det ena och det andra

Apropå förra inlägget: hittade en Magdalena Ribbing-fråga om nigande -- vuxna kvinnor niger inte. Helt fel signaler. Nu är det väl skillnad på vardagsnigande och ceremoniella nigningar men mellan Magdalena Ribbing och Karin Dahlgren skulle jag inte våga satsa på vem som har rätt... Med Anita Björk var det dock tveklöst elvaåringen i mig som neg.

I går skrev jag tre sidor och var helt lycklig. Boken är på G igen! Och nu börjar jag ana ett slut någonstans. Långt därframme någonstans, men ändå.

Läser Puma Swede: Mitt liv som porrstjärna. Den skildrar -- förutom Puma Swedes liv, då förstås -- en porrindustri i förändring. Puma Swede är en modern porrentreprenör, med twitterkonto och webcamshower, och, understryker hon i boken, hon äger sig själv och sitt eget varumärke. Sedan jag snöade in på bokskrivandet har jag knappt ägnat den moderna porrbranschen en tanke så det är intressant att läsa.

anita björk

I vuxen ålder har jag nigit två gånger. Niga är ju något som små flickor gör -- eller gjorde i alla fall, jag vet faktiskt inte hur de gör nuförtiden. Det är nog inte à la mode riktigt längre. Oavsett vad är det inget vuxna kvinnor gör nuförtiden (väl?!!). Annat än i undantagsfall. Och mina undantag var 2007 och 2006.

När jag neg 2007 var det med anledning av att jag promoverades. Vi fick välja om vi ville buga eller niga, men som den formidabla övermarskalken Karin Dahlgren (som gick bort senare samma år) sade: Det finns inget så elegant som att niga i långklänning. Så jag stod faktiskt hemma framför spegeln och övade (jag är så klumpig att jag hade dråsat ner för Domkyrkotrappan annars).

När jag neg 2006 var det för att jag hörde Anita Björks röst i min telefonsvarare.

Om 2007 års nigning var planerad och repeterad, var 2006 års nigning fullständigt spontan, ett reflexmässigt knixande som ingen såg. Jag hade skrivit ett brev till Anita Björk eftersom hon gick på Dramatens elevskola samtidigt med Mai Zetterling och även, senare, medverkat i hennes filmer. På grund av mitt arbete med avhandlingen ville jag helt enkelt prata lite med henne. Hon ringde upp och talade in ett meddelande på telefonsvararen. Och när jag hörde den där karaktäristiska rösten i telefon -- Anita Björk lät ju helt enkelt kunglig, med en så fullkomligt obesvärad och självklar auktoritet -- ja, det fanns liksom inget annat att göra.

Anita Björk är kanske lite i skymundan av de där Bergman-skådespelerskorna som tar plats i den svenska filmhistorien. Men för mig -- och framför allt efter att ha faktiskt pratat med henne (inte bara nigit för hennes röst på telefonsvararen) -- är hon en av de största.

Och nu är hon borta. Se henne här som Selma Lagerlöf i Bildmakarna. Eller läs om henne (och hennes röst) här.

trögt men framåt

Har gått i gång. Det går trögt men kanske lite framåt i alla fall. Har nog ändå skrivit ca en sida i dag, men jag har också strukit en del och vissa saker måste jag vänta på böcker jag beställt för att kunna skriva klart. Försöker formulera ett teoretiskt ramverk som får strukturen att hänga ihop -- jag har egentligen länge vetat hur det hänger ihop men inte lyckats få det på pränt. Kapitel fyra bestod i morse av en massa urklipp från de andra kapitlen och diverse paper/artiklar jag skrivit (kanske en fem-sex sidor sammanlagt) men nu har jag formulerat en rimlig inledning på det och satt upp en disposition. Hm. Eller i alla fall en lista på sådant som skall med. Kapitel tre är fortfarande mitt sorgebarn efter slakten jag gjorde i våras då jag klippte bort en tredjedel som sedan blev Lasse Braun-artikeln. Och kapitel ett har jag inte vågat titta på ännu.

all set up and ready to go

Har städat skrivbordet. Inte så dumt. Hittade bland annat en bok som jag letade efter som en galning häromdagen för att kunna peta in en referens. Skönt att kunna göra det nu.

