at the edge of society's decorum

Jag läste Laura Kipnis bara några år efter det att hennes Bound and Gagged hade kommit ut. Den var lite av en snackis, helt enkelt, och redan då, när jag var precis på väg att inleda mina doktorandstudier var jag intresserad av pornografi. Men jag får erkänna att jag nog inte riktigt köpte hennes -- i det som då var mitt tycke -- lite överdrivna hyllning av pornografin som ett slags hela samhällets return of the repressed. Jag tror att det till viss del hade att göra med att jag helt enkelt inte hade sett så mycket då som jag har nu, för när jag nu läser om boken känns varje enskild sida relevant. Nej, hon hyllar inte porren så som jag tyckte när jag läste henne första gången (och det har nog minst lika mycket att göra med den tidsanda som rådde då som med min egen naivitet i förhållande till det pornografiska), men hon är fascinerad av den och hon försöker förstå och förklara den. Samtidigt fångar hon något som känns ännu mer relevant i dag än då. I sin analys och diskussion av Hustler målar hon upp ett klasskrig som är så långt ifrån en socialistisk klasskamp man kan tänka sig, men som färgas av ett slags kreativt hat och enormt lustfylld ständig flod av elakhet, humor och smaklöshet.

Hustler pits itself against not just the proper body, that holdover from the bourgeois revolution, but against all the current paraphernalia of yuppie professionalism. At its most obvious, Hustler is simply allergic to any form of social or intellectual affectation, squaring off like some maddened pit bull against the pretensions and the earning power of the professional classes: doctors, optometrists, dentists, and lawyers are favored targets. It's pissed off by liberals and particularly nasty to academics, who are invariably prissy and uptight. (An academic to his wife: "Eat your pussy? You forget, Gladys, I have a Ph D.") It rants against the power of government, which is by definition corrupt, as are elected officials, the permanent government, even foreign governments. Of course it smears the rich against the wall, particularly rich women, and dedicates many, many pages to the hypocrisy of organized religion [...] (s. 141)

Boken är skriven före filmen The People vs Larry Flint, men kom ut ungefär samtidigt. Hon nämner att den håller på att produceras, men har alltså inte sett den när hon skriver. Milos Formans film lägger tyngdpunkten vid yttrandefrihetsfrågan och ser Flynt som en förkämpe för yttrandefriheten (till den grad att Flynt får göra motsvarande grepp som Berth Milton Sr gjorde i Private, dvs jämföra bilder på våld och krig med pornografiska bilder och ställa frågan varför de bilder som visar ett normalt mänskligt beteende är förbjudna), medan Kipnis lägger den vid Hustlers mer karnevalistiska ådra. Nu när jag har jobbat med de här två Lasse Braun-filmerna känner jag igen mig så väldigt väl och jag uppfattar också att detta är något som är så väldigt aktuellt i vår tid, där många av de tanketrådar som enligt Kipnis analys återfinns i Hustler dyker upp på Internet i olika sammanhang.

Jag är lite omtumlad, helt enkelt. Det är så roligt att återvända till en bok efter mer än tio år (nästan femton!) och helt plötsligt har man en helt ny förståelse för den.

Uppdatering 121004: Upptäckte till min fasa ett korrfel. Larry Flynt heter han ju. Och filmen heter The People vs. Larry Flynt.