urbana den 30 maj 2014

Förbereder hemresa. Vet inte när jag kommer att kunna uppdatera bloggen igen eftersom jag kommer att vara på resande fot i några dagar. Jag kan i alla fall säga, att just nu verkar det som om jag har ungefär 200-300 ord kvar att skriva på Blobben. Blobbens slutord, de alltid svåraste orden att klämma ur sig. Vad jag än låter dessa 200-300 ord säga nu kommer det att vara "subject to revision" innan Blobben blir Bok.

Men det betyder att min målsättning när jag åkte -- att färdigställa ett manus -- i någon mening lyckades. Jag skall arbeta en liten stund till innan jag börjar packa, lämna tillbaka nycklar och de sista biblioteksböckerna, röja upp och ta farväl. Kanske klämmer jag ur mig de där 200-300 orden, kanske inte. Men jag är väldigt nöjd oavsett vad.

möten i champaignkvällen

I går kväll satt jag med två emeritiprofessorer från University of Illinois och tittade på material av pornografisk och sexualupplysande karaktär från sent 1800-tal, och 1920-1960-tal. Akvarellmålningar, teckningar, egeninbundna noveller och romaner, små häften om preventivmedel och anatomi. Det var coolt. Sedan satte vi oss ute på uteplatsen och åt ost och drack vin medan Champaignkvällen mörknade omkring oss. Paula Treichler har skrivit om AIDS och skriver just nu kondomens historia, så hon visade också en del bilder av med gamla kondomer gjorda av linne. "Did they work?" frågade jag -- lite dumt kanske men i alla fall. Tydligen var de ju naturligtvis inte 100% säkra men de minskade ändå risken både för graviditet och könssjukdomar. När jag åkte därifrån satt maken och tittade på Wallander så svensk dialog fyllde vardagsrummet.

Just nu tror jag inte att jag kommer att vara helt klar med ett manusutkast när jag åker. Det är för mycket som distraherar mig. Men jag skall ge det ett försök i alla fall.

att värja sig

Också DN tar upp det där med "trigger warning" som jag skrev om häromdagen. Men jag undrar om och i så fall hur det går ihop med det här?

Jag har inte läst Magdalena Mattebos avhandling om porr och unga. Som hon citeras i artikeln, tycker jag det är positivt att det inte verkar vara ett ensidigt sparkande på porren utan på kommersiella budskap generellt. (Även om jag blir lite trött på pratet om "smala tjejer med stora bröst" för mitt intryck av den samtida porren -- som dock inte är mitt forskningsområde -- är att det finns en större variation på utseendeidealen där än vad det finns inom mainstreamkulturen.)

Men jag tänker, när jag läser Sydsvenskanartikeln, att det skulle kunna finnas en koppling mellan hur man har okunskap eller oförmåga att "värja sig" mot porren och hur man värjer sig för jobbig litteratur/konst/film. Vi är kanske generellt dåliga på hur man skall förhålla sig till bilder och berättelser och de känslor de väcker i oss. Att låta något beröra en djupt och att distansera sig, kanske till och med både att bli berörd och distanserad på en och samma gång. Att förhålla sig analytiskt men också känslomässigt. Att bli förbannad på Strindberg för hans misogyni i Fröken Julie men också kunna se att han hade ett skarpt öga för klass- och genusrelationer, samtidigt som man låter sig förföras av själva berättelsen. Att kunna undersöka varför det skaver inför ett särskilt konstverk man betraktar.

Nu handlar ju det ena om amerikanska collegestudenter och det andra om svenska gymnasister. Och porr är en sak och kulturhistorien (tyvärr) något annat. Man kan alltid argumentera för att det är viktigt att en student i litteraturhistoria läser exempelvis Michel Houellebecq eller en i filmvetenskap ser Salò eller Sodoms 120 dagar, men så fort det handlar om porr ses alltid själva konsumtionen som ett problem. Men jag tror att om vi diskuterade konst-, litteratur- och filmhistorien mer redan i skolan, skulle vi bli bättre generellt på att också förhålla oss till så kallade "kommersiella budskap".

datorpanik och kondomtvång

Reviderade kapitel fyra i går. Vid dagens slut satt jag helnöjd med ett kapitel som kändes liksom fullständigt -- kanske lite putsning och naturligtvis språkgranskning, men på det stora hela klart. Skulle bara spara och skriva ut och så helt plötsligt bara hängde sig hela wordprogrammet och bara dog! Jag lyckades återskapa dokumentet och hitta vilka ändringar som inte sparats och grävde fram anteckningarna ur papperskorgen och förde in dem igen. Svettigt.

Sedan gjorde jag dubbel back-up på allting.

Kondomtvånget fortsätter att orsaka protester inom porrbranschen i Kalifornien. Det pågår en twitterkampanj. Det mest cyniska argumentet, säger Michael Stabile från kink.com i ett citat i artikeln, är att porrfilmer med kondomer säljer inte lika bra som sådana utan. Och det är ju sant, men jag tror inte det är ett argument som köps av de som förespråkar lagen. Jag tolkar lagen som antiporr snarare än pro-safe sex, av en rad olika anledningar som jag diskuterat här på bloggen tidigare.

life itself

Netflix försöker expandera på den europeiska marknaden men det är mycket komplicerat. De satsade ju på Skandinavien eftersom vi är sådana hopplösa nerladdare... men nu vill de in i fler europeiska länder. Framför allt Frankrike är besvärligt, tydligen.

Och så här skulle Game of Thrones-karaktärer se ut om de var tecknade av Disney.

I går låg en hotfull åska över Champaign-Urbana hela kvällen. Det började på eftermiddagen med en ordentlig urladdning med hällregn och blixt och dunder, men sedan tog det liksom inte slut. Trots att det inte låg rakt över oss, var det som om en stor bakplåt skakades där uppe -- själva himlen tycktes instabil och blixtarna flimrade på avstånd. I dag däremot strålar solen, det är inte lika tryckande varmt, och allt är idylliskt. Jag läser Roger Eberts Life Itself om hans uppväxt i Urbana och längtar tillbaka redan innan jag åkt härifrån.

life of an academic

Nu har jag precis skickat i väg en text som jag (som alltid) är lite missnöjd med. Vad är det som gör att man alltid har så bra idéer innan man börjar skriva och att det sedan är så vansinnigt svårt att få ihop det? Fast det är skönt att skicka i väg det -- nu kan liksom livet börja igen. Och med livet menar jag att skriva om Kinseyfilmerna i kapitel fyra och skriva klart kapitel fem. Om jag skall stå för vad jag sade när jag åkte hit så har jag en och en halv vecka på mig.

Så i morgon kommer jag väl att svära över det i stället. Life of an academic.

commencement

Campus börjar tömmas på studenter. Terminen är slut. Det har varit commencement ceremonier hela helgen och folk har gått omkring i sina robes and caps och blivit fotograferade av stolta föräldrar. I morse när jag kom till The Armory trodde jag att jag ramlat ner i typ En officer och en gentleman eller På heder och samvete för de som vanligtvis lufsat runt här i kamouflagekläder eller sweats eller bara helt enkelt civilklädda kom helt plötsligt i högtidsuniform.

Jag gillar att avslutningen här heter just commencement som betyder början eller begynnelse, och inte avslutning. För det säger något om vad det är -- början på något nytt och inte bara ett slut på något.

Annars jobbar jag på: alternerar mellan mangadomstexten och att bearbeta mina anteckningar från Kinseyinstitutet.

vi vill varna känsliga tittare

Bör man varna studenter för material som kan vara obehagligt på grund av erfarenheter den studenten har? För mig är det en ständigt aktuell fråga, eftersom mitt ämne har den karaktär det har. Ofta är det ju ganska uppenbart vad det är frågan om, och än så länge har jag inte varit med om någon student som lämnat salen under mina föreläsningar om pornografi.

Men jag minns en gång när jag var doktorand och undervisade på en kurs där vi visade filmen I Spit on Your Grave (a.k.a. Day of the Woman). Studenterna hade ju läst om filmen (om de hade läst enligt anvisningarna), så de borde vara informerade om vad den innehöll, men det var faktiskt ett par stycken som lämnade visningen. Filmen innehåller en grov gruppvåldtäkt, utdragen och plågsam att titta på. Eftersom personerna i fråga gick, fick de inte se den grova och utdragna hämnden som utspelar sig under ungefär sista tredjedelen av filmen. Jag blev bekymrad för jag undrade om jag borde ha varnat dem och kanske förklarat för dem vad de hade att vänta sig.

En annan gång visade jag Hotaru no haka, Eldflugornas grav. Den är, utan tvekan, den sorgligaste film jag någonsin sett och när jag själv såg den satt jag och grät hela tiden. På ett sätt var den långt  mer plågsam än I Spit on Your Grave och, trots att jag tycker att den är en fantastisk film har jag ingen längtan efter att se om den.Vissa studenter kom ut ur visningssalen i fullständigt upplösningstillstånd. Den gången hade jag dock varnat dem lite grann.

Det är svårt det där, för jag är böjd att hålla med de universitetslärare som i artikeln säger att vi inte kan hålla på och skydda studenterna från sådant som är jobbigt, utmanande, ja, kanske till och med plågsamt. Om man vill vara lite högtravande är det kanske precis sådana känslor som skall väckas av konstnärliga upplevelser. Samtidigt kan ju en sådan scen som den utdragna våldtäkten i I Spit on Your Grave aktivera svåra minnen av sexuella övergrepp -- och det kan man ju inte veta om sina studenter. De har, som den text som citeras i NY Times-artikeln, erfarenheter utanför undervisningslokalen som vi inte vet något om. Och det är ju klart att man kan klargöra i förväg att en film innehåller starka scener med våld, sex, tortyr, övergrepp och så vidare. Men skall det vara ett skäl för studenten att inte se en film som ingår i kursen? Eller läsa en bok eller en pjäs? Då måste det finnas mycket grava skäl, kan jag tycka. För å ena sidan är vi inte psykologutbildade (de flesta av oss) och om en student bryter ihop på allvar kan vi inte ta hand om det. Å den andra sidan blir det lätt en svår gränsdragning där än det ena än det andra kan anföras som skäl till att inte se något. Köpmannen i Venedig -- antisemitisk. Mörkrets hjärta -- rasistisk. Strindberg -- misogyn. Jungfrukällan innehåller våldtäkt och Persona ett psykiskt sammanbrott. Bara för att ta några kanoniserade verk.

shadows of the past

Har suttit hela dagen i dag och tittat på de gamla 8mm-filmerna. En del är av rätt dålig kvalitet -- färgerna har blekts bort, de är repiga och fläckiga och slitna. Människorna blir som skuggor av ljus och mörker som rör sig mer eller mindre rytmiskt. Några är kopior av kopior, några har gått i projektorn om och om igen -- för några är det både och. Så de är inte bara pornografiska filmer som visar samlag utan filmer som berättar en historia om sig själva och sitt sammanhang. De bär med sig spåren av sina liv, på något sätt.

at the kinsey institute

Jag har bara precis börjat men jag är så nöjd: i och för sig var det inte många av de filmer som lämnades in till Statens biografbyrå som fanns här, men tillräckligt många för att jag har ett helt litet gäng att titta på. Och som jag med ganska stor säkerhet kan säga visades (eller förbjöds) i Sverige. Det är lite coolt.

mot kinseyinstitutet

Arbetar på. Har varit tvungen att lägga kapitel fem (som artar sig!) åt sidan och jobbar nu med en text om Mangadomen. Och i morgon skall jag besöka Kinseyinstitutet. Hittade flera filmer som bevisligen gått genom den svenska filmcensuren under perioden 1971-1976 så dessa skall jag nu se. Dessvärre får jag inte se dem som 8mm-filmer utan överförda på dvd. Men man kan inte få allt här i världen.

Tiden här börjar gå mot sitt slut. Tyvärr. Även om jag har mycket att se fram emot därhemma så har de här månaderna varit fantastiska.

smarta flickor

Här är en krönika i NY Times som påpekar det där med flickor och utbildning som jag skrev om häromdagen. Jag vill understryka att kidnappningen inte bara är en tragedi för de flickor som är kidnappade och deras familjer -- det är ett angrepp på en av de mest fundamentala åtgärderna man kan göra för att (förlåt om jag låter högtravande utopisk här) skapa en bättre värld.

flickor och utbildning

Jag brukar inte ta upp saker som inte direkt angår mitt arbete (forsknings- och utbildningspolitik, sexualitet, film osv) på bloggen, men alltså de där flickorna. Jag kan inte sluta tänka på dem. Och att det tog så lång tid innan världen fick upp ögonen för vad som hänt. Kanske för att de nigerianska myndigheterna först gick ut med att de flesta flickorna hade fritagits.

