SOU 1976:9

Är jättesugen på att se Call Girl. I dagens Sydsvenskan var det ett reportage om filmen, där man diskuterar bakgrunden, sjuttiotalet som en annan värld:

I filmen citeras bland annat den ökända sexualbrottsutredningen som föreslog avkriminalisering av våldtäkt, incest och koppleri. 

– Utredningen är chockerande, och vi återger den ordagrant i filmen eftersom jag inte ens hade kunnat hitta på något sådant. [säger manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten] 

Sexualbrottsutredningen leddes av Lennart Geijer och presenterade sitt betänkande 1976. Man föreslog inte riktigt avkriminalisering av våldtäkt, men man ville ta bort sex ur själva ekvationen eftersom man menade att det var moraliserande och uttryckte en äldre, mer puritansk syn på (kvinnors) sexualitet. Det var våldet som skulle vara avgörande. I jämförelse med dagens diskussion om våldtäkt och samtycke är det en skriande kontrast.

Vad som är mycket viktigt att påpeka i sammanhanget är att utredningens betänkande kritiserades så mycket att den faktiskt lämnades utan åtgärd och i stället tillsatte man en ny utredning. Jag skriver en hel del om den i Boken, där jag ser den som ett uttryck för en liberalisering som hade passerat sin tid -- vid mitten av sjuttiotalet resonerade man inte om sex på det sätt som till exempel Lars Ullerstam gjorde i sin bok De erotiska minoriteterna från 1964, det vill säga fullständigt lidelsefritt, extremrationellt, och, dessutom, tämligen ensidigt, utan någon riktig känsla för personen i andra änden av den egna sexualiteten (objekten må vara kvinnor, nära släktingar, eller andra män, men begärssubjektet så att säga är i princip tänkt som man). Man tänkte nog, när utredningen gjordes, att man var radikal, men att vara radikal i mitten på sjuttiotalet innebar något annat än att vara radikal i mitten av sextiotalet. Dessutom drev man denna ensidiga liberalisering så långt att inte bara kvinnorörelsen utan även andra reagerade starkt.

Jag vet inte, men jag skulle tro att en anledning till kvinnorörelsens genomslag vid mitten av sjuttiotalet har att göra att man upplevde att utvecklingen hade gått för långt. Men det var också tvärtom, att kvinnor hade gjort såpass mycket framsteg i offentligheten att deras röster kunde höras. Maria-Pia Boëthius skrev en serie artiklar om våldtäkt som sedan blev en bok, Skylla sig själv - en bok om våldtäkt (1976), som, inspirerad av amerikanska feminister som exempelvis Susan Brownmiller, bland annat kritiserade utredningen. Hela vår föreställning om våldtäkt och vad våldtäkt betyder har förändrats mycket sedan sjuttiotalet.

Jag är alltså sugen på att se filmen inte bara för att den verkar bra utan också för att den handlar om "min" tid, jag vill se hur de har iscensatt det och hur de behandlar de här annorlunda perspektiven. Man kan säga att filmen kan kanske bli som ett slags etnografisk resa, fast inte till en annan geografisk, främmande plats utan till en främmande tid.