skam

Försöker läsa in mig på skam. Har mer och mer kommit till insikten att skam är ett användbart begrepp att använda när man försöker förstå sexualitet i en social kontext. OK, det kanske är så uppenbart att det blir fånigt – och jag kanske är en alldeles osedvanligt trög forskare som inte har insett detta tidigare. Men det har jag visst då. Jag kan inte komma på när jag skrev ordet skam i någon artikel eller annan text första gången, men jag vet att jag har gjort det och gärna då också i kombination med ordet skuld. ”Känslor av skam och skuld”, till exempel. Det funkar ju alldeles utmärkt att använda det som ett ord bland andra eftersom det är ett enkelt vardagsord snarare än ett teoretiskt begrepp.

Ändå har jag kommit till en punkt där jag vill kunna utveckla vad jag menar när jag talar om skam. Och varför skam är viktigt. Dessutom finns det ett helt forskningsfält som ägnar sig åt känslor. Det är lite coolt. Jag skulle vilja kunna vrida och vända på skam på ett sätt som går utöver den vardagliga användningen av ordet. Alltså försöker jag läsa in mig. Och det är intressant läsning. Exempelvis kan jag konstatera, efter att bara ha gjort olika artikeldatabassökningar, att undersökningar och analyser av skam i relation till sexualitet företrädesvis verkar handlar om kvinnors sexualitet, om homosexualitet och om vissa kulturella/etniska/religiösa grupper (då man har gjort valet att tala om ”skam” i stället för ”heder”). Detta blir lite utmanande för mig eftersom jag är främst intresserad av (vit) manlig heterosexuell skam – vad man skulle kunna kalla den hegemoniska gruppens skamkänslor i förhållande till sexualitet.

Att kvinnors sexualitet reglerats med hjälp av skam är så gott som ett förgivettagande. Det blir också extremt uppenbart när man tittar på exempelvis instagramupproren, ”slut shaming” eller horstigmat. Skam spelar också en viktig roll i förtryckandet av homosexualitet och det är inte en slump att ordet ”pride” – ett av skammens absoluta motsatsord – har lyfts upp av gay- och queerrörelsen.

Därmed betraktas också skam som ett verktyg för förtryck och kontroll. Att frigöra sig handlar, bland annat, om att befria sig från skammen, att sluta skämmas för vem man är och vad man vill och vad man gör. Men när är skammen positiv? Kan skam vara ett bra verktyg? Kan man skämmas för ”rätt” saker och sluta skämmas för ”fel” saker?

Jag kommer nog att återkomma i frågan. Håller på att läsa en artikel om ”The Inherent Shame of Sexuality” av psykoanalytikern Phil Mollon (många skamtexter som har något slags universalistiskt anspråk verkar på gott och ont komma från psykoanalysen…)