den ultimata bortgjordheten

Mattias Oscarsson skriver om von Triers uttalande i Cannes och att han nu tänker vägra ge intervjuer. Ibland tänker jag att det hemska med von Triers dumma skämt (eller vad det nu var), var att det var så alldeles uppenbart misslyckat. Han satt där och svettades och trasslade in sig och det blev bara mer och mer pinsamt och det fanns liksom ingenting i världen som kunde rädda det. Den ultimata provokationen blev den ultimata bortgjordheten. På ett sätt tror jag att jag slår ifrån mig för att det är den stora scenskräcken, lärarskräcken -- att säga något som man tror skall tas som ett skämt, inse att ingen skrattar, försöka förklara bort det, inse att man trasslar in sig och säger något ännu dummare, känna hur hela publiken antingen hatar en eller vrider på sig och önskar att de vore någon annanstans för att de vill inte se eländet av någon annans egenskapade förödmjukelse. Och det finns ingen väg därifrån, för man står (eller sitter) där framme och måste göra det tills föreläsningen/föredraget/presentationen/whatever är över. Jag tror inte heller att von Trier är nazist. Hans slutord tycks mer uppgivna inför det hopplösa i situationen än ärligt menade.

Huga. Jag blir kallsvettig bara jag tänker på det.

Anyways. Är trött och ganska upptagen av att just nu, som det känns, ligga efter med allting. Så går det när man skriver för mycket och inte kan slita sig... jag är alldeles snart klar med redovisningen till VR i alla fall.