Försöker planera hösten och mina Stockholmsresor. Inte helt lätt. Förstår inte hur jag tänkt i vissa fall. Varför har jag lagt in ett seminarium två dagar före en deadline? Och varför tyckte jag att det var en god idé att hålla ett föredrag bara några dagar innan första föreläsningen på terminen? Och när jag ändå skall undervisa kan jag ju lika gärna tacka ja till några extraföreläsningar, eller hur? Bara så att livet blir lite enklare?
Jag gör detta inför varje terminsstart. Varje gång sliter jag mitt hår. Varje gång blir det bra till sist. Jag tror att jag har överskattat min förmåga (och det var några år som jag gjorde det -- jag hade större optimism på den tiden men jag är betydligt äldre och något klokare nu), men i slutänden har jag ändå ganska bra koll. Det kommer att kännas bra när planeringen väl är gjord.
Apropå sexskildringar i böcker: När jag uppdaterade mig om vad som hänt under semestern hittade jag den här krönikan. Förutom att den har en ganska kul igenkänningsfaktor för den som var med på den tiden (jag ägnade mig åt exakt samma pussel), sätter den ett visst ljus på alla larmrapporter från vår tid. Allt var verkligen inte bättre förr.
En annan sak jag hittade under mina uppdateringar: DN söndag hade ett uppslag om sexmissbruk där man bland annat listade sexuella problembeteenden. Listan sågades (och hånades) från alla möjliga håll och nu är den borta. Eller jag kan i alla fall inte hitta den. Suzann Sexeducator skrev en bra kritik av den här. Filmen Shame handlar om en sexmissbrukare och jag får erkänna att jag tyckte att filmen var bra men samtidigt problematisk. För var går gränsen? I filmen kan den manliga huvudpersonen -- som tvångskonsumerar nätporr och tar hem prostituerade -- inte få erektion med en kvinna som han skulle kunna ha en verklig relation med. Skildringen är drabbande och obehaglig, men samtidigt kändes den så klichémässig. "We're not bad people," säger hans syster, "we just come from a bad place", vilket låter antyda att de har en problematisk familjebakgrund som skulle kunna förklara huvudpersonens sexmissbruk. Men då är det väl den problematiska bakgrunden som är problemet och inte missbruket? Trots att jag som sagt tyckte att filmen var bra, tyckte jag också att den osade en viss moralism och en viss dubbelmoral eftersom den var ganska explicit och samtidigt talade om för publiken att huvudpersonen mådde dåligt och hade dålig sex -- "Titta här så dålig sex han har! Titta så dåligt han mår när han har trekantssamlag!" Samma typ av dubbelmoral finns till exempel i Anita - ur en tonårsflickas dagbok med Christina Lindberg från 1973. Lindberg spelar en nymfoman och nymfomani presenteras som ett problem men är också naturligtvis en ursäkt för att visa upp Lindberg naken i diverse sexuella situationer. Skillnaden är att Shame har pretentioner att vara en konstnärlig film medan Anita inte är något annat än vad den är -- en nakenfilm ur den svenska sexvågen.
2 dagar sedan
Mariah
SvaraRaderaJag tycker att den första av de nämnda filmerna har två budskap. Ett är att sex är skönt och det andra är att det skall bara förekomma i legala förhållanden. Om det sker fritt utan regler straffas mannen med impotens, som är ett varningstecken till äkta hustrun att mannen vänstrar.
Christina Lindberg filmen är mer naturlig.Ingen retuscherad kvinnokropp. naturliga bröst och buske. Hon kan vara grannkvinnan En typisk 70-tals film med halvprossig dialog som visar en vacker naken kvinna. Hon träffar olika män, som kan vara åskådaren, och det är en härlig fantasi.
Hej Hans-Erik! Jo, Shame har dubbla budskap. Men det har väl i och för sig Anita också? Å ena sidan skall vi tycka synd om Anita som lider av nymfomani och å den andra skall vi uppskatta hennes nakna kropp i alla de situationer som hennes nymfomani "tvingar" henne att försätta sig i.
SvaraRadera