anita björk

I vuxen ålder har jag nigit två gånger. Niga är ju något som små flickor gör -- eller gjorde i alla fall, jag vet faktiskt inte hur de gör nuförtiden. Det är nog inte à la mode riktigt längre. Oavsett vad är det inget vuxna kvinnor gör nuförtiden (väl?!!). Annat än i undantagsfall. Och mina undantag var 2007 och 2006.

När jag neg 2007 var det med anledning av att jag promoverades. Vi fick välja om vi ville buga eller niga, men som den formidabla övermarskalken Karin Dahlgren (som gick bort senare samma år) sade: Det finns inget så elegant som att niga i långklänning. Så jag stod faktiskt hemma framför spegeln och övade (jag är så klumpig att jag hade dråsat ner för Domkyrkotrappan annars).

När jag neg 2006 var det för att jag hörde Anita Björks röst i min telefonsvarare.

Om 2007 års nigning var planerad och repeterad, var 2006 års nigning fullständigt spontan, ett reflexmässigt knixande som ingen såg. Jag hade skrivit ett brev till Anita Björk eftersom hon gick på Dramatens elevskola samtidigt med Mai Zetterling och även, senare, medverkat i hennes filmer. På grund av mitt arbete med avhandlingen ville jag helt enkelt prata lite med henne. Hon ringde upp och talade in ett meddelande på telefonsvararen. Och när jag hörde den där karaktäristiska rösten i telefon -- Anita Björk lät ju helt enkelt kunglig, med en så fullkomligt obesvärad och självklar auktoritet -- ja, det fanns liksom inget annat att göra.

Anita Björk är kanske lite i skymundan av de där Bergman-skådespelerskorna som tar plats i den svenska filmhistorien. Men för mig -- och framför allt efter att ha faktiskt pratat med henne (inte bara nigit för hennes röst på telefonsvararen) -- är hon en av de största.

Och nu är hon borta. Se henne här som Selma Lagerlöf i Bildmakarna. Eller läs om henne (och hennes röst) här.