att vänta på en bok...

Man inbillar sig, när man är ung och ny på allt man gör, att med tiden, erfarenheten och rutinen skall man bli lugnare och mer världsvan, ja, kanske till och med lite blasé. Och till viss del är det ju så -- den första undervisningen jag hade började jag förbereda flera veckor i förväg, varje föreläsning tog flera dagar i anspråk. Så är det inte längre och bra är väl det.

Men att kliva in på en ny kurs man skall ha, till en ny grupp studenter man aldrig träffat, är fortfarande extremt laddat. Man är nervös, förväntansfull, fokuserad och spänd. Man vet att de här första två eller tre timmarna i mycket kommer att forma upplevelsen av resten av kursen, både för en själv och för studenterna. Man känner dem inte heller, vet inte hur mycket de kan, hur bra inkörda på varandra de är, eller om det kommer att "klicka", om man kommer att känna att man får dem med sig.

Att hålla presentationer och föredrag i olika sammanhang är också laddat fortfarande. Konferenser, studiecirklar, temadagar -- det spelar ingen större roll, man skall presentera resultat och analyser eller sin forskning på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt och publiken kan vara sympatisk, kritisk, naiv, extremt kunnig och alltihop på samma gång.

Den här spänningen är ju rolig, för det mesta. Den kan vara ångestladdad, men det finns också en glädje i det. Det är kul att träffa nya studenter, kul att hålla föredrag, kul att få respons på saker från akademiska kolleger. Inte minst är spänningen också kanske nödvändig, både för att man inte skall slarva men också för att man blir lite taggad och därmed gör bättre i från sig.

Och att vänta på en bok... jag undrar om man någonsin vänjer sig eller om man ens vill vänja sig. Hur kan en ny bok kännas som business as usual? I dag kommer Twilightboken från tryckeriet. Är det sagt. Jag har väntat på böcker förr -- min avhandling och Swedish Film -- men det är samma pirrande förväntan, samma äggsjuka vankande i korridoren, samma svårighet att koncentrera sig på något annat, samma spattighet så fort telefonen ringer, samma oro i kroppen.

Jag var förstås ännu spattigare när jag väntade på avhandlingen. Det här är lite falsk historieskrivning, för så spattig är man nog aldrig som när man väntar på sin avhandling... och nu vet man ju också att spattigheten hör till. Man kan känslan, så att säga. Så någon form av lugnare har man ju blivit i alla fall.