För mig är Per Oscarsson först och främst Tyko Gabriel Glas i Mai Zetterlings filmatisering av Doktor Glas från 1968, där han gestaltade ensamheten, den melankoliska och närmast förtvivlat ödesbundna ensamheten ("Mig gick livet förbi.") på ett sätt som jag fortfarande tycker skär mig i hjärtat. Jag skrev i min avhandling att han ger ett okroppsligt intryck, eller att hans
ovilja att komma alltför nära livet skulle kunna sägas manifesteras i en så gott som icke-kroppslig kropp. Han spelas också av Per Oscarsson, om vilken det sades när han förlovade sig med Harriet Andersson på femtiotalet: "Hun er bare kropp, han bare sjael." I filmens nuplan har han, på ett sätt, ingen kropp alls - han är bara en skugga på marken. En skugga förekommer också i dåplanet, vid ett tillfälle då den berusade Glas tilltalar sin egen skugga och fäktar med den. "Är det skuggan som ville bli människa?", frågar han skämtsamt men det finns en ironisk tragik i det eftersom Glas själv kan ses som människan som blev en skugga. (s. 136)(Det var Sonja Wigert som sade det där med kropp och själ.) I ett inslag för Filmkrönikan i anslutning till inspelningen av filmen intervjuade Nils Petter Sundgren Oscarsson och försökte göra något slags komisk hänvisning till Oscarssons berömda avklädning -- det som i tidningarna i dagarna har kallats "strippkuppen". Skillnaden mellan den hämmade doktorn och den, som Sundgren ville ha det till, frigjorde Oscarsson, verkade inte alls gå hem hos Oscarsson.
Och nu är han borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar