Det är som om Jonas Gardell har funnit ett ämne stort nog att rymma alla hans maner – schablonerna, den religiösa kitschen, sentimentaliteten – och vända dem till styrkor. I sin text om ”Ecce Homo” skriver han att Ohlson Wallin ”mytologiserar den homosexuella människan”. Hans roman har samma höga anspråk, tar ett historiskt förlopp – aidsepidemin och den gryende, hoppfulla bögkultur som blev dess aningslösa offer – och skänker det breda, episka vingar. Boken går från det individuella till det allmängiltiga, berättar om vuxenblivande, om längtan och romantik, sjaskighet och eufori, om en svunnen era av skam och uppror och överallt bultar en bedövande, rasande, vrålande sorg som ger berättelsen en enorm lyskraft.Gardell har alltid haft en innerlighet som gränsat till patetik -- man vet inte om man skall skratta eller gråta. Eller kanske egentligen är det jätteallvarligt men så överdriver han tonfall och ansiktsuttryck och så blir det komiskt i alla fall. Eller så finns det något oskuldsfullt i det som gör att det kan uppfattas som naivt. Men det är -- precis som Liljestrand skriver -- som om allt det kommer till sin rätt i den här boken.
Torka aldrig tårar utan handskar del 1: Kärleken är allstå den första delen i en trilogi om när HIV och AIDS dök upp i Sverige och den homosexuella frigörelsen kom av sig när den precis hade börjat. Eller? Först år 1979 blev homosexualitet inte längre sjukdomsklassificerat i Sverige. Bara några år senare kom "bögsjukan" -- HTLV-III som senare fick beteckning HIV och AIDS. I Sydsvenskan gräver Per Svensson fram sitt gamla exemplar av Gardells debut Passionsspelet från 1985 och hittar referenser till sjukdomen som dödar då man älskar.
Samtidigt var det också svårt att skriva om den för mitt omdöme skulle kunna ha att göra med att ämnet är så fruktansvärt och dessutom rör det en grupp i samhället som har förtryckts och marginaliserats. Det vill säga att det inte går att tycka något annat än att det är bra, som ett slags känslomässig utpressning. Men det är inte så. Gardell fångar sjukdomens inneboende ondskefullhet, det smygande hotet och rädslan för beröring som spred sig, då, på åttiotalet (minns att vi diskuterade på konfirmationslektionerna om man skulle hjälpa någon som låg och blödde på gatan) och man läser Kärleken som en skräckroman, där vi vet mer än karaktärerna. Samtidigt är det också bögarnas historia i fiktionaliserad (om än faktaspäckad) form.
Häromveckan var det en stor intervju med Gardell i Sydsvenskan, "Först av allt är kärleken". och där menar man att det också var så att sjukdomen och diskussionen om den som en "homosjuka" satte också homosexualitet på kartan, men att det "radikala sexet. Knullandet", som Gardell uttrycker det, städades bort. Homosexualiteten blev snäll och gullig och tvåsam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar