the devil made me do it

Läser Georgina Spelvin's självbiografi, The Devil Made Me Do It. Jag läser ju porrbiografier ibland, men jag borde läsa fler, helt enkelt.  Och just den här borde jag ha läst för länge sedan. Den är färgstark och rolig, och fångar ett slags tidsanda -- jag har bara kommit en bit i den ännu, men vill redan rekommendera den.

Att skildra sin porrkarriär är inte lätt. Det finns så många fällor att falla i och så många olika slags förväntningar och sensationalism och moralism i mottagandet. Vem skriver man för? Och var i sin karriär är man? Georgina Spelvin är ju lite cool i sammanhanget för hon var typ 36 eller 37 när hon gjorde The Devil in Miss Jones (1973), som är en riktig klassiker ur porrfilmshistorien med en i det närmaste Sartresk berättelse om helvetet. Hennes självbiografi är utgiven på eget förlag, vilket är på gott och ont i de här sammanhangen -- ingen redaktör som velat knuffa henne i en viss riktning men därmed inte heller samma kontroll kring publikationen. Samtidigt har hon ju jobbat med publishing så hon vet förhoppningsvis vad hon gör. Ännu har jag inte sett några missar.

Annars: Har skickat in det där reviderade kapitlet. Och så gjorde jag en tour på biblioteket och fyllde ryggsäcken. Biblioteket är så fantastiskt att jag blir helt svettig. Det var minst fyra böcker som jag fick låta bli att låna för att de inte fick plats i väskan. Egentligen tror jag att jag skulle kunna vara här hela terminen och bara läsa. 

sontag

Rekommenderad läsning som jag hittade via en fb-vän: Jättebra om Susan Sontag, arkiv och hur man skriver en biografi (eller historia för den delen).

reaktion på hat

Det har varit en liten storm här på campus. Metaforiskt alltså. När det var som allra kallast här, stängde skolorna, men universitetet höll öppet. En del studenter reagerade illa på twitter och i sociala media. Ansvarig för beslutet är chancellor här på universitetet och är Asian-American och kvinna. Raskt spreds invektiv av rasistisk och sexistisk art på twitter (jag tänker inte upprepa dem men några citeras i den länkade artikeln). Jag blev först varse om detta via mail som gick ut från motsvarande studentkårens ordförande och någon kommitté på campus, som uttryckte sitt stöd för the chancellor.

I dag gick hon ut med en kommentar i Inside Higher Ed. Jag tycker den uttrycker en hel del klokhet. Bland annat säger hon att

People have asked me whether the attacks disturbed me.
Yes.
Not necessarily on a personal level, because many of the comments could be dismissed as juvenile, notwithstanding the offensive language. [---] What was most disturbing was witnessing social media drive a discussion quickly into the abyss of hateful comments and even threats of violence. I shudder to think what might happen if that type of vitriol were directed at a vulnerable member of our student body or university community.
The negative comments, as offensive as they were, are protected speech. But what is protected expression and what is the level of discourse we as educators expect from our students can be very different things. And the size of that gap – so evident this week – is what has been most disappointing.

Bra talat.

state of the union

Det var en häftig upplevelse att se State of the Union-talet i går, i stället för att bara läsa om det/se det i efterhand. (Jag ser fram emot att se Oscarsgalan i realtid också -- det har aldrig legat för mig att stanna uppe hela natten för att följa den.) Det var flera saker som var intressanta, inte minst hur folk applåderade och reste sig eller satt kvar och lät bli att applådera. Självklart följde det partiuppdelningen, men bara till viss del. Han talade om en massa saker, bland annat om kvinnors möjligheter att arbeta och om arbetslöshet, och, inte minst, han talade om att USA behöver en invandringsreform -- för att underlätta för människor att komma hit. Ihop med de youtube-klipp jag sett av Pete Seeger sjungandes "This Land is Your Land" tänkte jag på USA som invandringsland och hur inkluderande det är. Å ena sidan, sade Obama, måste arbetslösheten minska, å den andra måste vi ha hit folk som kan jobba. Och det ena utesluter inte det andra.

Såg i Chicago Sun-Times att man tyckte att han kunde gott sagt mer om detta, eftersom det är en viktig fråga inte minst för en stad som Chicago som "thrives on the unfettered energy of immigrants." Också New York Times tyckte att han kunde ha tryckt mer på den här frågan.

Skall se om jag lyckas skriva mer om detta -- har funderat väldigt mycket på det den senaste tiden. 

zlatan och volvo

Amerikanerna är ju inte överdrivet intresserade av fotboll. De är ju sportintresserade, men de stora folkliga sporterna i USA är ju främst baseboll och amerikansk fotboll. Lustigt också att så bra som amerikanerna har varit på att exportera film och i viss mån TV och musik, så har de aldrig lyckats exportera sina bollsporter. Och européerna och sydamerikanerna äger fotbollen. Trots det har det faktiskt dykt upp en och annan kommentar om den där reklamfilmen som det verkar som om alla pratar om på andra sidan Atlanten. "If this commercial was extended to a feature film, we wouldn't complain" skriver USA Today. Nä, det kan jag förstå -- jag ser både Ciminos The Deer Hunter och Scorseses Cape Fear i den. (Inte för att Zlatan i övrigt är någon Max Cady-typ, men frisyren, tatueringarna och pull-upsen associerar ju ganska tydligt ditåt.) Ändå The Deer Hunter kanske allra mest, inte minst på grund av hjorten (inte en älg, inte en ren utan en hjort).

Jag får erkänna att jag hade nog inte ens sett den om jag inte fått frågan vad jag tyckte om den av en kollega i Sverige. Mitt twitterflöde är liksom överfullt på morgnarna (på grund av tidsskillnaden och att de flesta jag följer är svenskar) och något flimrade förbi när jag scrollade. Det var nog Hynek Pallas kommentar i Svenska Dagbladet. Och jag kan väl bitvis hålla med honom även om jag tycker han går på lite väl hårt (men det kanske snarare är i respons på de som skall ha hyllat filmen än på själva filmen i sig?). Jomenvisst är det här ett slags nationalromantik som jag är lätt allergisk mot. Samtidigt är den ju så amerikanskt paketerad. Snygg, snygg, snygg är den. Och suggestiv. Det är mer dramatik i den än i "epic split"-filmen med Van Damme som jag också tyckte var cool.

Eftersom en av de saker jag har hållit på med har handlat om nationella stereotyper och transnationell film kan jag tycka att den här reklamfilmen är ett utmärkt bra exempel på det. Tanken är inte att sälja Volvobilar i Sverige utan internationellt (gärna i Sverige också, men den här filmen skall ju gå hem även på annat håll). Jag menar, Volvo ägs av... vaddå? Kina? men har sitt ursprung i Sverige och associeras som ett svenskt varumärke. Reklamfilmen spelar på en viss idé om det svenska -- snön, naturen, fjällen, vinterbad, den blonda kvinnan (trots att svenska synden är på utdöende är det svenska utomlands fortfarande mest associerat med blonda kvinnor). Zlatan himself är ju onekligen svensk (det där förstår jag faktiskt inte ens att det diskuteras), men i den här situationen är nog det absolut viktigaste att han är en svensk hjälte som är internationellt känd, med sin bakgrund i flera olika europeiska lag. Man kan liksom inte undvika att säga annat om Zlatan än att han är en stjärna vars kändisskap når vida över nationella gränser -- något som fotbollen har en fantastisk förmåga att åstadkomma. Och så ovanpå det en bild- och berättarestetik som hämtar sitt i det närmaste mytologiska stoff från amerikanska filmer.

llewyn davis

Här är just nu så kallt att jag bara går och tänker på "superfreeze"-effekten i The Day After Tomorrow. Det blir inte varmare av att hårda vindbyar ibland sveper fram mellan husen.

Innan det blev så himskans kallt lyckades jag smita in på The Art Theater i Champaign och se Inside Llewyn Davis, bröderna Coens senaste film. Den var bra, tyckte jag, absolut inte en av deras bästa (som Fargo eller Big Lebowski) men helt godkänd. Men i likhet med andra filmer som är baserade på verkliga händelser eller inspirerade av verkliga händelser eller vad de nu kan hitta på, har den här filmens närhet till sanningen ifrågasatts. Eftersom den är inspirerad av Dave Van Ronks liv, har flera personer reagerat, bland annat Terri Tahl, Van Ronks exhustru -- Van Ronk var inte alls som Llewyn Davis, han var mycket mer sympatisk.

Den naturliga responsen på detta är ju självklart att detta är en film, det är fiktion, och bröderna Coen har bara använt sig av sådant ur Van Ronks liv som passat in i deras idé om den här filmen. Men att den responsen inte löser problemet har ju visat sig uppenbart -- titta exempelvis på diskussionen om Olof Palme och Call Girl. Suzanne Vega tycker att man skildrat the Village och folkmusikscenen på ett tråkigt sätt -- själv tyckte jag att det var det som var bra med filmen, att den var så i total avsaknad av konstnärsromantik. The free-wheeling, ur hand i mun-livet med gitarren i ena näven och kappsäcken i den andra framstår inte som ett dugg glamoröst.

Men en sak som Terri Tahl absolut har en poäng i, är hur abortfrågan behandlas i filmen. Så här skriver hon:

No one walked into a doctor's office and said, "Abortion, please." Mostly, abortions were arranged by telephone with practitioners whose names were hard to get. One good friend of ours had to go way uptown late at night for a procedure done in a place that barely resembled a medical office, and she paid $400 in 1960. This was the era of using coat hangers to try to abort. In fact, a few years before David and I met, the only woman he ever knew that he impregnated (she was about 16 at the time and David was 19) rode a bike down several flights of stairs to get rid of his fetus. Nor did men arrange abortions for women. The treatment of abortion in the movie as a casual, easily accessible procedure is cavalier, and I think it's insulting to all the women who had one before Roe v. Wade.

Roe v. Wade är det Supreme Court-mål som 1973 ökade rätten till abort inom den första tredjedelen av graviditeten i USA.

Meanwhile på andra sidan Atlanten har mina kolleger Klara Arnberg och Tommy Gustafsson blivit recenserade i Aftonbladet. 

mötesplatser i offentlig stadsmiljö

Intressant i NY Times om offentliga platser för "loitering" (hur översätter man det? Enligt Norstedts "dagdriveri" men det känns inte helt rätt -- snarare typ att hänga kvar på en plats i onödan). I vilket fall, var det tydligen en McDonaldsrestaurang i Queens som ville slänga ut några äldre koreansk-amerikaner från restaurangen. Skribenten, som är doktorand i sociologi, skriver om hur få offentliga platser det finns för äldre i vårt samhälle -- platser som inte är uttalat riktade till äldre utan som är platser för alla men där äldre kan få plats och få ta plats. Med gentrifieringen och dyra tomtpriser i stadsmiljöer trängs de som inte passar in i ett slags medelklass- och medelålderskategori ut. McDonalds skulle på så vis vara ett av de få ställen som finns kvar där människor faktiskt kan "hänga" -- tonåringar, äldre, till och med hemlösa och människor som verkar ha "mental unstabilities". "For retirees on fixed incomes who may have difficulty walking more than a few blocks, McDonald’s restaurants remain among the most democratic, freely accessible spaces."

Lite coolt och samtidigt skrämmande. Å ena sidan -- i alla fall för en svensk eller europé -- den i det närmaste mest självklara symbolen för det som för ganska många år sedan kallades "amerikansk kulturimperialism" och för den allra sämsta snabbmatskulturen (Supersize me). Å den andra en demokratisk mötesplats för alltifrån barnfamiljer till äldre, tonåringar och marginaliserade existenser.

Enligt artikeln löstes konflikten med att de äldre koreansk-amerikanerna gick med på att inte sitta där under lunchrusningen.

vardag i urbana

I dag är det riktigt, riktigt kall här. Sju grader Farenheit vilket är väl typ 14 minusgrader var det i morse och även om solen trots allt värmde en aning (om man befann sig i direkt solsken i lä) höll det i sig under dagen. I dag träffade jag prefekten och diskuterade lite vad jag skall göra när jag är här. Sedan skickade jag in titel och abstract inför en gästföreläsning jag skall hålla i april -- om Call Girl, vilket passar bra eftersom den är ett av mina projekt under våren. Jag har också pulat lite med det seminarium som skall ske här i Urbana med deltagare i antologin om sexualitet i svensk film -- vi hade ju ett med de svenska forskarna i Stockholm i december och skall ha ett med de amerikanska forskarna här i februari. Och fortsatt att beta av kommentarerna på det där kapitlet jag reviderar.

på andra sidan Atlanten

Känns konstigt att sitta i kalla mellanvästern och hålla koll på vad som händer därhemma:

Nu finns det en intervju med redaktörerna på Vetenskapsradion om antologin Den nya svenska filmen.

FLM har sammanfattat debatten om Anna Odells Återträffen.

Och så har Guldbaggegalan avlöpt. Bästa film blev ovan nämnda Återträffen, men annars tycks baggarna ha regnat mest över Monica Z (som jag såg på flyget hit -- inte det mest ideala omständigheter egentligen). Är lite glad för Persbrandts Guldbagge för bästa manliga huvudroll för det var min största behållning av Mig äger ingen.

amatörporr?

Och så denna. Ända sedan jag ägnade en höst åt att studera hemmaporr för ett kapitel i antologin Välfärdsbilder har jag varit skeptisk till hemmaporrens potential som "kravmärkt" porr. Jag har skrivit om det på bloggen förr. Under några år talades det tämligen okritiskt om den nya folkhemsporren i press och andra medier. Det verkade finnas en föreställning om glada par med "vanliga" kroppar som hade sex och spelade in det av ren och fri vilja. Men mina (i och för sig ganska begränsade) studier lät antyda att:

De mest klickade klippen var de med framför allt kvinnor som passade in i ett traditionellt utseendeideal.

De flesta filmerna tycktes följa en ganska stereotyp rollfördelning med mannen bakom kameran och kvinnan i blickfånget.

Många sexscener verkade inspirerade av porrscener, det vill säga att man hade sex framför kameran så som man tänkte sig att sex framför kameran skulle se ut.

Och, slutligen och kanske viktigast av allt, det fanns inte något sätt att veta hur situationen bakom produktionen såg ut.

Jag har egentligen inga direkta moraliska värderingar vad gäller någon av dessa punkter förutom den sista. För mig är det hemmaporrens största problem. De andra punkterna är saker som kan diskuteras, ifrågasättas och analyseras. Den sista punkten är ganska otvetydigt obehaglig.

kultur, kriminalitet och kakofoni

Och så tyvärr, med ett par dagar, missade jag utgivningen av den här boken som jag och flera av mina kolleger medverkar i. Den nya svenska filmen: kultur, kriminalitet och kakofoni (red. Erik Hedling & Ann-Kristin Wallengren, Bokförlaget Atlantis) presenterar ett tvärsnitt ur den svenska samtidsfilmen (de senaste ca fem-sex åren). Själv har jag skrivit om sexualitet i Millennium-serien.

lovelace med mera

Nu har jag till sist registrerat mig helt och fullt på universitetet. Det sista var vid något som heter International Students and Scholars Services och det gjorde jag i går. Jag har ett universitetsID-kort och fått nyckel till ett rum. Mellan mina turer till olika byggnader på campus sitter jag och reviderar ett antologikapitel utifrån kommentarer jag fått.

Jag har också lyckats se Lovelace, på amerikanska netflix. (Mitt försök att se den i Sverige blåste bort i någon av decemberstormarna...)  Jag misstänkte ju att den inte skulle vara bra, och det var den inte heller. Det är en berättelse som är svår att göra en 92-minutersfilm av, med många twists and turns, mycket tragik och många komplexa paradoxer. Det finns flera fina skådespelarinsatser i den, av såväl Amanda Seyfried och Peter Sarsgaard som Sharon Stone, men berättelsen sjabblas liksom bort. Jag kan rekommendera Jerry Damianos sons kommentar på The Rialto Report -- en sajt som en vänlig kommentator rekommenderade och som jag kan rekommendera vidare.

