att jag slog av på tempot i december -- efter en av de mest intensiva arbetsperioder jag haft på många år -- känns det som om julledigheten kommer välbehövligt.

I Sydsvenskan skriver Marie Cronqvist och Lynn Åkesson om synen på humaniora. I Danmark planerar man just nu stora nedskärningar på humanistiska utbildningsplatser, med syfte att leda in studenterna på utbildningar som ger jobb. Inte nog med att det är grundat på en felaktig föreställning om arbetslösheten hos humanister, skriver Cronqvist och Åkesson, det är dessutom problematiskt att tro att man kan veta exakt vad arbetsmarknaden kommer att behöva om fem-tio år. Jag blir dessutom lite svettig när jag tänker på de besparingar som föreslagits men dock inte utförts vad gäller medelhavsinstituten och svenskundervisningen utomlands ställt i relation till de debatter som blossat den senaste tiden, om nationalism, fascism, nyfascism, rasism, främlingsfientlighet och så vidare. Det är inte för att jag tror att man automatiskt blir en bättre människa av att studera humaniora (det finns åtskilliga exempel på att det inte är så), men för att jag är övertygad om att de verktyg och den bildning som humanistisk utbildning medför kommer att behövas i allra högsta grad framöver. Självklart kan statsvetare reda ut begreppen vad gäller nationalitet och medborgarskap, men det behövs också idéhistoriker, litteratur-, film- och konstvetare, språkkunniga personer, kulturanalytiker, etikforskare, vetenskapsteoretiker.