Jag menar, jag är lite trög och hänger inte alltid med i nyhetsrapporteringen, men det tog ungefär tre veckor innan det fick någon större uppmärksamhet. Nu tycker jag att jag läser om dem överallt, och i går, när jag var ute och sprang, mötte jag ett demonstrationståg med skyltar "Bring our girls back" på campus. Jag har noterat twitterkampanjen #bringourgirlsback, på facebook delas en underskriftsinsamling och amnesty har en mailfunktion och en särskild tumblr. Det sägs att USA, Storbritannien, Kina och Frankrike har skickat militär till Nigeria för att hjälpa dem i sökandet. NY Times uppmanar till olika insatser på mors dag (i morgon).

Varför kan jag inte sluta tänka på dem? Naturligtvis är det fasansfullt att flickor masskidnappas och säljs/ges bort som fruar. Det är fasansfullt att tänka sig varje enskild flicka i den situationen, och hennes föräldrar och syskon. Men vad jag tycker är allra mest fasansfullt är att gruppen som har kidnappat dem är emot utbildning, västerländsk utbildning säger de, men det tycks rätt uppenbart att de är emot att flickor utbildar sig. Och utbildning, från att helt enkelt lära sig läsa, skriva och räkna, till att lära sig om de större sammanhangen -- historia, samhälle, kultur -- är inte bara en grundläggande mänsklig rättighet, det är en förutsättning för människovärde. Det betyder inte att jag inte tycker att människor som inte kan läsa inte har något människovärde, om nu någon skulle få för sig det, utan det betyder att tillgången till kunskap påverkar en människas möjligheter i tillvaron, och sammantaget påverkar det ett helt samhälles möjligheter.

Det fanns en anledning till att slavar inte fick lära sig läsa under slavtiden i USA. Det finns en anledning till att talibaner spränger skolor och att man sköt Malala Yousafzai i huvudet. Människor som kan läsa och uttrycka sig blir plötsligt något att räkna med. Det finns undersökningar som visar att flickors utbildning påverkar allt möjligt, från barnadödlighet till fattigdom. Om man har den minsta tro på demokrati, utveckling, framsteg, jämställdhet och alla de där andra vackra orden vi brukar ställa oss bakom, borde en av de allra viktigaste frågorna vara allas rätt till utbildning. Och därför borde frågan om de kidnappade flickorna ligga högt på alla dagordningar i världen.

schemaläggning

Åh. Det tråkigaste av allt: schemaläggning. Kanske finns det ett smart och bra sätt att göra det på, men jag sitter med kalendrar och mail till gästspelande kolleger och filmlistor och föreläsningsrubriker i ett enda virrvarr. Missförstå mig rätt -- med en termins paus från Swedish Film and Television Culture har jag en del nya idéer om hur jag skall lägga upp undervisningen och ser verkligen, verkligen fram emot att undervisa, inte bara hålla enstaka gästföreläsningar utan en hel kurs.

lewinsky

Fast en sådan här sak piggar ju upp. Stor intervju med Monica Lewinsky i kommande Vanity Fair. Lite kul -- för några veckor sedan när jag höll mitt föredrag om Call Girl här, gjorde jag en jämförelse mellan Bordellhärvan och Clinton/Lewinskyskandalen. Lite magstarkt kanske, att uttala sig om ett lands politiska skandaler när man befinner sig i det, men jag tror att jag höll en okej ton. Fast jag vet inte om jag hade fel: jag påstod att skandalen var utredd, vad man än vill säga om The Starr Report och impeachment-grejen som ju naturligtvis hade sina egna agendor och så vidare, så reddes saken ut, i minsta detalj. Vi vet mer om vad som hände än vi kanske vill veta. Och där finns inte så mycket kvar att spekulera om. Bordellhärvan är ju tvärtom -- vi vet alldeles för lite och det finns massor av spekulationer.

Tycker i och för sig att Jezebel-inlägget slår lite onödigt hårt på Lewinsky. Raljerande och insinuant.

jobb, artikel

Lite trött. Sitter och jobbar med kapitel fem (eller försöker i alla fall), men har en massa annat som drar i mig just nu. Alltifrån någon privaträkning som hamnade på avvägar under eftersändningen till schemaläggning inför hösten, mailkorrespondens och korrekturläsningar.