Och så tar The Kinsey Confidential upp Bechdeltestet -- och nämner de svenska biograferna som valt att märka filmer som klarar testet.

flygplansläsning

Är på plats nu i Urbana, Illinois. Håller på att genomgå den långa och ganska traggliga processen att registreras på universitetet -- är inte riktigt färdig ännu men har hunnit se en del av campus under processen. Missade precis den där extrema köldknäppen och har fått lära mig att i Urbana säger man att om man inte gillar vädret är det bara att vänta. Det har gått från 8 minusgrader till 8 plusgrader och från snö och regn till solsken bara på den korta tid jag varit här.

På planet läste jag Ebba Witt-Brattströms kultursidesartikel apropå Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande i DN. Eftersom jag har varit fullt upptagen med allt meck det är när man flyttar har flera skribenter hunnit kommentera den -- bland annat Kristina Lindquist i samma tidning men också Suzann Larsdotter på Suzann Sexeducatorbloggen. Båda pekar på problemet med vad Witt-Brattström egentligen säger i artikeln, nämligen att kvinnor skall hålla på sig och att vi i dag skulle ha en etiskt förkastlig sexualpraktik.

Jag hyser stor respekt för Ebba Witt-Brattström. Det som är riktigt bra med hennes analys av Egenmäktigt förfarande är att hon lyfter fram något annat än det andra har påtalat (baserat i huvudsak på kultursidesrecensioner -- jag har inte följt hur boken har diskuterats bland litteratur- och genusvetare inom akademin). När jag läste hennes artikel tänkte jag att detta också är en rimlig tolkning. Hon argumenterar väl för sin sak. Det är på sluttampen det slirar i väg och i grunden handlar det om en gammal konflikt mellan vissa typer av feminism och sexualliberala/sexualradikala idéer. Menar man att kvinnor har en i grunden annan sexualitet än män? Som är kanske känsligare och mer sårbar? I så fall uppfattar jag att Witt-Brattströms slutsats är helt rimlig. Om man inte tycker det, eller om man kanske till och med menar att den typen av föreställningar har traditionellt använts för att hålla kvinnor på plats, kontrollera den kvinnliga sexualiteten och upprätthålla en hora/madonna-dikotomi -- ja, då blir slutsatsen i artikeln konservativ och sexualfientlig.

Samtidigt säger inte Witt-Brattström så enkelt eller ensidigt att flickor skall hålla på sig. Hon pekar också på att man skall vara två jämbördiga sexuella subjekt, att också män och killar skall ta sitt ansvar. Problemet -- kan jag tycka -- är när det hela mynnar ut i ett slags rant mot pornografi, Internet och RFSU.

kenneth anger

OK. Avresan väldigt nära nu. Verkligen jättestressad men den här är intressant. Hittade den via Decaying Hollywood Mansions som jag följer på facebook. Tänker på min vän i Los Angeles som ofta pratade om Kenneth Anger (och som bor i decaying Hollywood, dessutom -- dock inte någon mansion).

tweet police

Det här var oroväckande. Jag kan bara hänvisa till mitt resonemang apropå twitterbråket som seglade upp i somras.

Måste ta reda på hur det ser ut i Illinois. Jag är ju inte anställd av universitetet där utan fortsätter att vara anställd av Stockholms universitet, men det kan ju vara intressant att veta.

god fortsättning

Det är intensivt värre med USA-förberedelser. Avresan närmar sig med stormsteg. Samtidigt försöker jag hinna med en del jobb också: har ett kapitel som kommenterats och behöver revideras och i förmiddags rättade jag den sista omtentan på Swedish Film and Television Culture. Ett annat bokkapitel står i startboxen och stampar. Precis innan jul fick jag i väg en artikel baserad på en konferenspresentation som (känns det) hade blivit liggande i evigheter.

Så: lite ont om tid för blogguppdateringar och ingen riktig omvärldsbevakning. Men jag får väl i stället utlova framtida spännande inlägg från Staterna. Gott 2014 på er!