vi vill varna känsliga tittare

Bör man varna studenter för material som kan vara obehagligt på grund av erfarenheter den studenten har? För mig är det en ständigt aktuell fråga, eftersom mitt ämne har den karaktär det har. Ofta är det ju ganska uppenbart vad det är frågan om, och än så länge har jag inte varit med om någon student som lämnat salen under mina föreläsningar om pornografi.

Men jag minns en gång när jag var doktorand och undervisade på en kurs där vi visade filmen I Spit on Your Grave (a.k.a. Day of the Woman). Studenterna hade ju läst om filmen (om de hade läst enligt anvisningarna), så de borde vara informerade om vad den innehöll, men det var faktiskt ett par stycken som lämnade visningen. Filmen innehåller en grov gruppvåldtäkt, utdragen och plågsam att titta på. Eftersom personerna i fråga gick, fick de inte se den grova och utdragna hämnden som utspelar sig under ungefär sista tredjedelen av filmen. Jag blev bekymrad för jag undrade om jag borde ha varnat dem och kanske förklarat för dem vad de hade att vänta sig.

En annan gång visade jag Hotaru no haka, Eldflugornas grav. Den är, utan tvekan, den sorgligaste film jag någonsin sett och när jag själv såg den satt jag och grät hela tiden. På ett sätt var den långt  mer plågsam än I Spit on Your Grave och, trots att jag tycker att den är en fantastisk film har jag ingen längtan efter att se om den.Vissa studenter kom ut ur visningssalen i fullständigt upplösningstillstånd. Den gången hade jag dock varnat dem lite grann.

Det är svårt det där, för jag är böjd att hålla med de universitetslärare som i artikeln säger att vi inte kan hålla på och skydda studenterna från sådant som är jobbigt, utmanande, ja, kanske till och med plågsamt. Om man vill vara lite högtravande är det kanske precis sådana känslor som skall väckas av konstnärliga upplevelser. Samtidigt kan ju en sådan scen som den utdragna våldtäkten i I Spit on Your Grave aktivera svåra minnen av sexuella övergrepp -- och det kan man ju inte veta om sina studenter. De har, som den text som citeras i NY Times-artikeln, erfarenheter utanför undervisningslokalen som vi inte vet något om. Och det är ju klart att man kan klargöra i förväg att en film innehåller starka scener med våld, sex, tortyr, övergrepp och så vidare. Men skall det vara ett skäl för studenten att inte se en film som ingår i kursen? Eller läsa en bok eller en pjäs? Då måste det finnas mycket grava skäl, kan jag tycka. För å ena sidan är vi inte psykologutbildade (de flesta av oss) och om en student bryter ihop på allvar kan vi inte ta hand om det. Å den andra sidan blir det lätt en svår gränsdragning där än det ena än det andra kan anföras som skäl till att inte se något. Köpmannen i Venedig -- antisemitisk. Mörkrets hjärta -- rasistisk. Strindberg -- misogyn. Jungfrukällan innehåller våldtäkt och Persona ett psykiskt sammanbrott. Bara för att ta några kanoniserade verk.