at the edge of society's decorum

Jag läste Laura Kipnis bara några år efter det att hennes Bound and Gagged hade kommit ut. Den var lite av en snackis, helt enkelt, och redan då, när jag var precis på väg att inleda mina doktorandstudier var jag intresserad av pornografi. Men jag får erkänna att jag nog inte riktigt köpte hennes -- i det som då var mitt tycke -- lite överdrivna hyllning av pornografin som ett slags hela samhällets return of the repressed. Jag tror att det till viss del hade att göra med att jag helt enkelt inte hade sett så mycket då som jag har nu, för när jag nu läser om boken känns varje enskild sida relevant. Nej, hon hyllar inte porren så som jag tyckte när jag läste henne första gången (och det har nog minst lika mycket att göra med den tidsanda som rådde då som med min egen naivitet i förhållande till det pornografiska), men hon är fascinerad av den och hon försöker förstå och förklara den. Samtidigt fångar hon något som känns ännu mer relevant i dag än då. I sin analys och diskussion av Hustler målar hon upp ett klasskrig som är så långt ifrån en socialistisk klasskamp man kan tänka sig, men som färgas av ett slags kreativt hat och enormt lustfylld ständig flod av elakhet, humor och smaklöshet.

Hustler pits itself against not just the proper body, that holdover from the bourgeois revolution, but against all the current paraphernalia of yuppie professionalism. At its most obvious, Hustler is simply allergic to any form of social or intellectual affectation, squaring off like some maddened pit bull against the pretensions and the earning power of the professional classes: doctors, optometrists, dentists, and lawyers are favored targets. It's pissed off by liberals and particularly nasty to academics, who are invariably prissy and uptight. (An academic to his wife: "Eat your pussy? You forget, Gladys, I have a Ph D.") It rants against the power of government, which is by definition corrupt, as are elected officials, the permanent government, even foreign governments. Of course it smears the rich against the wall, particularly rich women, and dedicates many, many pages to the hypocrisy of organized religion [...] (s. 141)

Boken är skriven före filmen The People vs Larry Flint, men kom ut ungefär samtidigt. Hon nämner att den håller på att produceras, men har alltså inte sett den när hon skriver. Milos Formans film lägger tyngdpunkten vid yttrandefrihetsfrågan och ser Flynt som en förkämpe för yttrandefriheten (till den grad att Flynt får göra motsvarande grepp som Berth Milton Sr gjorde i Private, dvs jämföra bilder på våld och krig med pornografiska bilder och ställa frågan varför de bilder som visar ett normalt mänskligt beteende är förbjudna), medan Kipnis lägger den vid Hustlers mer karnevalistiska ådra. Nu när jag har jobbat med de här två Lasse Braun-filmerna känner jag igen mig så väldigt väl och jag uppfattar också att detta är något som är så väldigt aktuellt i vår tid, där många av de tanketrådar som enligt Kipnis analys återfinns i Hustler dyker upp på Internet i olika sammanhang.

Jag är lite omtumlad, helt enkelt. Det är så roligt att återvända till en bok efter mer än tio år (nästan femton!) och helt plötsligt har man en helt ny förståelse för den.

Uppdatering 121004: Upptäckte till min fasa ett korrfel. Larry Flynt heter han ju. Och filmen heter The People vs. Larry Flynt.

skriver om

Skriver om, skriver om, skriver om. Lasse Braun-artikeln är på sin sluttamp och jag tror att den blir ganska bra efter alla genomharvningar den har gjort nu. Renare, klarare, tydligare, more to the point. Ändå känns det lite nedslående att jag har hållit på med den -- till och från, i och för sig -- sedan i april-maj någonting.

OK -- kollade upp det på bloggen och det var alltså i slutet av maj som jag bestämde mig för att detta skulle bli en egen artikel. Det är kanske inte så länge ändå när jag tänker efter. Min plan är ju att den skall bli klar nu i dagarna så det är lite drygt fyra månader under vilka jag också gjort en massa annat. Skrivit och presenterat paper på NECS-konferens, skrivit (om än lite) på Boken, förberett föredrag och undervisning, och haft semester, inte minst...

in i och ut ur giftskåpet

Morgonens twitterstorm hade hunnit få ett slut när jag klev av tåget -- nyheten om att Tintinalbum skulle rensas ut från hyllorna på Kulturhusets biblioteket Tiotretton gick som en skräll genom såväl facebook som twitter. Man behövde inte vara Tintinfan för att reagera. Bara uttalandet i artikeln om att Pippi och Emil var barnboksfigurer som låg "hästlängder före Tintin" var direkt problematiskt utifrån de diskussioner som förts om Kurrekurreduttön och Pippis pappa som negerkung.

