Varför har jag så svårt att ta mig samman och korrekturläsa mitt eget manus? Det tredje och sista korret ligger utskrivet framför mig. Den sista genomläsningen skall bara kontrollera att inga småfel smugit sig in under de sista ändringarna (eftersom alla ändringar kan medföra nya fel). Sedan skall det tillbaka till förlaget och därefter gå i tryck.
Men det är nog det. Det oåterkalleliga i att en text slutar att vara revideringsbar, förändringsbar. Att den kommer att finnas offentligt, i tryck -- mina resultat är inte bara ett underlag för diskussion på ett seminarium eller ett paper på en konferens, utan något som andra kommer att läsa och (förhoppningsvis) hänvisa till. Eller -- hemska tanke! -- såga den...
Man kunde tro att akademikerns naturliga egotrippade narcissism skulle göra den här perioden till ett lyckorus. Att få gå igenom sin satta text, ana hur fint det blir när den blir klar, pumpas full av självbekräftelse och självförhärligande. Samtidigt inser jag att det är samma narcissism som ger mig handlingsförlamning. För man inbillar sig att en bok skall vara allt. Ett mästerverk. Banbrytande. Något som alla läser och som alla bryr sig om. Som väcker känslor och reflektioner.
Ändå är det en liten, liten skara som de facto kommer att läsa den. I bästa fall en handfull av de porrforskare som finns i världen. Och för dem kommer den inte att vara "allt". För dem kommer den att vara något som bidrar. En bok som kanske erbjuder några ytterligare pusselbitar till det stora pusslet om den pornografiska filmens historia. På så vis är jag bara en liten kugge i forskningsmaskineriet.
2 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar