Det är hög tid att konkretisera både vad den humanistiska kunskapen består i och varför den behövs. Att initiera en diskussion om bildning varje gång humanvetenskapernas eventuella onytta kommer på tal är både enformigt och begränsande.Jag tycker att det finns ett missförstånd här. Det går inte att komma ifrån att bildning är en viktig del av humaniora och samtidigt är det naturligtvis också så att humaniora inte bara är ett konserverande, bildningsbevarande och -förmedlande ämnesområde, vilket man lätt kan tro när just bildningen anförs som humanioras raison d'être. Precis som artikelförfattarna påpekar, produceras ny kunskap inom humanioras forskningsfält, ny och potentiellt samhällsnyttig kunskap (de exemplifierar med migrationsfrågorna).
Emellertid tänker jag mig att det ena går hand i hand med det andra. Många humanioraforskare använder "gammal" kunskap (det vill säga bildning) för att producera ny. Man kan inte se historiska mönster om man inte studerat historia. Man kan inte dra paralleller om man inte har någon parallell att dra. Man kan inte förstå kulturmöten om man inte har kunskap om andra kulturer och definitivt inte om man inte känner sin egen. Bildning, inom humaniora, är inte ett mål i sig utan ett medel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar