sthlm-hbg

Stockholm. Förberett introduktionen/första föreläsningen på Swedish Film and Television Culture, sådant där tråkigt man annars gärna skjuter upp till sista minuten -- kopiera scheman och uppgifter, lägga ut saker på studentplattformen, göra sista checken av filmerna osv.... Men jag HAR ingen sista minut på mig att göra detta eftersom föreläsningen är på måndag. Så för ovanlighetens skull är jag i god tid.

I kväll skall jag prata på RFSU:s studiecirkel i Helsingborg. Jag skall prata om något som jag undervisat på också, nämligen kontextens betydelse för konsumtion av sexuellt material. Till min stora glädje innebär det att jag får ett tillfälle att prata lite om Fifty Shades of Grey, upptäckte jag när jag satt och förberedde mig.

Det blev rätt mycket flängande den här veckan, men eftersom jag insåg det i god tid är det ganska välplanerade dagar ändå.

angels in sweden

Nu kommer recensionerna av Jonas Gardells  Torka aldrig tårar utan handskar del 1: Kärleken. Jag läste den för någon vecka sedan och har försökt formulera ett blogginlägg om den upprepade gånger, men det har liksom inte riktigt velat sig. Jag tror att det har med vad Jens Liljestrand skriver i DN:

Det är som om Jonas Gardell har funnit ett ämne stort nog att rymma alla hans maner – schablonerna, den religiösa kitschen, sentimentaliteten – och vända dem till styrkor. I sin text om ”Ecce Homo” skriver han att Ohlson Wallin ”mytologiserar den homosexuella människan”. Hans roman har samma höga anspråk, tar ett historiskt förlopp – aidsepidemin och den gryende, hoppfulla bögkultur som blev dess aningslösa offer – och skänker det breda, episka vingar. Boken går från det individuella till det allmängiltiga, berättar om vuxenblivande, om längtan och romantik, sjaskighet och eufori, om en svunnen era av skam och uppror och överallt bultar en bedövande, rasande, vrålande sorg som ger berättelsen en enorm lyskraft. 

Gardell har alltid haft en innerlighet som gränsat till patetik -- man vet inte om man skall skratta eller gråta. Eller kanske egentligen är det jätteallvarligt men så överdriver han tonfall och ansiktsuttryck och så blir det komiskt i alla fall. Eller så finns det något oskuldsfullt i det som gör att det kan uppfattas som naivt. Men det är -- precis som Liljestrand skriver -- som om allt det kommer till sin rätt i den här boken.

Torka aldrig tårar utan handskar del 1: Kärleken är allstå den första delen i en trilogi om när HIV och AIDS dök upp i Sverige och den homosexuella frigörelsen kom av sig när den precis hade börjat. Eller? Först år 1979 blev homosexualitet inte längre sjukdomsklassificerat i Sverige. Bara några år senare kom "bögsjukan" -- HTLV-III som senare fick beteckning HIV och AIDS. I Sydsvenskan gräver Per Svensson fram sitt gamla exemplar av Gardells debut Passionsspelet från 1985 och hittar referenser till sjukdomen som dödar då man älskar. 

Samtidigt var det också svårt att skriva om den för mitt omdöme skulle kunna ha att göra med att ämnet är så fruktansvärt och dessutom rör det en grupp i samhället som har förtryckts och marginaliserats. Det vill säga att det inte går att tycka något annat än att det är bra, som ett slags känslomässig utpressning. Men det är inte så. Gardell fångar sjukdomens inneboende ondskefullhet, det smygande hotet och rädslan för beröring som spred sig, då, på åttiotalet (minns att vi diskuterade på konfirmationslektionerna om man skulle hjälpa någon som låg och blödde på gatan) och man läser Kärleken som en skräckroman, där vi vet mer än karaktärerna. Samtidigt är det också bögarnas historia i fiktionaliserad (om än faktaspäckad) form.

Häromveckan var det en stor intervju med Gardell i Sydsvenskan, "Först av allt är kärleken". och där menar man att det också var så att sjukdomen och diskussionen om den som en "homosjuka" satte också homosexualitet på kartan, men att det "radikala sexet. Knullandet", som Gardell uttrycker det, städades bort. Homosexualiteten blev snäll och gullig och tvåsam.

hösttermin

I går presenterade jag på Malmöfestivalen -- det var Malmö högskolas Akademiska kvart som anordnade stafett och det var roligt även om jag hade dragit mig för det en hel del innan. Gillar inte riktigt stora folksamlingar och Malmöfestivalen är en stor folksamling (köer till bankomater och biljettautomater, trångt på tåget, osv). Så snart vi var på plats kändes det dock bättre och det kom faktiskt oanat mycket publik, som tappert stannade kvar trots att det kom ett par spöregn. Moderatorn var vänlig nog att bjuda upp dem på scen (som var under tak), men alla fick ju inte plats så en del trängde sig in i portgångar och under de tälttak som fanns. Jag pratade om förlossningsscenen i Breaking Dawn part I.

Annars har jag återgått till Bokskrivande, samt revidering av den där artikeln jag skrev i våras, som tack vare alldeles utmärkta kommentarer från kolleger håller på att bli bra (tror jag, kanske har den bara blivit obegriplig). I nästa vecka skall jag föreläsa på RFSU:s studiecirkel i Helsingborg och om en dryg vecka sätter undervisningen i gång -- det blir Swedish Film and Television Culture också denna termin. Jag har gjort några justeringar sedan förra terminen och hoppas att det skall bli en bra kurs.

Så sätter terminen i gång. Det lugna sommartempot byts av mot ett betydligt högre. Även om jag var stressad under planeringen av första terminshalvan känns det nu som att läget är under kontroll. Känslan av terminsstart, av återseenden, av att det händer saker, av att hjärnan börjar funka igen. Det är, kort sagt, helt enkelt bra.

r.i.p. tony scott...

... and thank you.

länkar

En man med ett skägg har gett sig på De erotiska minoriteterna av Lars Ullerstam från 1964. Än så länge är det tre delar men jag hoppas det kommer fler.

Och Eva Hamiltons paraprax i SVT (Robocock i stället för Robocop) har lett FLM att fundera över andra pornofieringar av kända filmer. FLMs inlägg här. Listan (som de också länkar till) finns här.

sexmissbruk och pussel

Försöker planera hösten och mina Stockholmsresor. Inte helt lätt. Förstår inte hur jag tänkt i vissa fall. Varför har jag lagt in ett seminarium två dagar före en deadline? Och varför tyckte jag att det var en god idé att hålla ett föredrag bara några dagar innan första föreläsningen på terminen? Och när jag ändå skall undervisa kan jag ju lika gärna tacka ja till några extraföreläsningar, eller hur? Bara så att livet blir lite enklare?

Jag gör detta inför varje terminsstart. Varje gång sliter jag mitt hår. Varje gång blir det bra till sist. Jag tror att jag har överskattat min förmåga (och det var några år som jag gjorde det -- jag hade större optimism på den tiden men jag är betydligt äldre och något klokare nu), men i slutänden har jag ändå ganska bra koll. Det kommer att kännas bra när planeringen väl är gjord.

Apropå sexskildringar i böcker: När jag uppdaterade mig om vad som hänt under semestern hittade jag den här krönikan. Förutom att den har en ganska kul igenkänningsfaktor för den som var med på den tiden (jag ägnade mig åt exakt samma pussel), sätter den ett visst ljus på alla larmrapporter från vår tid. Allt var verkligen inte bättre förr.

En annan sak jag hittade under mina uppdateringar: DN söndag hade ett uppslag om sexmissbruk där man bland annat listade sexuella problembeteenden. Listan sågades (och hånades) från alla möjliga håll och nu är den borta. Eller jag kan i alla fall inte hitta den. Suzann Sexeducator skrev en bra kritik av den här. Filmen Shame handlar om en sexmissbrukare och jag får erkänna att jag tyckte att filmen var bra men samtidigt problematisk. För var går gränsen? I filmen kan den manliga huvudpersonen -- som tvångskonsumerar nätporr och tar hem prostituerade -- inte få erektion med en kvinna som han skulle kunna ha en verklig relation med. Skildringen är drabbande och obehaglig, men samtidigt kändes den så klichémässig. "We're not bad people," säger hans syster, "we just come from a bad place", vilket låter antyda att de har en problematisk familjebakgrund som skulle kunna förklara huvudpersonens sexmissbruk. Men då är det väl den problematiska bakgrunden som är problemet och inte missbruket? Trots att jag som sagt tyckte att filmen var bra, tyckte jag också att den osade en viss moralism och en viss dubbelmoral eftersom den var ganska explicit och samtidigt talade om för publiken att huvudpersonen mådde dåligt och hade dålig sex -- "Titta här så dålig sex han har! Titta så dåligt han mår när han har trekantssamlag!" Samma typ av dubbelmoral finns till exempel i Anita - ur en tonårsflickas dagbok med Christina Lindberg från 1973. Lindberg spelar en nymfoman och nymfomani presenteras som ett problem men är också naturligtvis en ursäkt för att visa upp Lindberg naken i diverse sexuella situationer. Skillnaden är att Shame har pretentioner att vara en konstnärlig film medan Anita inte är något annat än vad den är -- en nakenfilm ur den svenska sexvågen.

mommy porn

Tillbaka (nåja, på lite halvfart i alla fall) efter semestern. Har haft en så uppslukande semester att jag knappt kommer ihåg vad jag höll på med innan jag försvann i väg. Skönt och lite skrämmande på en och samma gång.

Läste i alla fall hela Fifty Shades-trilogin under semestern. Eftersom den har en bakgrundshistoria som fan fiction baserad på Edward och Bella i Twilight, innehåller extremt mycket explicita sexskildringar samt till yttermera visso anknyter till BDSM hade det varit snudd på tjänstefel att inte läsa den.

Alla debatter huruvida den ger en korrekt eller rimlig skildring av BDSM åsido, är det främst två saker jag tycker är intressanta med den. Dels dess intertextuella relation till Twilight, som ju är ganska kamouflerad av rättighetsskäl. Under kamouflaget dock, kan man på ett sätt nästan läsa den som en inverterad Twilight -- om själva poängen med Twilight är det ständiga uppskjutandet av den sexuella förlösningen fullkomligen frossar Fifty Shades i sex. Och den gör det, tycker jag själv, på ett ganska bra sätt, oaktat om man uppfattade skildringarna som upphetsande eller inte. Sexskildringarna blir en viktig del av berättelsen eftersom trilogin handlar om hur de två huvudpersonerna förhandlar sig fram till en sexualitet som fungerar för dem. Precis som pornografin har den en befriande ärlighet -- den låtsas inte vara något annat än vad den är, så att säga.

Samtidigt, om man läser den med Bella och Edward i åtanke presenterar den en tydligare och mer problematisk bild av deras förhållande. Edwards tendenser att vara en överbeskyddande och kontrollerande stalker, extrapoleras i Christian Greys bakgrundsundersökningar av sina "subs" (undergivna partners), i hans sätt att spåra mobiltelefoner och försöka styra Anastasia Steeles karriär. Det potentiella hot som finns i Edwards blodtörst och som gör sex med honom farligt, formaliseras och kontrolleras genom BDSM-kontrakten i Fifty Shades. Båda relationerna handlar om kontroll och behovet av att kontrollera -- dels den kvinnliga partnern, men kanske framför allt att kontrollera och behärska en sexualitet som annars kan vara farlig (och som därmed också är lockande). Christian blir upprörd över att Ana inte använder stoppordet när han går för långt under en spanking. Det är ett grundläggande svek -- mot sin vilja gjorde han illa henne eftersom hon inte sade i från. Hur skall jag kunna lita på dig i fortsättningen? säger han. Edward däremot vägrar att ligga med Bella när han ser hennes blåmärken efter deras första natt tillsammans. I båda berättelserna är det emellertid den manliga sexualiteten som potentialen att vara farlig, och i båda berättelserna handlar det om att skapa ett tryggt rum för denna farliga sexualitet genom tillit. Förhandlingarna för att nå dit är emellertid mycket mer öppna och tydliga i Fifty Shades än vad de är i Twilight, vilket på ett sätt är sympatiskt även om det kanske blir lite mindre spännande?

Den andra intressanta saken har med mottagandet att göra. Enligt wikipedia har brittiska amazon uppgivit att Fifty Shades of Grey är deras mest säljande bok någonsin (dvs sedan typ drygt tio år eller hur länge nu amazon.co.uk har funnits), mer säljande än Harry Potter. Jag lägger mig ju inte i diskussioner om litterär kvalitet (Fifty Shades-böckerna har anklagats för att vara illa skrivna och dålig litteratur), men däremot vet jag ju att saker som är så uppenbart pornografiska sällan får det populära genomslaget -- det säljer naturligtvis men inte så öppet. Journalisten Mattias Andersson hävdade i sin bok Porr - en bästsäljande historia att på de topplistor med filmer som läggs ut på typ ginza.se och så redigeras porren bort för annars skulle den ligga högst. Men även om jag har hört folk säga att det är lite pinigt att läsa Fifty Shades offentligt (jfr det här, dock) är det ändå flera mil från hur pinigt det skulle vara att sitta med en porrtidning eller en porrfilm på laptopen i en offentlig miljö. Uppenbarligen är det något -- som naturligtvis skulle kunna ha med den litterära formen att göra -- som gör Fifty Shades mer socialt acceptabelt än Hustler. Här skulle jag kunna lägga ut texten om respektabel kvinnlig medelklassexualitet, sexbutiker riktade mot kvinnor, Dirty Diaries snygga, icke-pornografiska omslag och så vidare men sanningen att säga har jag inte tänkt färdigt på detta ännu. Det är lite halvsmält, helt enkelt. Böckerna debatteras som ett sätt att kicka i gång sexualiteten i äktenskap där den gått i stå, samtidigt som man (utan att ha läst dem ordentligt) klankar på deras litterära kvalitet. Rent kulturstatusmässigt verkar de ligga väldigt, väldigt lågt, kanske till och med lägre än Twilight. Så det finns liksom ingen ursäkt för att läsa dem, inget svepskäl, utan det är rätt uppenbart att man läser dem på grund av sexskildringarna.