onsdag 19 december 2012

betygsnämnd

I går var alltså betygsnämndsuppdraget. Det var något mer betungande än mitt tidigare betygsnämndsuppdrag (i filmvetenskap på en doktorsavhandling om Bo Widerberg), eftersom i det här fallet skulle ledamöterna i betygsnämnden fungera som opponenter. Så trots att det var en licentiatsuppsats och därmed kortare till omfånget än en doktorsavhandling krävdes det ganska mycket förberedelse. Min erfarenhet av detta blev god. Vi var tre personer i nämnden och även om ordföranden fick lite mer utrymme än vi andra var det nog ändå en tjugo minuters diskussion per person. Intressant nog kompletterade vi varandra alldeles utmärkt. Kristian Daneback från Göteborg tog upp olika studier av ungdomar och sexualitet på Internet, Carina Listerborn från Kultur och samhälle på Malmö högskola tog upp Internet som fenomen och de intressen som finns där och själv tog jag upp pornografi, sexuell exponering och sexualisering av det offentliga rummet ur ett historiskt perspektiv. (Det känns som om det är mitt eviga mantra, att jag är det historiska samvetet och då går ändå inte "min" historia mycket längre tillbaka i tiden än typ femtio år.)

Många av mina kommentarer kom ur reflektioner efter att ha suttit och gått igenom gamla FIB/Aktuellt som jag gjort nu inför en artikel som jag egentligen skulle skrivit klart för länge sedan. Jag har fascinerats av både inslag som "läsarna skickar in bilder på sina egna flickvänner" och "topless i Saint Tropez" (där även "äldre" kvinnor, ca 30, gick runt topless vilket var tillräckligt anmärkningsvärt för att FIB/Aktuellt skulle påpeka det). Det har ju inte alls varit det jag har suttit och letat efter, men man fastnar ofta när man sitter med gamla tidningar, och på något sätt bidrar det till den allmänna bilden.



måndag 17 december 2012

december

Decembergrått. Alla lampor tända för det är skymningsljus mitt på dagen. Jag sitter och lägger sista handen vid förberedelserna inför ett licentiatsseminarium i morgon där jag sitter i betygsnämnden. I helgen var jag på antologiseminarium för en antologi om svensk film där jag har skrivit ett kapitel om sexualitet i Millenniumserien. Det var mycket intensivt, men det är roligt att sitta så koncentrerat och diskutera texter. Dessutom är många av de medverkande i boken gamla kolleger vilket gör att det blev lite "reunion" av det också. I eftermiddag är det ett annat seminarium inför en ansökan som skall skickas in i januari. På onsdags spikas en avhandling som jag varit tredjehandledare på som skall försvaras den 19 januari.

Och så samtidigt planering och förberedelser inför aktiviteter nästa år: seminarium för ett kommande bokprojekt där jag är en av redaktörerna, en konferenspanel som skall fungera som startskott för ytterligare ett bokprojekt, schemaläggning och planering av vårterminens SFTC, ett "skrivargrupps"-möte med en kollega om våra ännu oavslutade bokprojekt (vi skall försöka piska varandra...). Det är också två artiklar som förföljt mig under hösten som måste färdigställas nu här kring årsskiftet... 

Så det är ganska mycket just nu.

onsdag 12 december 2012

bond och våld

En ny studie visar att Bondfilmer har blivit allt våldsammare sedan den första filmen 1962. Lustigt nog har de blivit mer och mer våldsammare allteftersom nyheten har rest runt jorden -- enligt DN är de tredubbelt våldsammare och enligt det ursprungliga pressmeddelandet är de dubbelt så våldsamma. Det är inte DN som har fel, utan det har att göra med att forskarna har delat upp våldet i trivialt och grovt våld. Våldet generellt har fördubblats, det grova våldet har tredubblats.

Som vanligt är det inte filmvetare som har gjort studien. Det är två forskare inom psykologi och inom preventiv och social medicin. Jag kan tycka att en sådan här studie egentligen är jättespännande -- den säger oss inte något direkt nytt, eftersom det är en ganska vedertagen om än problematisk föreställning att våldet blir grövre och grövre, men någon som har kategoriserat och räknat slår ju fast det på ett helt annat sätt. Trots det kan jag tycka att det är lite knepigt att någon som inte är specifikt tränad i att analysera audiovisuellt material har suttit och kodat scener med våld.

För de här siffrorna säger oss väldigt lite. Forskarna säger i artikeln att deras resultat bekräftar deras hypotes om att filmer generellt har blivit allt våldsammare. De diskuterar inte varför, utan talar om det som ett problem att unga människor ser alltmer våld. Men hur kan våldet i Bondfilmerna förklaras då? Och hur kan denna ökning av våldet förklaras? Har det med en allt våldsammare värld att göra? Eller är det censurnormer som har förändrats som gjort att man får visa mer våld i dag än förr? Eller är det så enkelt att det rent tekniskt sett är lättare att filma våldsamma scener -- med hjälp av bättre teknik och CGI och andra hjälpmedel -- att man kan visa mer våld i dag? Är våldet av en annan karaktär? Att bara stolpa upp våld i trivialt (t ex örfilar) och grovt (sparkar, vapen) är en väldigt trubbig indelning. Är det publiken som ropar efter mer våld?

Världen har, hävdar flera forskare, inte blivit mer våldsam. Å andra sidan, skildringar av det våld som finns sprids på ett helt annat sätt i dag än för bara sjuttio år sedan. Allt mer globala masskommunikationsmedel med fokus på visuellt material sprider bilder av våld, konflikt och krig. Skräckfilmer som Night of the Living Dead, Last House on the Left och The Texas Chainsaw Massacre har till exempel analyserats i termer av en respons på de skildringar av Vietnamkriget som spreds via televisionen till privatpersoners vardagsrum.

Normerna för vad som får eller inte får visas i underhållningssyfte har också förändrats. Den stora förändringen kom i slutet av sextiotalet i USA då den tidigare produktionskoden ersattes av MPAAs rating system. Det brukar sägas att detta hade att göra med att världen förändrades, bland annat genom Vietnamkriget, men också genom att europeiska filmer kunde visa mer (sexuellt) än amerikanska. Detta innebar en ny konkurrenssituation som den amerikanska filmbranschen svarade på genom att ändra sitt eget system. I Sverige legaliserades pornografin 1971 medan våld censurerades (klipptes eller förbjöds) kraftigt av Statens biografbyrå under hela 1970-talet. I början av åttiotalet debatterades "videovåldet" i Sverige. Den sista filmen med 15-årsgräns i Sverige som klipptes av Statens biografbyrå var Casino 1995. Att både lagliga och sociala normer för vad som är accepterat att visa skiftar genom tiderna -- och ibland på ganska kort tid -- är uppenbart.

Det är också definitivt lättare att filma våldsamma scener i dag. En hel del av vad vi får se eller inte får se har att göra med vad som går att filma eller inte. Vissa filmprojekt driver tekniken framåt, som till exempel Lord of the Rings-filmatiseringen vid millennieskiftet, andra anpassar sig efter befintlig teknik. Men att den tekniska utvecklingen går framåt (tja, eller bakåt om man är filmmaterialist och vänder sig mot den digitala tekniken) påverkar vad som görs.

Är våldet realistiskt? Och vad menar man med realistiskt våld? Betyder det att våldet "ser" äkta ut eller att effekterna av våldet är realistiska? Bond är ju något av en övermänniska vars fysiska förmågor går utöver det vanliga, oavsett om det gäller våld, sex eller alkohol. Skall hans karaktär av fantasifigur spela in när vi bedömer våldet? Har våldet blivit mer eller mindre "realistiskt" genom åren? Hur är det med vem som åker på stryk? Är det Bond himself eller skurkarna? Finns det en genusaspekt att ta hänsyn till? Har våldet laddats med mer eller mindre moraliska värderingar?

Och slutligen -- vill publiken ha våldet? Är det ett svar på en efterfrågan? Och med det menar jag inte nödvändigtvis något dåligt. Adrenalinkickar på grund av slagsmål på tågtak eller i skyskrapor är en del av attraktionen när man betalar för att se en film. Det betyder inte att publiken består av psykopater som går hem och lemlästar folk. Det betyder inte heller nödvändigtvis att vi är mer blodtörstiga än 1962. Bara att våra kroppar svarar på vad vi ser och att det kan vara en del av den upplevelse vi är ute efter.


fredag 7 december 2012

busy

Busy, busy, busy. Och något förkyld. Men den här artikeln om Mad Men är läsvärd, om än lite gammal.

fredag 30 november 2012

berättelser från porrens värld

Den här studien skall jag läsa. Jag tycker att Huffington Post-artikeln lyckas peka på den motsägelsefullhet som vidhäftar vittnesmål från porrbranschen -- det är bra, det är dåligt, jag gillar det, jag hatar det, det får mig att må bra, det får mig att må dåligt, det är jobb, det är något annat än ett jobb... En gång, för länge sedan, när jag inte hade fått forskningsmedel för mitt projekt, formulerade jag en projektidé för en ansökan som skulle handla om att undersöka kvinnliga porrstjärnors berättelser om sig själva. Jag hade ett antal självbiografier i åtanke: bland annat Traci Lords Underneath It All (Nattens barn) och Jenna Jamesons How to Make Love Like a Porn Star, men också naturligtvis Linda Lovelaces Ordeal eller Skärseld som den hette på svenska. Det var då jag upptäckte att Linda Lovelace står som författare till inte mindre än fyra memoarer, varav två är från hennes tid i porrbranschen. Ansökan fick nej, förstås, antagligen inte bara för att konkurrensen (som alltid) var stenhård, men också för att det inte riktigt var porrmemoarer medelstilldelarna hade tänkt sig när de formulerade något om kvinnlig självrepresentation... Den var nog inte så lysande heller, min projektplan, eftersom jag knåpade ihop den ganska så fort på en ingivelse. Men jag tycker fortfarande att idén är god.

I dag är det skönt att det är fredag. Jag tycker att jag har arbetat som en galning hela veckan. I går var jag på ett jätteintressant seminarium om Mai Zetterling i Stockholm, men av olika skäl hade jag inte möjlighet att stanna i Stockholm så jag åkte upp på morgonen och ner på kvällen. Eftersom jag satt och jobbade ungefär 75% av tiden på tåget blev det en ganska lång arbetsdag. I dag skall jag bara sätta ihop fyra olika paper proposals till ett panel proposal, gå på ett föredrag, svara på mail från studenter och jobba lite med en artikel.

onsdag 28 november 2012

cirklar av den onda och den goda sorten

Något hände i november. Jag hade så många olika projekt -- av olika storlek -- att jag helt tappade fokus. Min vanliga effektivitet (för ja, jag brukar kunna arbeta ganska snabbt och koncentrerat) vacklade. Emellanåt händer det. Man har för mycket helt enkelt, och rent tidsmässigt är det egentligen inte på minsta sätt omöjligt att hinna med allting, men det är som om man rent mentalt inte kan omfatta så mycket. Trots strategier av typen skriva listor, planera i kalendrar, viga vissa perioder åt enskilda projekt, blir det overload. Och min simultankapacitet är starkt begränsad. Mitt mantra är alltid "en sak i taget". Eller bör vara. Annars sitter jag och stirrar på datorn i panik och får ingenting gjort och blir ännu mera stressad över det. Ond cirkel.

Men nu släpper det något. Nu på fredag skall ett proposal in för en konferens -- vi är en panel med fyra deltagare och de olika delarna av panelen håller på att falla på plats. I morgon skall jag till Stockholm för ett seminarium som verkar jättespännande. I dagarna kommer en sammanfattning av ett antologiprojekt att gå ut till deltagarna. Och över den närmaste veckan har jag två texter att jobba med -- en som skall avslutas och en som skall påbörjas. Jag börjar återfå greppet om situationen. Och, konstigt nog, så snart jag börjar känna att jag har kontroll på läget känns inte tillvaron så stressig, trots att jag nog fortfarande har, rent tekniskt, ungefär lika mycket att göra. Och då får man mer gjort. Och blir mindre stressad. God cirkel.


onsdag 21 november 2012

gästföreläsningar och denzel

Gästföreläste på Karolinska i går. Jag höll två föreläsningar, för samma studentgrupp, en om representationer av förlossningar på film och i TV och en om "pornografins pluralism". Det var jätteroligt, inte minst för att studenterna var så trevliga, men ganska maffigt eftersom vi höll på i fyra timmar med bara en halvtimmes paus. På kvällen. Sedan tog jag långa benet före (medelst pendeltåg och tunnelbana) till en disputationsfest som jag dök upp lite försenat på.

Ganska intensivt alltså. Nu sitter jag och skall rätta klart tentorna från Swedish Film and Television Culture. Och så har jag en artikel som skall bli färdig.

Under tiden kan ni läsa den här texten om Denzel Washington, en av mina favoritskådespelare. En film som jag är mycket förtjust i, från det oskuldsfulla nittiotalet, är The Siege, om hur USA reagerar mot en rad terrorattacker i New York. Här håller Denzel Washingtons karaktär i filmen en kort monolog om varför man inte kan tortera misstänkta terrorister.

lördag 17 november 2012

call girl

Såg Call Girl häromdagen. Jag var lite skeptisk, trots (eller kanske på grund av) alla positiva omdömen den fått. Tänkte för mig själv att materialet borgade för en massa lättköpta poänger (av typen: det är fel att köpa sex, män som köper sex är äckliga svin, män med makt som köper sex är äckligast av alla, kvinnor som säljer sexuella tjänster är offer och så vidare).

Men jag tyckte nog att den var ganska bra. Lite för lång, men bra. Obehaglig, ja. Men mer obehaglig i sin skildring av mörkläggningen och samhällets totala handfallenhet inför att ett ungdomshem agerar leveranscentral åt en bordellmamma än i skildringarna av själva sexköpen. Obehaglig för att den låter förstå ett samhälle som låtsas vara frigjort men inte är det. Obehaglig för att sexualiteten blir den skärningspunkt där korruption och makt korsar några unga flickors väg genom det så kallade sociala skyddsnätet.

Några iakttagelser:
Den journalistiska skandalen -- att bordellhärvan tystades och DN tvingades ta tillbaka sina påståenden -- är bortplockad. Kanske hade den blivit för lik vissa amerikanska filmer där journalisterna är hjältarna annars eller kanske betraktas inte journalister hjältar på samma sätt i dag.

Fokus är på de minderåriga flickorna. Naturligtvis är det en upprörande del av bordellhärvan, men att man fokuserar de unga tjejerna i en film 2012 säger också något om vår tid och vari det stora brottet anses ligga i dag. Att mäktiga gubbar låg med fjortonåringar som inte har makt över sina egna liv (till skillnad från universitetsstuderande eller gifta hemmafruar) är det stora brottet i sammanhanget. På sjuttiotalet började hela härvan med att man var orolig för säkerhetsfrågorna (att viktig information kunde spridas till främmande makt men också risken för utpressning av kriminella). Man såg inte på makt -- eller på sexualitet -- på samma sätt som vi gör i dag. Det var samtidigt ändå ett brott (otukt med minderårig).

Frågan om huruvida Palme pekas ut som inte bara sexköpare utan också en som köper sex av minderåriga har färgat mottagandet. Jag får nog säga att filmen gör vissa lite onödigt tydliga anknytningar till Palme som inte hade behövts för jag är benägen att hålla med filmskaparna: filmen handlar inte om att peka ut enskilda personer utan en maktapparat. Den är inte heller en kritik av socialdemokratisk politik eller ideologi, trots citaten ur sexualbrottsutredningen, utan en kritik av den korrumperade makten och socialdemokratin som maktinnehavare.

En annan intressant iakttagelse är att sexköparna inte är elaka, sadistiska eller perversa. Filmen innehåller inga unga prostituerade som tvingas låtsas läsa läxorna som i Lilja 4-ever. Sexköparna är genomgående ganska fula -- mycket fokus på sladdriga kalsonger, stora magar och saggiga skinkor -- men det lilla sex vi får se innebär inga hundkoppel (som i Mannen på Mallorca) och de frågar snällt om Iris vill ha en smörgås eller om det är första gången. Deras "perversitet" ligger i det faktum att de oreflekterat köper sexuella tjänster och gärna av mycket unga kvinnor. Den enda som verkar lite knäpp är han som initierar flickorna, som vill att de skall dansa halvnakna för honom och gärna ta sig själva på brösten. Men den där kopplingen som ibland görs mellan makt och en "onaturlig" eller "perverterad" sexualitet undviks ganska genomgående i filmen, vilket jag i alla fall tycker bidrar till dess trovärdighet. Det fanns säkerligen personer som ville ha specialiteter och just därför sökte sig till prostituerade, det är inte det jag menar, utan jag menar snarare att filmen inte försöker ytterligare demonisera de män som köper sex av Iris och Sonja.

Det är inte heller så att alla kvinnorna i Dagmars stall utmålas som offer. En del av dem framställs som synnerligen medvetna i montaget från förhören i slutet av filmen. Offer är först och främst de minderåriga tjejerna och de är offer bland annat för att de inte har makt och möjlighet att själva bestämma över sina liv -- eftersom de är omyndiga, eftersom de är omhändertagna. Och ingen i den apparat som tar hand om dem har någon auktoritet, ingen kan skydda dem. Inte ens Simon J Bergers helgonpolis.

tisdag 13 november 2012

makt och ansvar

Den här nyheten var all over facebook och twitter i går. Skräck och sex avvisas av bankerna när småföretag söker betaltjänster för sina webbutiker. Småföretag är nog rätta ordet i sammanhanget för både apoteket och sajter som ginza och cdon får sälja sexleksaker eller erotisk film och skräckfilm. Eller specialiserade företag, som skrackfilmsbutiken.se eller Justine & Juliette i Malmö.