Så nu sitter jag här med ett rent skrivbord och samlar mig för att plocka fram min utskrift av Boken så här långt. En hög med artiklar som skall tas upp i olika avsnitt ligger redan bredvid mig. Jag är liksom all set up and ready to go. Och jag vet att jag måste påbörja arbetet nu för att komma loss lite innan fokus måste förflyttas till nästa artikel eller kapitelprojekt.

Och jag drar mig. Ajajaj, vad jag drar mig.

brittsommar

Riktig brittsommar i södra Sverige nu. I Stockholm är det "mulet och tidvis regn" enligt SMHI. Höstfärgerna sprakar mot den lätt soldisiga himlen och det känns som om vi har fått en liten, liten frist inför november och vintern.

Sylvia Kristel, Frankrikes största kvinnliga box office stjärna efter sin roll i Emanuelle (1974), har gått bort. Hon blev bara sextio år. Emanuelle var en mjukpornografisk film som satsade på exotiska, eleganta miljöer och fick jag vet inte hur många uppföljare och efterföljare som anspelade på namnet, som till exempel Emanuelle nera, en spansk-italiensk variant från 1975.

Emanuelle får sägas vara en produkt av sin tid -- ett sätt att slå mynt av pornografin genom att göra den mindre grov, mindre "gynekologisk" som Roger Ebert skrev i sin recension, och därmed öka publikunderlaget eftersom den på så vis blir mer socialt acceptabel. Och det får nog, i fallet Emanuelle, sägas ha lyckats.

last lecture show

Sista föreläsningen på Swedish Film and Television Culture för den här terminen. OK, det är en viss lättnad när man avslutat en kurs, men det är också en tomhet. Tre studenter frågade om jag ville låta mig fotograferas med dem när föreläsningen var slut. Har aldrig hänt förr. Dagens pass handlade om Låt den rätte komma in och så var det tentautdelning och kursvärdering.

I går var jag i Örebro över dagen och presenterade mitt projekt på deras seminarium (film och MKV). Eftersom jag en gång i tiden faktiskt undervisat i Örebro (våren 2003), var det en märklig upplevelse att återvända. Jag hade inga direkta minnesbilder men så fort jag klev av bussen på campus kände jag igen mig. Det var ett väldigt trevligt besök -- jag blev extremt väl omhändertagen och seminariedeltagarna var responsiva och kom med bra kommentarer. Rullade in på Stockholms central lagom till att det fjärde svenska målet petades in i Berlin (jag är inget fotbollsfan alls, men till och med jag tyckte att det var ganska imponerande).

fullt upp

Just nu är det fulla muggar som gäller. Jag kämpar med att försöka avsluta min text om Millenniumserien som egentligen inte behöver vara färdig riktigt ännu men som jag känner att jag måste få undan för att i stället odelat kunna ägna mig åt annat. Den är på god väg men det känns inte som om jag får till det riktigt. Sedan är det en annan nästan-klar artikel som har legat alldeles för länge och väntat på färdigställande, ett kapitel till en antologi jag skall vara med i, en annan text om Millennium baserad på det paper jag höll i Lissabon, samt Boken. Jag blir helt svettig bara jag tänker på det så jag försöker låta bli att tänka på det och bara jobba på. Det är ju trots allt bara mitten av oktober ännu. Knappt.