Fick en intressant artikel ur tidskriften Sexualities skickad till mig av en student (tekniskt sett, fd student). Om den gravida kroppen och sexualitet i Playboy, en pornografisk film och i ett rådgivningsmaterial. "Sexing the Belly" av Rebecca Huntley (endast tillgänglig via universitetsserver) -- den är från 2000 men intressant i alla fall. Den gravida kvinnliga kroppen bär med sig motsägelsefulla signaler som handlar om moderskapet som på något sätt är kyskt och "rent" från sexualitet, om en reproduktion som ju inte nödvändigtvis men för det mesta har med sex att göra, och om en kroppslighet och köttslighet som på något sätt går över alla gränser och som ses, paradoxalt nog, som okvinnlig. Eller överkvinnlig.

universiteten och problemen

Ouch. Mats Alvesson och Bo Rothstein har skrivit en debattartikel om svenska universitets uselhet. De pekar på tre problem -- ledarskapet, inaveln och befordringsprofessurerna. Ledarskapet är dåligt för att det inte är tillräckligt framstående forskare som blir rektorer. Inaveln, eller generellt den trögrörlighet som råder, är dåligt för forskningen stagnerar av att de egna premieras. Och befordringsprofessurerna är dåliga därför att det har blivit inflation i befordringarna. Ouch, ja.

Det hemska är att på det stora hela har de rätt. Alla de problem de pekar på har jag själv gått och funderat på. Befordringsprofessurerna egentligen inte alls på det sätt som Alvesson & Rothstein verkar göra, men att det finns flera problem i hur reformen har använts är ganska uppenbart för den som har befunnit sig i akademin ett tag. Exempelvis, om man tänker sig att en högre titel skall åtföljas av vissa privilegier (högre lön, bättre villkor) så blir det så småningom ganska dyrt för institutioner som en gång anställde ett gäng relativt nydisputerade i rask succession. Och tar man bort privilegierna helt är det ju bara titeln och äran som driver personer att sträva mot att bli befordrade och det räcker kanske inte.

Ledarskapet kan jag inte uttala mig så mycket om för jag har inte sett det på nära håll i praktiken, bara upplevt verkningarna av det på avstånd. Men rent principiellt tycker jag att den som skall leda ett universitet bör vara en framstående forskare och lärare. (Jag tycker också att separationen mellan forskare och lektorer/lärare på svenska universitet är jätteproblematisk. Självklart skall man göra både och, och helst samtidigt.)

Och vad gäller inaveln eller, lite snällare sagt, trögrörligheten: Den ÄR ett problem. Här, där jag befinner mig nu flyttar folk på sig jämnt. Man ordnar "spousal hire" och har en social struktur som snabbt inkluderar nyanlända. USA är stort och här finns många universitet och colleges, så det är inte riktigt jämförbart med hur det är hemmavid. Men även om man försöker stimulera rörlighet (den där postdoken jag hade var exempelvis villkorad så att jag var tvungen att byta universitet), så dels drar sig folk för att flytta på sig -- man har gift sig och skaffat barn och vill inte rycka upp barnen och ens respektive får inte jobb på annan ort och så vidare, och dels drar sig institutioner för att anställa personer de inte "känner". Jag kan förstå det. På båda hållen. En person man har känt sedan kanske till och med studenttiden vet man ju hur den har utvecklats, att den funkar socialt och att den är att lita på, och det är inte lätt att flytta i Sverige. Trots det tycker jag ändå inte att det är en bra väg att gå. Jag är naturligtvis inte helt objektiv vad gäller detta, för jag har ju själv hoppat runt på olika anställningar (men utan att flytta, förstås -- jag är också bekväm av mig). Dels har jag gjort det helt enkelt för att jag ville ha jobb, men jag har faktiskt också haft något slags tanke om att det är bra. Inte minst är det utmanande och utvecklande för en själv.

Sedan är det ju alltid lätt att ha synpunkter när man inte själv befinner sig i en position där man skall göra förändringarna. Lätt att vara expert när man står bredvid, liksom. Samtidigt: hur den högre utbildningen och forskningen är organiserad och utförs påverkar hela samhället. Alla vi som arbetar inom universitetsvärlden har ett ansvar att försöka göra det så bra som möjligt.

i all hast:

Kristin Thompson och David Bordwell rapporterar från Ebertfest.

Illinois är tydligen den delstat som flest vill flytta i från.

Och jag skickade in mitt reviderade proposal i går. Försöker låta bli att tänka på det genom att begrava mig i arbete med kapitel fem.