Det handlar om ett ganska effektivt, informellt urvalsinstrument -- bankerna väljer vilka de tycker är lämpliga att få använda deras tjänster. Och i en tid när vi ropar på storföretag att de skall ta sitt sociala ansvar blir nyheten paradoxal. Socialt ansvar ligger liksom dessvärre i betraktarens öga. Bankerna hänvisar till vad som kan betraktas som stötande eller olämpligt. Jag förutsätter att de tycker att det är att ta ett socialt ansvar att inte hjälpa till med snusk och våld. Samtidigt bildar de då en egen, informell och, de facto, godtycklig, censurinstitution som med det mest effektiva medlet i världen (kontrollen över ekonomiska transaktioner) kan hjälpa eller stjälpa små, nischade företag.

Jag vill understryka att jag tycker att man skall vara försiktig med att använda ordet censur. I debatter om den svenska filmcensuren, till exempel, togs ibland upp att man kanske inte skulle tjafsa så mycket om de filmer som totalförbjöds av Statens biografbyrå när det fanns fantastiska, konstnärliga filmer som av ekonomiska skäl inte ens fick distribution i Sverige (se t ex Jan Holmbergs avsnitt om "Censorship in Sweden" i min och Anders Marklunds Swedish Film: An Introduction and Reader). Det är ändå en skillnad mellan lagligt reglerad förhandsgranskning och marknadsanpassad ekonomisk styrning. Inte för att det ena eller det andra skulle vara bättre, utan bara för att det ligger olika grunder bakom besluten. De distributörer som inte tog in Identificazione di una donna för att de inte trodde att den skulle få någon publik fattade ett ekonomiskt beslut. De censorer som förbjöd The Texas Chainsaw Massacre fattade ett beslut grundat i vissa formuleringar i Biografförordningen. Konsekvenserna för biopubliken blev samma -- två filmer som inte gick upp på svenska biografer, men orsakerna var olika. I de nu aktuella fallen är det faktiskt ändå trots allt en fråga om ett slags förhandsgranskning där en bedömning har gjorts om innehållets (varornas) lämplighet -- inte säljbarhet, utan lämplighet.

BDSM-sajten insex.com lades ner av liknande skäl. Fast i det fallet var det en fråga om att i efterhand sätta stopp för verksamheten. Efter diverse debatter om det kontroversiella innehållet på sajten (extrem bondage) och anklagelser om att inkomsterna användes för att finansiera terrorism, stoppades sajtens betaltjänst. En av de intervjuade i dokumentären Graphic Sexual Horror förklarar hur viktiga betaltjänster är för internetsajters överlevnad -- tröskeln blir för hög ifall konsumenten skall skriva ut en check eller en betalorder, gå med den till posten och sedan vänta några dagar för att få lösenord och tillgång till sajten. En betaltjänst på nätet är avgörande för att man skall inte bara kunna gå med vinst utan också helt enkelt kunna överleva.

Att bestämma om en sajt får använda en betaltjänst eller inte är alltså i allra högsta grad ett maktbeslut som kan få avgörande konsekvenser för ett företags möjlighet att existera.

måndag 12 november 2012

webbtips

I New York Times "Room for Debate" diskuteras just nu pornografi under rubriken "Should Pornography Come Out of the Closet?". Inläggen är korta men kommer från alla möjliga håll och kanter som t ex Candida Royalle och Gail Dines & Robert Jensen.


onsdag 7 november 2012

SOU 1976:9

Är jättesugen på att se Call Girl. I dagens Sydsvenskan var det ett reportage om filmen, där man diskuterar bakgrunden, sjuttiotalet som en annan värld:

I filmen citeras bland annat den ökända sexualbrottsutredningen som föreslog avkriminalisering av våldtäkt, incest och koppleri. 
– Utredningen är chockerande, och vi återger den ordagrant i filmen eftersom jag inte ens hade kunnat hitta på något sådant. [säger manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten] 
Sexualbrottsutredningen leddes av Lennart Geijer och presenterade sitt betänkande 1976. Man föreslog inte riktigt avkriminalisering av våldtäkt, men man ville ta bort sex ur själva ekvationen eftersom man menade att det var moraliserande och uttryckte en äldre, mer puritansk syn på (kvinnors) sexualitet. Det var våldet som skulle vara avgörande. I jämförelse med dagens diskussion om våldtäkt och samtycke är det en skriande kontrast.

Vad som är mycket viktigt att påpeka i sammanhanget är att utredningens betänkande kritiserades så mycket att den faktiskt lämnades utan åtgärd och i stället tillsatte man en ny utredning. Jag skriver en hel del om den i Boken, där jag ser den som ett uttryck för en liberalisering som hade passerat sin tid -- vid mitten av sjuttiotalet resonerade man inte om sex på det sätt som till exempel Lars Ullerstam gjorde i sin bok De erotiska minoriteterna från 1964, det vill säga fullständigt lidelsefritt, extremrationellt, och, dessutom, tämligen ensidigt, utan någon riktig känsla för personen i andra änden av den egna sexualiteten (objekten må vara kvinnor, nära släktingar, eller andra män, men begärssubjektet så att säga är i princip tänkt som man). Man tänkte nog, när utredningen gjordes, att man var radikal, men att vara radikal i mitten på sjuttiotalet innebar något annat än att vara radikal i mitten av sextiotalet. Dessutom drev man denna ensidiga liberalisering så långt att inte bara kvinnorörelsen utan även andra reagerade starkt.

Jag vet inte, men jag skulle tro att en anledning till kvinnorörelsens genomslag vid mitten av sjuttiotalet har att göra att man upplevde att utvecklingen hade gått för långt. Men det var också tvärtom, att kvinnor hade gjort såpass mycket framsteg i offentligheten att deras röster kunde höras. Maria-Pia Boëthius skrev en serie artiklar om våldtäkt som sedan blev en bok, Skylla sig själv - en bok om våldtäkt (1976), som, inspirerad av amerikanska feminister som exempelvis Susan Brownmiller, bland annat kritiserade utredningen. Hela vår föreställning om våldtäkt och vad våldtäkt betyder har förändrats mycket sedan sjuttiotalet.

Jag är alltså sugen på att se filmen inte bara för att den verkar bra utan också för att den handlar om "min" tid, jag vill se hur de har iscensatt det och hur de behandlar de här annorlunda perspektiven. Man kan säga att filmen kan kanske bli som ett slags etnografisk resa, fast inte till en annan geografisk, främmande plats utan till en främmande tid.

fredag 2 november 2012

falling men

Jag tycker att förtexterna till Mad Men är något av det vackraste och mest haunting jag någonsin sett och inte minst hört. Men nu har jag sett den senaste Bondfilmen och också där är det fall, fall, fall -- både från tågtaket på bron långt, långt ner och i förtextsekvensen och även mot slutet av filmen (fast då genom is).

The Falling Man är ett fotografi från 9/11 -- ett foto av en man som har kastat sig ut ur det norra tornet av World Trade Center efter terrorattacken. Bilden är fruktansvärt obehaglig som samtidsdokument och samtidigt, i sin enkelhet, sätter den fokus på (den anonyma) individen i en katastrof som annars riskerar att drunkna i sina massiffror. Man kan föreställa sig den dödsångest eller det fruktansvärda inferno av eld som tvingade mannen att hoppa, men man kan inte tänka sig vad han tänker eller känner när han faller. På så vis är han så enormt ensam i sitt fall, trots att det var många andra som hoppade den dagen. Men han är ensam för att vi -- åskådarna -- inte kan känna med honom. Vi står utanför, oförmögna att hjälpa eller förstå. Bilden har kritiserats för att den är så osmaklig, ja, kanske till och med cynisk och exploaterande, och den valdes bort i bildpubliceringen efter attacken. Kanske bottnar kritiken i att bilden väcker känslor i oss som vi inte vill ha, påminner oss om den bottenlösa skräcken och ångesten som vi inte kan föreställa oss för att vi skulle inte kunna leva med den.

Gary Edgerton har skrivit om The Falling Man och Mad Mens förtexter. Han ber om ursäkt för att liknelsen kan vara smaklös, men menar att den stämmer överens på ett djupare plan. Om fotografiet valdes bort i olika sammanhang under rapporteringen från 9/11 för ett fokus på hjältarna -- de brandmän och övriga räddningsarbetare som i dag lider av lungrelaterade problem på grund av alla partiklar de andades in under arbetet -- är det för att den öppnar upp för en helt annan och betydligt obehagligare bild av 9/11. Likaså utmanar Mad Men bilden av den generationens framgångar.

Samtidigt, som en av kommentatorerna påpekar, är den fallande mannen inte ny på något vis i populärkulturens ikonografi. Om Mad Mens förtexter också påvisar ett inflytande från Alfred Hitchcocks samarbete med Saul Bass, är det inte helt långsökt att associera till filmen Vertigo och framför allt Saul Bass mardrömssekvens i vilken Scottie drömmer att han faller.

Och redan före 9/11 hade videokonstnären Andreas Hagström satt ihop en filmloop med klipp ur kända filmer där folk faller. Ni kan läsa om den här. Det finns säkert många fler exempel -- bland annat är det ett av de vanligaste sätten Disneyskurkar dör på, från Häxan i Snövit till Scar i Lejonkungen -- tillräckligt många för att säga att fallandet är något ikoniskt, något visuellt både fruktansvärt obehagligt och samtidigt slående. Som Max Liljefors skriver i den ovan länkade texten: "Att falla är i sig självt något dramatiskt, förknippat med arkaisk skräck." (s. 249)

Så när Bond faller gör han det i en filmisk tradition som efter 9/11 dessutom har laddats med nya betydelser. Fallet i den här filmen är ju också ett slags "fall from grace" -- ett fall som inleder filmens diskussion om det föråldrade MI6, den gamla M och den gamle Bond, om tradition och förnyelse och en förändrad värld.

torsdag 25 oktober 2012

det ena och det andra

Apropå förra inlägget: hittade en Magdalena Ribbing-fråga om nigande -- vuxna kvinnor niger inte. Helt fel signaler. Nu är det väl skillnad på vardagsnigande och ceremoniella nigningar men mellan Magdalena Ribbing och Karin Dahlgren skulle jag inte våga satsa på vem som har rätt... Med Anita Björk var det dock tveklöst elvaåringen i mig som neg.

I går skrev jag tre sidor och var helt lycklig. Boken är på G igen! Och nu börjar jag ana ett slut någonstans. Långt därframme någonstans, men ändå.

Läser Puma Swede: Mitt liv som porrstjärna. Den skildrar -- förutom Puma Swedes liv, då förstås -- en porrindustri i förändring. Puma Swede är en modern porrentreprenör, med twitterkonto och webcamshower, och, understryker hon i boken, hon äger sig själv och sitt eget varumärke. Sedan jag snöade in på bokskrivandet har jag knappt ägnat den moderna porrbranschen en tanke så det är intressant att läsa.


onsdag 24 oktober 2012

anita björk

I vuxen ålder har jag nigit två gånger. Niga är ju något som små flickor gör -- eller gjorde i alla fall, jag vet faktiskt inte hur de gör nuförtiden. Det är nog inte à la mode riktigt längre. Oavsett vad är det inget vuxna kvinnor gör nuförtiden (väl?!!). Annat än i undantagsfall. Och mina undantag var 2007 och 2006.

När jag neg 2007 var det med anledning av att jag promoverades. Vi fick välja om vi ville buga eller niga, men som den formidabla övermarskalken Karin Dahlgren (som gick bort senare samma år) sade: Det finns inget så elegant som att niga i långklänning. Så jag stod faktiskt hemma framför spegeln och övade (jag är så klumpig att jag hade dråsat ner för Domkyrkotrappan annars).

När jag neg 2006 var det för att jag hörde Anita Björks röst i min telefonsvarare.

Om 2007 års nigning var planerad och repeterad, var 2006 års nigning fullständigt spontan, ett reflexmässigt knixande som ingen såg. Jag hade skrivit ett brev till Anita Björk eftersom hon gick på Dramatens elevskola samtidigt med Mai Zetterling och även, senare, medverkat i hennes filmer. På grund av mitt arbete med avhandlingen ville jag helt enkelt prata lite med henne. Hon ringde upp och talade in ett meddelande på telefonsvararen. Och när jag hörde den där karaktäristiska rösten i telefon -- Anita Björk lät ju helt enkelt kunglig, med en så fullkomligt obesvärad och självklar auktoritet -- ja, det fanns liksom inget annat att göra.

Anita Björk är kanske lite i skymundan av de där Bergman-skådespelerskorna som tar plats i den svenska filmhistorien. Men för mig -- och framför allt efter att ha faktiskt pratat med henne (inte bara nigit för hennes röst på telefonsvararen) -- är hon en av de största.

Och nu är hon borta. Se henne här som Selma Lagerlöf i Bildmakarna. Eller läs om henne (och hennes röst) här.

tisdag 23 oktober 2012

trögt men framåt

Har gått i gång. Det går trögt men kanske lite framåt i alla fall. Har nog ändå skrivit ca en sida i dag, men jag har också strukit en del och vissa saker måste jag vänta på böcker jag beställt för att kunna skriva klart. Försöker formulera ett teoretiskt ramverk som får strukturen att hänga ihop -- jag har egentligen länge vetat hur det hänger ihop men inte lyckats få det på pränt. Kapitel fyra bestod i morse av en massa urklipp från de andra kapitlen och diverse paper/artiklar jag skrivit (kanske en fem-sex sidor sammanlagt) men nu har jag formulerat en rimlig inledning på det och satt upp en disposition. Hm. Eller i alla fall en lista på sådant som skall med. Kapitel tre är fortfarande mitt sorgebarn efter slakten jag gjorde i våras då jag klippte bort en tredjedel som sedan blev Lasse Braun-artikeln. Och kapitel ett har jag inte vågat titta på ännu.

måndag 22 oktober 2012

all set up and ready to go

Har städat skrivbordet. Inte så dumt. Hittade bland annat en bok som jag letade efter som en galning häromdagen för att kunna peta in en referens. Skönt att kunna göra det nu.

Så nu sitter jag här med ett rent skrivbord och samlar mig för att plocka fram min utskrift av Boken så här långt. En hög med artiklar som skall tas upp i olika avsnitt ligger redan bredvid mig. Jag är liksom all set up and ready to go. Och jag vet att jag måste påbörja arbetet nu för att komma loss lite innan fokus måste förflyttas till nästa artikel eller kapitelprojekt.

Och jag drar mig. Ajajaj, vad jag drar mig.

fredag 19 oktober 2012

brittsommar

Riktig brittsommar i södra Sverige nu. I Stockholm är det "mulet och tidvis regn" enligt SMHI. Höstfärgerna sprakar mot den lätt soldisiga himlen och det känns som om vi har fått en liten, liten frist inför november och vintern.

Sylvia Kristel, Frankrikes största kvinnliga box office stjärna efter sin roll i Emanuelle (1974), har gått bort. Hon blev bara sextio år. Emanuelle var en mjukpornografisk film som satsade på exotiska, eleganta miljöer och fick jag vet inte hur många uppföljare och efterföljare som anspelade på namnet, som till exempel Emanuelle nera, en spansk-italiensk variant från 1975.

Emanuelle får sägas vara en produkt av sin tid -- ett sätt att slå mynt av pornografin genom att göra den mindre grov, mindre "gynekologisk" som Roger Ebert skrev i sin recension, och därmed öka publikunderlaget eftersom den på så vis blir mer socialt acceptabel. Och det får nog, i fallet Emanuelle, sägas ha lyckats.

onsdag 17 oktober 2012

last lecture show

Sista föreläsningen på Swedish Film and Television Culture för den här terminen. OK, det är en viss lättnad när man avslutat en kurs, men det är också en tomhet. Tre studenter frågade om jag ville låta mig fotograferas med dem när föreläsningen var slut. Har aldrig hänt förr. Dagens pass handlade om Låt den rätte komma in och så var det tentautdelning och kursvärdering.

I går var jag i Örebro över dagen och presenterade mitt projekt på deras seminarium (film och MKV). Eftersom jag en gång i tiden faktiskt undervisat i Örebro (våren 2003), var det en märklig upplevelse att återvända. Jag hade inga direkta minnesbilder men så fort jag klev av bussen på campus kände jag igen mig. Det var ett väldigt trevligt besök -- jag blev extremt väl omhändertagen och seminariedeltagarna var responsiva och kom med bra kommentarer. Rullade in på Stockholms central lagom till att det fjärde svenska målet petades in i Berlin (jag är inget fotbollsfan alls, men till och med jag tyckte att det var ganska imponerande).

fredag 12 oktober 2012

fullt upp

Just nu är det fulla muggar som gäller. Jag kämpar med att försöka avsluta min text om Millenniumserien som egentligen inte behöver vara färdig riktigt ännu men som jag känner att jag måste få undan för att i stället odelat kunna ägna mig åt annat. Den är på god väg men det känns inte som om jag får till det riktigt. Sedan är det en annan nästan-klar artikel som har legat alldeles för länge och väntat på färdigställande, ett kapitel till en antologi jag skall vara med i, en annan text om Millennium baserad på det paper jag höll i Lissabon, samt Boken. Jag blir helt svettig bara jag tänker på det så jag försöker låta bli att tänka på det och bara jobba på. Det är ju trots allt bara mitten av oktober ännu. Knappt.

Men det är lustigt. När jag tänkte att jag skulle skriva Boken bestämde jag mig för att undanhålla alla andra projekt i den mån det var möjligt. Sedan, när det trots allt visade sig vara en mer utdragen och svår historia att skriva klart Boken än vad jag hade trott, insåg jag att jag inte kan dra mig undan alltid. Blev lite svettig av tanken på att jag inte producerade, för det måste man ju. Det är ett imperativ. Och ännu mer så framöver eftersom forskningsmedel och annat kommer att utdelas utefter publikationer och citeringar. Har inte förstått riktigt hur det hela kommer att gå till rent formellt och i grunden har ju ingenting förändrats ändå. Det är fortfarande publish or perish som gäller.

Jag klagar inte. Det vore mig fjärran att klaga på ett jobb som är så kul. Och jag tycker att det är fullständigt självklart att man som forskare skall publicera sina resultat -- det är ju det som är universitetens jobb, att producera studenter och att producera forskning. Jag bara känner, just nu, att antingen bekymrar man sig för att man inte får något gjort eller så bekymrar man sig för att man har för mycket att göra.

onsdag 10 oktober 2012

show me love

Föreläste om Lukas Moodysson och Fucking Åmål i dag. Det är bara två föreläsningar kvar på Swedish Film and Television, varav en skall hållas av en gästföreläsare. Skönt. Det är som alltid jätteroligt men också uttröttande att undervisa -- jag känner mig ofta helt slut efter en föreläsning. Har det varit en bra föreläsning är det en skön känsla, om man är missnöjd med sin insats är det i stället ganska deppigt.

Men jag gillar att undervisa om Fucking Åmål för det är en väldigt bra film -- den är på ytan anspråkslös och rolig men har flera bottnar. Jag pratar om gay rights och lesbofobi, om Sverige på nittiotalet och Moodyssons andra filmer, om Tiina Rosenbergs analys av det "heteronormativa mottagandet" -- att recensenter tonade ner det lesbiska i filmen -- och om svenskt småstadsliv. Jag gillar också att den är en komedi, en genre som har vissa låga associationer men som kan kommunicera mycket med hjälp av skratt.

Jag tipsade också studenterna om den här boken. Såpass nyutkommen att jag inte hann sätta den på litteraturlistan.

tisdag 9 oktober 2012

censur, censur, censur

Gjorde ett inhopp på censurkursen här i Stockholm. Kursen heter Från censur till kontroll? och är på 7,5 hp. När jag blev tillfrågad om jag ville medverka fick jag schemat och det är helt klart en kurs jag hade velat gå själv. Dagens pass hette Censurens arkiv -- arkivens censur och första timmen höll kursledaren Trond Lundemo. Andra timmen var det min tur med censurkorten för pornografisk 8mm-film. Men första timmen satt jag med och lyssnade och det var jättespännande -- hur censur är arkivgenererande, det som censureras måste dokumenteras och sparas. Som föreläsaren sade: Det är censurarkivets paradox, att det som inte visas är det som bevaras. De ca 45 klipp som ligger i Biografbyråns arkiv från de pornografiska 8mm-filmer som granskades är ju helt definitivt kvar. (De totalförbjudna filmerna, däremot, sparades inte.) De finns där med titel och årtal för granskning, systematiskt ordnade så att man kan hitta dem, beställa fram dem och se dem. De övriga filmerna som granskades är däremot betydligt svårare att hitta och att identifiera.

En annan sak som Trond Lundemo tog upp är att orden som används för att beskriva filmerna och censuringreppen väldigt sällan räcker för att beskriva dem -- det blir ett slags glapp mellan orden och vad de refererar till. Det är ju också väldigt tydligt i anslutning till "mina" filmer eftersom det blir en enorm kontrast mellan det byråkratiska språk som används och den pornografiska diskurs filmerna hör till. Flera av Lasse Braun-filmerna, som till exempel Cerimony som ju är suggestiv och också i mitt tycke humoristisk (och som totalförbjöds), beskrivs med ett torftigt, denoterande språk, en torr sakprosa som bara på det allra mest avlägsna sätt påminner om innehållet.

Jag är inte helt säker på att jag lyckades följa upp första halvan av föreläsningen så som jag hade velat --  vissa återknytningar (som de här) lyckades jag göra, men jag tror att jag hade kunnat göra ännu mer. En del tid gick ju åt till att förklara porrens ställning i förhållande till filmcensuren -- Brottsbalkens pornografiparagraf och vad den innebar fram till 1971, vad 8mm-porr är och hur den visades.

Nu skall jag börja bocka av på min att göra-lista med föreläsningsförberedelser och annat. Måste vara klar till kl. 18 då Germaine Greer kommer till Filmrummet.

måndag 8 oktober 2012

ineffektiva studier


Den här debattartikeln pekar på något mycket viktigt: att låg effektivitet i grundstudier på universitet och högskolor har blivit ett problem. Det har nog ganska länge varit ett problem -- jag kan inte själv sätta någon startpunkt för det, men jag minns hur vår studievägledare poängterade när jag började studera att 40 poängs studier (motsvarar 60 hp i dagens poängssytem) innebar fyrtio timmar i veckan i fyrtio veckor. Och skulle man verkligen plugga -- det vill säga verkligen läsa alla böcker och artiklar och bokkapitel som ingick i kursen, ta anteckningar på dem, jämföra dem med föreläsningsanteckningar, och banka in kunskapen i huvudet -- så var det nog också så mycket tid det tog, om inte mer. När jag sedan hade pluggat ett tag lärde jag mig också genvägar, men jag minns också känslan av skuld de gånger jag tog the easy way out, och min egen irritation över att jag, när jag nu ändå lade ner tid på studierna, inte såg till att ta mig tiden att lära mig det ordentligt.

Samtidigt är de där fyrtio veckorna ytterligare ett tecken på den låga effektiviteten. Många andra länder har betydligt kortare terminer. Även de som har tre terminer har i så fall tio eller kanske tolv veckors terminer. Det är en rätt stor skillnad.

Jag skulle gärna se ett effektivare system. Det är det nog många som skulle. Jag tror också att -- som Per Sonnerby menar -- att en ökad effektivitet skulle bli en besparing i det stora hela. Problemet är att det skulle också kosta pengar. Det finns flera anledningar till att systemet är ineffektivt. En är att studenterna får för lite undervisningstid. En annan att många studenter jobbar samtidigt som de pluggar -- på ett sätt tycker jag att det är bra men jag gillar inte att heltidsstudier inte är heltidsstudier längre. (Absolut gärna ett extraknäck men i så fall ovanpå de fyrtio studietimmarna i veckan.) Studenterna kan jobba för att de inte behöver sitta i föreläsningssalen så mycket. Det är inte bra.

Samtidigt finns det en annan aspekt av det. Om man är humaniorastudent måste man nätverka och skaffa sig erfarenheter för att få jobb -- de flesta humanistyrken är inte sådana att man kommer ut med en fil kand i konstvetenskap eller liknande och sedan får man jobb. Man behöver ofta både erfarenheter och kontakter som går utanför studierna. Ofta kan man skaffa sig sådana medan man är student -- man skriver i kårtidningen eller jobbar med filmstudion eller ställer upp för konstföreningen. Jag skulle ju helst se att man kunde göra detta samtidigt som man studerade, på heltid. På riktig heltid. Men då ser ju också studenten ut på ett visst sätt: det är en ung person som inte har bundit upp sig med familj eller annat utan kan leva med sina intressen fullt ut (framför allt om de skall ha tid att extraknäcka också) och som dessutom vet precis vilka dessa intressen är. Och det är kanske inte heller idealt. 

måndag 1 oktober 2012

åker tåg, undervisar

Trött. Skickade i fredags Lasse Braun-artikeln på den (förhoppningsvis) sista genomläsningen innan jag skickar i väg den. I dag har jag åkt tåg och undervisat -- höll en ganska späckad föreläsning om Ingmar Bergman (måste tänka på att inte prata så mycket när jag undervisar men hur gör man det?) på Swedish Film and Television Culture.

Via en vän till en vän på facebook hittade jag den här artikeln. Något att se fram emot?


fredag 28 september 2012

at the edge of society's decorum

Jag läste Laura Kipnis bara några år efter det att hennes Bound and Gagged hade kommit ut. Den var lite av en snackis, helt enkelt, och redan då, när jag var precis på väg att inleda mina doktorandstudier var jag intresserad av pornografi. Men jag får erkänna att jag nog inte riktigt köpte hennes -- i det som då var mitt tycke -- lite överdrivna hyllning av pornografin som ett slags hela samhällets return of the repressed. Jag tror att det till viss del hade att göra med att jag helt enkelt inte hade sett så mycket då som jag har nu, för när jag nu läser om boken känns varje enskild sida relevant. Nej, hon hyllar inte porren så som jag tyckte när jag läste henne första gången (och det har nog minst lika mycket att göra med den tidsanda som rådde då som med min egen naivitet i förhållande till det pornografiska), men hon är fascinerad av den och hon försöker förstå och förklara den. Samtidigt fångar hon något som känns ännu mer relevant i dag än då. I sin analys och diskussion av Hustler målar hon upp ett klasskrig som är så långt ifrån en socialistisk klasskamp man kan tänka sig, men som färgas av ett slags kreativt hat och enormt lustfylld ständig flod av elakhet, humor och smaklöshet.
Hustler pits itself against not just the proper body, that holdover from the bourgeois revolution, but against all the current paraphernalia of yuppie professionalism. At its most obvious, Hustler is simply allergic to any form of social or intellectual affectation, squaring off like some maddened pit bull against the pretensions and the earning power of the professional classes: doctors, optometrists, dentists, and lawyers are favored targets. It's pissed off by liberals and particularly nasty to academics, who are invariably prissy and uptight. (An academic to his wife: "Eat your pussy? You forget, Gladys, I have a Ph D.") It rants against the power of government, which is by definition corrupt, as are elected officials, the permanent government, even foreign governments. Of course it smears the rich against the wall, particularly rich women, and dedicates many, many pages to the hypocrisy of organized religion [...] (s. 141)
Boken är skriven före filmen The People vs Larry Flint, men kom ut ungefär samtidigt. Hon nämner att den håller på att produceras, men har alltså inte sett den när hon skriver. Milos Formans film lägger tyngdpunkten vid yttrandefrihetsfrågan och ser Flynt som en förkämpe för yttrandefriheten (till den grad att Flynt får göra motsvarande grepp som Berth Milton Sr gjorde i Private, dvs jämföra bilder på våld och krig med pornografiska bilder och ställa frågan varför de bilder som visar ett normalt mänskligt beteende är förbjudna), medan Kipnis lägger den vid Hustlers mer karnevalistiska ådra. Nu när jag har jobbat med de här två Lasse Braun-filmerna känner jag igen mig så väldigt väl och jag uppfattar också att detta är något som är så väldigt aktuellt i vår tid, där många av de tanketrådar som enligt Kipnis analys återfinns i Hustler dyker upp på Internet i olika sammanhang.

Jag är lite omtumlad, helt enkelt. Det är så roligt att återvända till en bok efter mer än tio år (nästan femton!) och helt plötsligt har man en helt ny förståelse för den.

Uppdatering 121004: Upptäckte till min fasa ett korrfel. Larry Flynt heter han ju. Och filmen heter The People vs. Larry Flynt.

onsdag 26 september 2012

skriver om

Skriver om, skriver om, skriver om. Lasse Braun-artikeln är på sin sluttamp och jag tror att den blir ganska bra efter alla genomharvningar den har gjort nu. Renare, klarare, tydligare, more to the point. Ändå känns det lite nedslående att jag har hållit på med den -- till och från, i och för sig -- sedan i april-maj någonting.

OK -- kollade upp det på bloggen och det var alltså i slutet av maj som jag bestämde mig för att detta skulle bli en egen artikel. Det är kanske inte så länge ändå när jag tänker efter. Min plan är ju att den skall bli klar nu i dagarna så det är lite drygt fyra månader under vilka jag också gjort en massa annat. Skrivit och presenterat paper på NECS-konferens, skrivit (om än lite) på Boken, förberett föredrag och undervisning, och haft semester, inte minst...

tisdag 25 september 2012

in i och ut ur giftskåpet

Morgonens twitterstorm hade hunnit få ett slut när jag klev av tåget -- nyheten om att Tintinalbum skulle rensas ut från hyllorna på Kulturhusets biblioteket Tiotretton gick som en skräll genom såväl facebook som twitter. Man behövde inte vara Tintinfan för att reagera. Bara uttalandet i artikeln om att Pippi och Emil var barnboksfigurer som låg "hästlängder före Tintin" var direkt problematiskt utifrån de diskussioner som förts om Kurrekurreduttön och Pippis pappa som negerkung.

Sedan drogs beslutet tillbaka och kvar fanns bara spekulationerna om huruvida alltihop var ett utspel för att få utrymme i media. Lite snopet kanske men i grunden skönt. Vi lever ännu inte återigen i bokbålens tid. Fast det var ju inte riktigt bokbål det var frågan om. Snarare det som ibland kallas "litteraturens giftskåp". Och det är inte så trevligt det heller.

För även om också  jag tyckte att Lilla hjärtat i Stina Wirséns Liten skär och alla de små brokiga var anmärkningsvärd i sin avspegling av en rasistisk stereotyp, blev jag lite lätt obehaglig till mods när Kino i Lund valde att inte visa filmen. För jag uppfattade det anmärkningsvärda med Lilla hjärtat snarare ha att göra med den enorma aningslöshet som finns i den nationella kulturen vad gäller rasistiska stereotyper -- att gå igenom hela produktionsprocessen utan att någon säger hej, hallå, söt figur men är hon inte lite... typ, rasistiskt tecknad? Var det verkligen ingen, någonstans, som reagerade? För självklart kan man göra blinda misstag -- de avslöjar hur djupt rotade den här typen av bilder är -- men reaktionerna på Lilla hjärtat verkar ha kommit som en kalldusch, trots att Wirsén inte rimligen har suttit alldeles ensam på sin kammare och gjort hela filmen. Till skillnad från Makode Linde som framstod som fullt medveten om att han spelade på en rasistisk stereotyp med sin blackfacetårta verkar Wirsén helt tagen på sängen. Debatten som uppstod -- hur aggressiv den än har varit -- uppfattar jag som jätteviktig. Ingen som har sett detta, till exempel, eller detta, eller detta, kan undgå att veta att det har funnits och finns en djupgående rasism i det svenska samhället. Det är lätt att tro att eftersom den svenska rasismen inte har samma historia som den amerikanska (och kanske har det att göra med att den amerikanska teoribildningen kring rasism är så dominerande?) så är vi liksom fria från det där -- den svenska rasismen skulle bara vara storögd naivitet, oskyldig exotism, eller, möjligen, rädsla för det främmande. Inget kunde dock vara mer fel. Läs exempelvis Tommy Gustafssons En fiende till civilisationen, Ylva Habels "Den autentiska Joséphine Baker?" eller Tobias Hübinettes och Carina Tigervalls "'Japanese, Japanese, Japanese...' Representations of East Asians in Contemporary Swedish Culture" (har inte läst den sista men hört författarna presentera ett paper på samma tema).

Men att gå från att erkänna att det visst finns rasism, att upplysa om hur rasism fungerar, att peka ut och kritisera rasistiska stereotyper, att ställa upphovspersoner bakom medvetna eller omedvetna uttryck för detta mot väggen, till att sätta böcker och seriealbum i giftskåp, att ställa in filmvisningar och riva affischer -- jag kan bara inte köpa att det skulle vara rätt väg att gå. Kalla mig mesliberal humanist, men jag tror inte på att två fel gör ett rätt.

Tintinfrågan visar på hur svårt det är. Det album som det brukar hänvisas till, Tintin i Kongo, har en efterhistoria som säger att Hergé så småningom blev mycket medveten och i senare album tvärtom var noga med att göra ordentlig research. Skall man då sortera ut all Tintin ur ett bibliotek för att de tidiga albumen uttryckte fördomsfulla stereotyper? Skall vi sätta Pippi på Kurrekurreduttön i giftskåpet men tillåta de andra Pippiböckerna? Hur gör vi med Sagan om ringen, Narniaböckerna, Ture Sventon, Fem-böckerna (där så gott som alla skurkar har utländsk brytning och är "svartmuskiga")? När jag var barn kunde man inte låna Kitty-böckerna och Fem-böckerna på biblioteken för de var "dålig litteratur". Har ingen aning om hur det ser ut nu, och självklart förstår jag att bibliotek måste gallra och sovra (det är en del av jobbet), men det illustrerar hur det alltid är ett ideal som styr sovrandet.

Hela Tintinfrågan demonstrerar tydligt att giftskåpet är en så kallad slippery slope där gränsdragningarna till sist är ytterst vanskliga. Men det är faktiskt inte bara en slippery slope utan också en principfråga. För vem bestämmer till sist vad som skall låsas in och vad som skall ställas fram på hyllorna? I USA sattes Harry Potter i giftskåp av (vissa delar av) den kristna högern. Snusket har i långa tider låsts in och gömts undan. Och någon har alltid rätten att vara den som avgör vad som skall gömmas och vad som skall tillåtas att visas. Vem det är och på vilka grunder sorteringen sker kan däremot variera.

Jeff Werner skriver bra i GP. Jag håller med. Gör människor klokare. Men jag vill tillägga: hindra dem inte från att läsa eller titta.

Uppdatering: Justerade rubriken på inlägget något så det inte blev så klumpigt.

måndag 24 september 2012

Porrens pluralism

I fredags gjorde jag som sagt ett gästspel på Malmö högskola och pratade om Pornografins pluralism. Tanken var att det skulle vara en ganska öppen föreläsning som skulle fungera som diskussionsunderlag -- jag gillar det där när man tar upp en sak och så vänder man och vrider på det, kanske utan att komma fram till något. Själva vridandet och vändandet är liksom poängen. Föreläsningen utgår från dels en del erfarenheter jag gjorde för några år sedan när jag arbetade med en artikel om amatörporr på nätet för antologin Välfärdsbilder, dels eget runtsurfande i största allmänhet, och dels de projektarbeten mina studenter på kursen Sexualitet i ord och bild gjort. Den handlar i princip om hur man skall förstå den enorma variation som finns -- för det första på vad som ofta kallas "mainstreamporrsajter" men ännu mer om man tar med i beräkningen att det också finns en uppsjö av vad man då skulle kunna kalla alternativ porr på nätet. I föreläsningen ingick en liten snabb historisk exposé där jag tog upp att porren har en lång tradition av variation, kopplingar till olika subkulturer och anknytning till experiment- och avantgardefilmen. Själva huvudfokus var dock samtiden och att det i och med den digitala revolutionen har blivit lättare att producera, distribuera och konsumera pornografi, och att dessa olika uttryck därmed har fått en ökad spridning.

torsdag 20 september 2012

tvärvetenskap

Läste McKees artikel i Sexualities i går. Den finns på nätet men man måste vara uppkopplad via ett universitet eller en högskola som prenumerar på tidskriften för att komma åt den. Den var bra och tankeväckande om hur man förhåller sig till saker som objektivitet, kunskap och infallsvinklar inom de två områdena. Samtidigt är det tydligt att det är en viss typ av humaniora som McKee är bekant med och likaså en viss typ av samhällsvetenskap -- återigen gör han en del generaliseringar som man skulle kunna invända mot (precis som jag gjorde med min kommentar om Metod och Teori...)

Jag vill understryka att gårdagens inlägg inte var någon kritik av vare sig samhällsvetenskapen eller humanioran. Det har varit och är ett privilegium att få möjlighet att jobba i ett slags skärningspunkt mellan de båda. Men jag har ju också märkt till exempel att jag emellanåt har fått fungera som tolk av vissa texter skrivna i en humanistisk tradition för mina studenter, förklara vilket sammanhang de är skrivna i, vad som menas med vissa begrepp, och hur man förhåller sig till kunskap. Jag tror att det är bra på det stora hela. Studenterna får nya perspektiv och lär sig inte minst att det finns andra sätt att se på olika frågor än de som är gängse inom deras egen utbildningsbakgrund. Jag tvingas att se min egen kunskap på lite avstånd och att ifrågasätta vissa förgivettaganden. Man kan säga att min egen ursprungsdisciplin defamiliseras för mig -- helt plötsligt ser jag saker som jag blivit så van vid att jag inte ser dem längre. När jag nu återvänder till filmvetenskapen och humanioran, ser jag den igen på ett nytt sätt. Det är verkligen spännande och jag har gått från att under våren ha haft en lätt yrkesmässig identitetskris (är jag sexforskare eller filmvetare, både-och eller varken-eller???) till att igen känna den där glädjen över att få röra mig mellan olika miljöer och förhoppningsvis bli klokare på kuppen.

I den akademiska miljön har tvärvetenskap länge varit ett positivt "buzzword". Korsbefruktningar mellan olika discipliner föder nya infallsvinklar, nya idéer och, kanske, en mer sammansatt kunskap. Samtidigt innebär det tvärvetenskapliga problem -- kommunikationssvårigheter är en sak, men mer problematiskt är hur saker som kompetens och meritering skall bedömas och vem som skall bedöma dem. När kunskap skall gå på tvären, över en rad ämnesgränser, finns det också en risk att den blir ytlig och inte fördjupad. Jag är emellertid övertygad om att vissa ämnen vinner enormt på att studeras tvärvetenskapligt (den mänskliga sexualiteten, till exempel) och att om man är medveten om riskerna kan man undvika att falla i förenklingens fälla och i stället just nå den där komplexa, sammansatta kunskapsprocessen.


onsdag 19 september 2012

språkliga kulturkrockar

Det här är en gammal artikel, men jag hittade den därför att jag läste en tidskriftsartikel av Alan McKee, den person som den länkade texten handlar om. Tidskriftsartikeln hette "Porn as Entertainment" och argumenterade för att porr är just underhållning och skall förstås som underhållning snarare än något annat. Jag tyckte att han hade många poänger (bland annat kritiserar han idéer om pornofiering, att porren har smugit sig in i mainstreamkulturen, utifrån sitt resonemang om porr som underhållning), men att han samtidigt gjorde vissa svepande generaliseringar som lämnade en del luckor. McKee är en av författarna till den australiensiska The Porn Report från 2008, och, tydligen, en artikel i tidskriften Sexualities (no 12, 2009) som jag bara måste läsa: "Social Scientists Don't Say 'Titwank'".

Jag måste säga att de flesta humanister jag har haft att göra med under huvuddelen av min akademiska gärning absolut inte skulle yttra ordet "titwank" eller något i samma stil. Även mer städade ord (som penis, samlag o.d.) kan väcka förvåning och genans i humanistiska kretsar. Bland de samhällsvetare jag har befunnit mig har en betydligt större tolerans för sexord funnits -- vilket förklaras av att de samhällsvetare jag jobbat med är allihop sexforskare. Jag har alltså inte märkt av just den kulturkrocken som McKee tar upp, men däremot andra kulturkrockar. Samhällsvetenskaperna och humanioran kan ofta ta upp samma frågor och ämnen, men från helt olika perspektiv och, kanske framför allt, med vitt skilda metoder. Om jag får göra en svepande generalisering med viss risk för luckor, skulle jag hävda att inom samhällsvetenskapen finns en tro på Metod, inom humaniora en på Teori.

tisdag 18 september 2012

arbetar

Intensiva tider. Lade fram min artikel om Lasse Braun på forskarseminariet här på filmvetenskapen i Stockholm i förra veckan. Fick massor av bra kritik, men behöver göra en del revideringar. Har redan skurit ner artikeln med en sida så att jag har utrymme att fylla på med saker som behöver vara med... det är roligt arbete men det känns som om det tar väldigt mycket tid. Vill helst bli klar med den och skicka in den innan september är slut.

Samtidigt har undervisningen dragit i gång på allvar -- höll föreläsning om Mai Zetterling och Flickorna i går på grundkursen i filmvetenskap. I nästa vecka skall jag återse studenterna på Swedish Film and Television Culture, men innan dess skall jag peta in ett gästspel på en kurs på Malmö högskola om porrens pluralism. Bokar in handledningsträffar med studenter och andra gästföreläsningar i olika sammanhang.

Det känns som om jag går in i en ny fas -- arbetet med Boken pågår fortfarande och trots att jag har slitit mitt hår (så här svårt var det väl ändå inte att skriva avhandling???) över den börjar jag se vartåt den barkar och hur den skall knytas ihop. Jag filar på ett teoretiskt parti som skall in i inledningen för att knyta ihop den där säcken som ju skall innehålla konstruktionen av sexuella rum. Ett tag kändes det som om allt stod still och att jag var vilse i arbetet men nu kanske, kanske det lossnar igen.


torsdag 30 augusti 2012

sthlm-hbg

Stockholm. Förberett introduktionen/första föreläsningen på Swedish Film and Television Culture, sådant där tråkigt man annars gärna skjuter upp till sista minuten -- kopiera scheman och uppgifter, lägga ut saker på studentplattformen, göra sista checken av filmerna osv.... Men jag HAR ingen sista minut på mig att göra detta eftersom föreläsningen är på måndag. Så för ovanlighetens skull är jag i god tid.

I kväll skall jag prata på RFSU:s studiecirkel i Helsingborg. Jag skall prata om något som jag undervisat på också, nämligen kontextens betydelse för konsumtion av sexuellt material. Till min stora glädje innebär det att jag får ett tillfälle att prata lite om Fifty Shades of Grey, upptäckte jag när jag satt och förberedde mig.