Men det är lustigt. När jag tänkte att jag skulle skriva Boken bestämde jag mig för att undanhålla alla andra projekt i den mån det var möjligt. Sedan, när det trots allt visade sig vara en mer utdragen och svår historia att skriva klart Boken än vad jag hade trott, insåg jag att jag inte kan dra mig undan alltid. Blev lite svettig av tanken på att jag inte producerade, för det måste man ju. Det är ett imperativ. Och ännu mer så framöver eftersom forskningsmedel och annat kommer att utdelas utefter publikationer och citeringar. Har inte förstått riktigt hur det hela kommer att gå till rent formellt och i grunden har ju ingenting förändrats ändå. Det är fortfarande publish or perish som gäller.

Jag klagar inte. Det vore mig fjärran att klaga på ett jobb som är så kul. Och jag tycker att det är fullständigt självklart att man som forskare skall publicera sina resultat -- det är ju det som är universitetens jobb, att producera studenter och att producera forskning. Jag bara känner, just nu, att antingen bekymrar man sig för att man inte får något gjort eller så bekymrar man sig för att man har för mycket att göra.

show me love

Föreläste om Lukas Moodysson och Fucking Åmål i dag. Det är bara två föreläsningar kvar på Swedish Film and Television, varav en skall hållas av en gästföreläsare. Skönt. Det är som alltid jätteroligt men också uttröttande att undervisa -- jag känner mig ofta helt slut efter en föreläsning. Har det varit en bra föreläsning är det en skön känsla, om man är missnöjd med sin insats är det i stället ganska deppigt.

Men jag gillar att undervisa om Fucking Åmål för det är en väldigt bra film -- den är på ytan anspråkslös och rolig men har flera bottnar. Jag pratar om gay rights och lesbofobi, om Sverige på nittiotalet och Moodyssons andra filmer, om Tiina Rosenbergs analys av det "heteronormativa mottagandet" -- att recensenter tonade ner det lesbiska i filmen -- och om svenskt småstadsliv. Jag gillar också att den är en komedi, en genre som har vissa låga associationer men som kan kommunicera mycket med hjälp av skratt.

Jag tipsade också studenterna om den här boken. Såpass nyutkommen att jag inte hann sätta den på litteraturlistan.

censur, censur, censur

Gjorde ett inhopp på censurkursen här i Stockholm. Kursen heter Från censur till kontroll? och är på 7,5 hp. När jag blev tillfrågad om jag ville medverka fick jag schemat och det är helt klart en kurs jag hade velat gå själv. Dagens pass hette Censurens arkiv -- arkivens censur och första timmen höll kursledaren Trond Lundemo. Andra timmen var det min tur med censurkorten för pornografisk 8mm-film. Men första timmen satt jag med och lyssnade och det var jättespännande -- hur censur är arkivgenererande, det som censureras måste dokumenteras och sparas. Som föreläsaren sade: Det är censurarkivets paradox, att det som inte visas är det som bevaras. De ca 45 klipp som ligger i Biografbyråns arkiv från de pornografiska 8mm-filmer som granskades är ju helt definitivt kvar. (De totalförbjudna filmerna, däremot, sparades inte.) De finns där med titel och årtal för granskning, systematiskt ordnade så att man kan hitta dem, beställa fram dem och se dem. De övriga filmerna som granskades är däremot betydligt svårare att hitta och att identifiera.

En annan sak som Trond Lundemo tog upp är att orden som används för att beskriva filmerna och censuringreppen väldigt sällan räcker för att beskriva dem -- det blir ett slags glapp mellan orden och vad de refererar till. Det är ju också väldigt tydligt i anslutning till "mina" filmer eftersom det blir en enorm kontrast mellan det byråkratiska språk som används och den pornografiska diskurs filmerna hör till. Flera av Lasse Braun-filmerna, som till exempel Cerimony som ju är suggestiv och också i mitt tycke humoristisk (och som totalförbjöds), beskrivs med ett torftigt, denoterande språk, en torr sakprosa som bara på det allra mest avlägsna sätt påminner om innehållet.

Jag är inte helt säker på att jag lyckades följa upp första halvan av föreläsningen så som jag hade velat --  vissa återknytningar (som de här) lyckades jag göra, men jag tror att jag hade kunnat göra ännu mer. En del tid gick ju åt till att förklara porrens ställning i förhållande till filmcensuren -- Brottsbalkens pornografiparagraf och vad den innebar fram till 1971, vad 8mm-porr är och hur den visades.

Nu skall jag börja bocka av på min att göra-lista med föreläsningsförberedelser och annat. Måste vara klar till kl. 18 då Germaine Greer kommer till Filmrummet.

ineffektiva studier

Den här debattartikeln pekar på något mycket viktigt: att låg effektivitet i grundstudier på universitet och högskolor har blivit ett problem. Det har nog ganska länge varit ett problem -- jag kan inte själv sätta någon startpunkt för det, men jag minns hur vår studievägledare poängterade när jag började studera att 40 poängs studier (motsvarar 60 hp i dagens poängssytem) innebar fyrtio timmar i veckan i fyrtio veckor. Och skulle man verkligen plugga -- det vill säga verkligen läsa alla böcker och artiklar och bokkapitel som ingick i kursen, ta anteckningar på dem, jämföra dem med föreläsningsanteckningar, och banka in kunskapen i huvudet -- så var det nog också så mycket tid det tog, om inte mer. När jag sedan hade pluggat ett tag lärde jag mig också genvägar, men jag minns också känslan av skuld de gånger jag tog the easy way out, och min egen irritation över att jag, när jag nu ändå lade ner tid på studierna, inte såg till att ta mig tiden att lära mig det ordentligt.

Samtidigt är de där fyrtio veckorna ytterligare ett tecken på den låga effektiviteten. Många andra länder har betydligt kortare terminer. Även de som har tre terminer har i så fall tio eller kanske tolv veckors terminer. Det är en rätt stor skillnad.

Jag skulle gärna se ett effektivare system. Det är det nog många som skulle. Jag tror också att -- som Per Sonnerby menar -- att en ökad effektivitet skulle bli en besparing i det stora hela. Problemet är att det skulle också kosta pengar. Det finns flera anledningar till att systemet är ineffektivt. En är att studenterna får för lite undervisningstid. En annan att många studenter jobbar samtidigt som de pluggar -- på ett sätt tycker jag att det är bra men jag gillar inte att heltidsstudier inte är heltidsstudier längre. (Absolut gärna ett extraknäck men i så fall ovanpå de fyrtio studietimmarna i veckan.) Studenterna kan jobba för att de inte behöver sitta i föreläsningssalen så mycket. Det är inte bra.

Samtidigt finns det en annan aspekt av det. Om man är humaniorastudent måste man nätverka och skaffa sig erfarenheter för att få jobb -- de flesta humanistyrken är inte sådana att man kommer ut med en fil kand i konstvetenskap eller liknande och sedan får man jobb. Man behöver ofta både erfarenheter och kontakter som går utanför studierna. Ofta kan man skaffa sig sådana medan man är student -- man skriver i kårtidningen eller jobbar med filmstudion eller ställer upp för konstföreningen. Jag skulle ju helst se att man kunde göra detta samtidigt som man studerade, på heltid. På riktig heltid. Men då ser ju också studenten ut på ett visst sätt: det är en ung person som inte har bundit upp sig med familj eller annat utan kan leva med sina intressen fullt ut (framför allt om de skall ha tid att extraknäcka också) och som dessutom vet precis vilka dessa intressen är. Och det är kanske inte heller idealt. 

åker tåg, undervisar

Trött. Skickade i fredags Lasse Braun-artikeln på den (förhoppningsvis) sista genomläsningen innan jag skickar i väg den. I dag har jag åkt tåg och undervisat -- höll en ganska späckad föreläsning om Ingmar Bergman (måste tänka på att inte prata så mycket när jag undervisar men hur gör man det?) på Swedish Film and Television Culture.

Via en vän till en vän på facebook hittade jag den här artikeln. Något att se fram emot?