Sedan drogs beslutet tillbaka och kvar fanns bara spekulationerna om huruvida alltihop var ett utspel för att få utrymme i media. Lite snopet kanske men i grunden skönt. Vi lever ännu inte återigen i bokbålens tid. Fast det var ju inte riktigt bokbål det var frågan om. Snarare det som ibland kallas "litteraturens giftskåp". Och det är inte så trevligt det heller.

För även om också  jag tyckte att Lilla hjärtat i Stina Wirséns Liten skär och alla de små brokiga var anmärkningsvärd i sin avspegling av en rasistisk stereotyp, blev jag lite lätt obehaglig till mods när Kino i Lund valde att inte visa filmen. För jag uppfattade det anmärkningsvärda med Lilla hjärtat snarare ha att göra med den enorma aningslöshet som finns i den nationella kulturen vad gäller rasistiska stereotyper -- att gå igenom hela produktionsprocessen utan att någon säger hej, hallå, söt figur men är hon inte lite... typ, rasistiskt tecknad? Var det verkligen ingen, någonstans, som reagerade? För självklart kan man göra blinda misstag -- de avslöjar hur djupt rotade den här typen av bilder är -- men reaktionerna på Lilla hjärtat verkar ha kommit som en kalldusch, trots att Wirsén inte rimligen har suttit alldeles ensam på sin kammare och gjort hela filmen. Till skillnad från Makode Linde som framstod som fullt medveten om att han spelade på en rasistisk stereotyp med sin blackfacetårta verkar Wirsén helt tagen på sängen. Debatten som uppstod -- hur aggressiv den än har varit -- uppfattar jag som jätteviktig. Ingen som har sett detta, till exempel, eller detta, eller detta, kan undgå att veta att det har funnits och finns en djupgående rasism i det svenska samhället. Det är lätt att tro att eftersom den svenska rasismen inte har samma historia som den amerikanska (och kanske har det att göra med att den amerikanska teoribildningen kring rasism är så dominerande?) så är vi liksom fria från det där -- den svenska rasismen skulle bara vara storögd naivitet, oskyldig exotism, eller, möjligen, rädsla för det främmande. Inget kunde dock vara mer fel. Läs exempelvis Tommy Gustafssons En fiende till civilisationen, Ylva Habels "Den autentiska Joséphine Baker?" eller Tobias Hübinettes och Carina Tigervalls "'Japanese, Japanese, Japanese...' Representations of East Asians in Contemporary Swedish Culture" (har inte läst den sista men hört författarna presentera ett paper på samma tema).

Men att gå från att erkänna att det visst finns rasism, att upplysa om hur rasism fungerar, att peka ut och kritisera rasistiska stereotyper, att ställa upphovspersoner bakom medvetna eller omedvetna uttryck för detta mot väggen, till att sätta böcker och seriealbum i giftskåp, att ställa in filmvisningar och riva affischer -- jag kan bara inte köpa att det skulle vara rätt väg att gå. Kalla mig mesliberal humanist, men jag tror inte på att två fel gör ett rätt.

Tintinfrågan visar på hur svårt det är. Det album som det brukar hänvisas till, Tintin i Kongo, har en efterhistoria som säger att Hergé så småningom blev mycket medveten och i senare album tvärtom var noga med att göra ordentlig research. Skall man då sortera ut all Tintin ur ett bibliotek för att de tidiga albumen uttryckte fördomsfulla stereotyper? Skall vi sätta Pippi på Kurrekurreduttön i giftskåpet men tillåta de andra Pippiböckerna? Hur gör vi med Sagan om ringen, Narniaböckerna, Ture Sventon, Fem-böckerna (där så gott som alla skurkar har utländsk brytning och är "svartmuskiga")? När jag var barn kunde man inte låna Kitty-böckerna och Fem-böckerna på biblioteken för de var "dålig litteratur". Har ingen aning om hur det ser ut nu, och självklart förstår jag att bibliotek måste gallra och sovra (det är en del av jobbet), men det illustrerar hur det alltid är ett ideal som styr sovrandet.

Hela Tintinfrågan demonstrerar tydligt att giftskåpet är en så kallad slippery slope där gränsdragningarna till sist är ytterst vanskliga. Men det är faktiskt inte bara en slippery slope utan också en principfråga. För vem bestämmer till sist vad som skall låsas in och vad som skall ställas fram på hyllorna? I USA sattes Harry Potter i giftskåp av (vissa delar av) den kristna högern. Snusket har i långa tider låsts in och gömts undan. Och någon har alltid rätten att vara den som avgör vad som skall gömmas och vad som skall tillåtas att visas. Vem det är och på vilka grunder sorteringen sker kan däremot variera.

Jeff Werner skriver bra i GP. Jag håller med. Gör människor klokare. Men jag vill tillägga: hindra dem inte från att läsa eller titta.

Uppdatering: Justerade rubriken på inlägget något så det inte blev så klumpigt.

Porrens pluralism

I fredags gjorde jag som sagt ett gästspel på Malmö högskola och pratade om Pornografins pluralism. Tanken var att det skulle vara en ganska öppen föreläsning som skulle fungera som diskussionsunderlag -- jag gillar det där när man tar upp en sak och så vänder man och vrider på det, kanske utan att komma fram till något. Själva vridandet och vändandet är liksom poängen. Föreläsningen utgår från dels en del erfarenheter jag gjorde för några år sedan när jag arbetade med en artikel om amatörporr på nätet för antologin Välfärdsbilder, dels eget runtsurfande i största allmänhet, och dels de projektarbeten mina studenter på kursen Sexualitet i ord och bild gjort. Den handlar i princip om hur man skall förstå den enorma variation som finns -- för det första på vad som ofta kallas "mainstreamporrsajter" men ännu mer om man tar med i beräkningen att det också finns en uppsjö av vad man då skulle kunna kalla alternativ porr på nätet. I föreläsningen ingick en liten snabb historisk exposé där jag tog upp att porren har en lång tradition av variation, kopplingar till olika subkulturer och anknytning till experiment- och avantgardefilmen. Själva huvudfokus var dock samtiden och att det i och med den digitala revolutionen har blivit lättare att producera, distribuera och konsumera pornografi, och att dessa olika uttryck därmed har fått en ökad spridning.

tvärvetenskap

Läste McKees artikel i Sexualities i går. Den finns på nätet men man måste vara uppkopplad via ett universitet eller en högskola som prenumerar på tidskriften för att komma åt den. Den var bra och tankeväckande om hur man förhåller sig till saker som objektivitet, kunskap och infallsvinklar inom de två områdena. Samtidigt är det tydligt att det är en viss typ av humaniora som McKee är bekant med och likaså en viss typ av samhällsvetenskap -- återigen gör han en del generaliseringar som man skulle kunna invända mot (precis som jag gjorde med min kommentar om Metod och Teori...)

Jag vill understryka att gårdagens inlägg inte var någon kritik av vare sig samhällsvetenskapen eller humanioran. Det har varit och är ett privilegium att få möjlighet att jobba i ett slags skärningspunkt mellan de båda. Men jag har ju också märkt till exempel att jag emellanåt har fått fungera som tolk av vissa texter skrivna i en humanistisk tradition för mina studenter, förklara vilket sammanhang de är skrivna i, vad som menas med vissa begrepp, och hur man förhåller sig till kunskap. Jag tror att det är bra på det stora hela. Studenterna får nya perspektiv och lär sig inte minst att det finns andra sätt att se på olika frågor än de som är gängse inom deras egen utbildningsbakgrund. Jag tvingas att se min egen kunskap på lite avstånd och att ifrågasätta vissa förgivettaganden. Man kan säga att min egen ursprungsdisciplin defamiliseras för mig -- helt plötsligt ser jag saker som jag blivit så van vid att jag inte ser dem längre. När jag nu återvänder till filmvetenskapen och humanioran, ser jag den igen på ett nytt sätt. Det är verkligen spännande och jag har gått från att under våren ha haft en lätt yrkesmässig identitetskris (är jag sexforskare eller filmvetare, både-och eller varken-eller???) till att igen känna den där glädjen över att få röra mig mellan olika miljöer och förhoppningsvis bli klokare på kuppen.

I den akademiska miljön har tvärvetenskap länge varit ett positivt "buzzword". Korsbefruktningar mellan olika discipliner föder nya infallsvinklar, nya idéer och, kanske, en mer sammansatt kunskap. Samtidigt innebär det tvärvetenskapliga problem -- kommunikationssvårigheter är en sak, men mer problematiskt är hur saker som kompetens och meritering skall bedömas och vem som skall bedöma dem. När kunskap skall gå på tvären, över en rad ämnesgränser, finns det också en risk att den blir ytlig och inte fördjupad. Jag är emellertid övertygad om att vissa ämnen vinner enormt på att studeras tvärvetenskapligt (den mänskliga sexualiteten, till exempel) och att om man är medveten om riskerna kan man undvika att falla i förenklingens fälla och i stället just nå den där komplexa, sammansatta kunskapsprocessen.

språkliga kulturkrockar

Det här är en gammal artikel, men jag hittade den därför att jag läste en tidskriftsartikel av Alan McKee, den person som den länkade texten handlar om. Tidskriftsartikeln hette "Porn as Entertainment" och argumenterade för att porr är just underhållning och skall förstås som underhållning snarare än något annat. Jag tyckte att han hade många poänger (bland annat kritiserar han idéer om pornofiering, att porren har smugit sig in i mainstreamkulturen, utifrån sitt resonemang om porr som underhållning), men att han samtidigt gjorde vissa svepande generaliseringar som lämnade en del luckor. McKee är en av författarna till den australiensiska The Porn Report från 2008, och, tydligen, en artikel i tidskriften Sexualities (no 12, 2009) som jag bara måste läsa: "Social Scientists Don't Say 'Titwank'".

Jag måste säga att de flesta humanister jag har haft att göra med under huvuddelen av min akademiska gärning absolut inte skulle yttra ordet "titwank" eller något i samma stil. Även mer städade ord (som penis, samlag o.d.) kan väcka förvåning och genans i humanistiska kretsar. Bland de samhällsvetare jag har befunnit mig har en betydligt större tolerans för sexord funnits -- vilket förklaras av att de samhällsvetare jag jobbat med är allihop sexforskare. Jag har alltså inte märkt av just den kulturkrocken som McKee tar upp, men däremot andra kulturkrockar. Samhällsvetenskaperna och humanioran kan ofta ta upp samma frågor och ämnen, men från helt olika perspektiv och, kanske framför allt, med vitt skilda metoder. Om jag får göra en svepande generalisering med viss risk för luckor, skulle jag hävda att inom samhällsvetenskapen finns en tro på Metod, inom humaniora en på Teori.

arbetar

Intensiva tider. Lade fram min artikel om Lasse Braun på forskarseminariet här på filmvetenskapen i Stockholm i förra veckan. Fick massor av bra kritik, men behöver göra en del revideringar. Har redan skurit ner artikeln med en sida så att jag har utrymme att fylla på med saker som behöver vara med... det är roligt arbete men det känns som om det tar väldigt mycket tid. Vill helst bli klar med den och skicka in den innan september är slut.

Samtidigt har undervisningen dragit i gång på allvar -- höll föreläsning om Mai Zetterling och Flickorna i går på grundkursen i filmvetenskap. I nästa vecka skall jag återse studenterna på Swedish Film and Television Culture, men innan dess skall jag peta in ett gästspel på en kurs på Malmö högskola om porrens pluralism. Bokar in handledningsträffar med studenter och andra gästföreläsningar i olika sammanhang.

Det känns som om jag går in i en ny fas -- arbetet med Boken pågår fortfarande och trots att jag har slitit mitt hår (så här svårt var det väl ändå inte att skriva avhandling???) över den börjar jag se vartåt den barkar och hur den skall knytas ihop. Jag filar på ett teoretiskt parti som skall in i inledningen för att knyta ihop den där säcken som ju skall innehålla konstruktionen av sexuella rum. Ett tag kändes det som om allt stod still och att jag var vilse i arbetet men nu kanske, kanske det lossnar igen.