Det blev rätt mycket flängande den här veckan, men eftersom jag insåg det i god tid är det ganska välplanerade dagar ändå.


måndag 27 augusti 2012

angels in sweden

Nu kommer recensionerna av Jonas Gardells  Torka aldrig tårar utan handskar del 1: Kärleken. Jag läste den för någon vecka sedan och har försökt formulera ett blogginlägg om den upprepade gånger, men det har liksom inte riktigt velat sig. Jag tror att det har med vad Jens Liljestrand skriver i DN:
Det är som om Jonas Gardell har funnit ett ämne stort nog att rymma alla hans maner – schablonerna, den religiösa kitschen, sentimentaliteten – och vända dem till styrkor. I sin text om ”Ecce Homo” skriver han att Ohlson Wallin ”mytologiserar den homosexuella människan”. Hans roman har samma höga anspråk, tar ett historiskt förlopp – aidsepidemin och den gryende, hoppfulla bögkultur som blev dess aningslösa offer – och skänker det breda, episka vingar. Boken går från det individuella till det allmängiltiga, berättar om vuxenblivande, om längtan och romantik, sjaskighet och eufori, om en svunnen era av skam och uppror och överallt bultar en bedövande, rasande, vrålande sorg som ger berättelsen en enorm lyskraft. 
Gardell har alltid haft en innerlighet som gränsat till patetik -- man vet inte om man skall skratta eller gråta. Eller kanske egentligen är det jätteallvarligt men så överdriver han tonfall och ansiktsuttryck och så blir det komiskt i alla fall. Eller så finns det något oskuldsfullt i det som gör att det kan uppfattas som naivt. Men det är -- precis som Liljestrand skriver -- som om allt det kommer till sin rätt i den här boken.

Torka aldrig tårar utan handskar del 1: Kärleken är allstå den första delen i en trilogi om när HIV och AIDS dök upp i Sverige och den homosexuella frigörelsen kom av sig när den precis hade börjat. Eller? Först år 1979 blev homosexualitet inte längre sjukdomsklassificerat i Sverige. Bara några år senare kom "bögsjukan" -- HTLV-III som senare fick beteckning HIV och AIDS. I Sydsvenskan gräver Per Svensson fram sitt gamla exemplar av Gardells debut Passionsspelet från 1985 och hittar referenser till sjukdomen som dödar då man älskar

Samtidigt var det också svårt att skriva om den för mitt omdöme skulle kunna ha att göra med att ämnet är så fruktansvärt och dessutom rör det en grupp i samhället som har förtryckts och marginaliserats. Det vill säga att det inte går att tycka något annat än att det är bra, som ett slags känslomässig utpressning. Men det är inte så. Gardell fångar sjukdomens inneboende ondskefullhet, det smygande hotet och rädslan för beröring som spred sig, då, på åttiotalet (minns att vi diskuterade på konfirmationslektionerna om man skulle hjälpa någon som låg och blödde på gatan) och man läser Kärleken som en skräckroman, där vi vet mer än karaktärerna. Samtidigt är det också bögarnas historia i fiktionaliserad (om än faktaspäckad) form.

Häromveckan var det en stor intervju med Gardell i Sydsvenskan, "Först av allt är kärleken". och där menar man att det också var så att sjukdomen och diskussionen om den som en "homosjuka" satte också homosexualitet på kartan, men att det "radikala sexet. Knullandet", som Gardell uttrycker det, städades bort. Homosexualiteten blev snäll och gullig och tvåsam.

fredag 24 augusti 2012

hösttermin

I går presenterade jag på Malmöfestivalen -- det var Malmö högskolas Akademiska kvart som anordnade stafett och det var roligt även om jag hade dragit mig för det en hel del innan. Gillar inte riktigt stora folksamlingar och Malmöfestivalen är en stor folksamling (köer till bankomater och biljettautomater, trångt på tåget, osv). Så snart vi var på plats kändes det dock bättre och det kom faktiskt oanat mycket publik, som tappert stannade kvar trots att det kom ett par spöregn. Moderatorn var vänlig nog att bjuda upp dem på scen (som var under tak), men alla fick ju inte plats så en del trängde sig in i portgångar och under de tälttak som fanns. Jag pratade om förlossningsscenen i Breaking Dawn part I.

Annars har jag återgått till Bokskrivande, samt revidering av den där artikeln jag skrev i våras, som tack vare alldeles utmärkta kommentarer från kolleger håller på att bli bra (tror jag, kanske har den bara blivit obegriplig). I nästa vecka skall jag föreläsa på RFSU:s studiecirkel i Helsingborg och om en dryg vecka sätter undervisningen i gång -- det blir Swedish Film and Television Culture också denna termin. Jag har gjort några justeringar sedan förra terminen och hoppas att det skall bli en bra kurs.

Så sätter terminen i gång. Det lugna sommartempot byts av mot ett betydligt högre. Även om jag var stressad under planeringen av första terminshalvan känns det nu som att läget är under kontroll. Känslan av terminsstart, av återseenden, av att det händer saker, av att hjärnan börjar funka igen. Det är, kort sagt, helt enkelt bra.

torsdag 16 augusti 2012

länkar

En man med ett skägg har gett sig på De erotiska minoriteterna av Lars Ullerstam från 1964. Än så länge är det tre delar men jag hoppas det kommer fler.

Och Eva Hamiltons paraprax i SVT (Robocock i stället för Robocop) har lett FLM att fundera över andra pornofieringar av kända filmer. FLMs inlägg här. Listan (som de också länkar till) finns här.

måndag 6 augusti 2012

sexmissbruk och pussel

Försöker planera hösten och mina Stockholmsresor. Inte helt lätt. Förstår inte hur jag tänkt i vissa fall. Varför har jag lagt in ett seminarium två dagar före en deadline? Och varför tyckte jag att det var en god idé att hålla ett föredrag bara några dagar innan första föreläsningen på terminen? Och när jag ändå skall undervisa kan jag ju lika gärna tacka ja till några extraföreläsningar, eller hur? Bara så att livet blir lite enklare?

Jag gör detta inför varje terminsstart. Varje gång sliter jag mitt hår. Varje gång blir det bra till sist. Jag tror att jag har överskattat min förmåga (och det var några år som jag gjorde det -- jag hade större optimism på den tiden men jag är betydligt äldre och något klokare nu), men i slutänden har jag ändå ganska bra koll. Det kommer att kännas bra när planeringen väl är gjord.

Apropå sexskildringar i böcker: När jag uppdaterade mig om vad som hänt under semestern hittade jag den här krönikan. Förutom att den har en ganska kul igenkänningsfaktor för den som var med på den tiden (jag ägnade mig åt exakt samma pussel), sätter den ett visst ljus på alla larmrapporter från vår tid. Allt var verkligen inte bättre förr.

En annan sak jag hittade under mina uppdateringar: DN söndag hade ett uppslag om sexmissbruk där man bland annat listade sexuella problembeteenden. Listan sågades (och hånades) från alla möjliga håll och nu är den borta. Eller jag kan i alla fall inte hitta den. Suzann Sexeducator skrev en bra kritik av den här. Filmen Shame handlar om en sexmissbrukare och jag får erkänna att jag tyckte att filmen var bra men samtidigt problematisk. För var går gränsen? I filmen kan den manliga huvudpersonen -- som tvångskonsumerar nätporr och tar hem prostituerade -- inte få erektion med en kvinna som han skulle kunna ha en verklig relation med. Skildringen är drabbande och obehaglig, men samtidigt kändes den så klichémässig. "We're not bad people," säger hans syster, "we just come from a bad place", vilket låter antyda att de har en problematisk familjebakgrund som skulle kunna förklara huvudpersonens sexmissbruk. Men då är det väl den problematiska bakgrunden som är problemet och inte missbruket? Trots att jag som sagt tyckte att filmen var bra, tyckte jag också att den osade en viss moralism och en viss dubbelmoral eftersom den var ganska explicit och samtidigt talade om för publiken att huvudpersonen mådde dåligt och hade dålig sex -- "Titta här så dålig sex han har! Titta så dåligt han mår när han har trekantssamlag!" Samma typ av dubbelmoral finns till exempel i Anita - ur en tonårsflickas dagbok med Christina Lindberg från 1973. Lindberg spelar en nymfoman och nymfomani presenteras som ett problem men är också naturligtvis en ursäkt för att visa upp Lindberg naken i diverse sexuella situationer. Skillnaden är att Shame har pretentioner att vara en konstnärlig film medan Anita inte är något annat än vad den är -- en nakenfilm ur den svenska sexvågen.

fredag 3 augusti 2012

mommy porn

Tillbaka (nåja, på lite halvfart i alla fall) efter semestern. Har haft en så uppslukande semester att jag knappt kommer ihåg vad jag höll på med innan jag försvann i väg. Skönt och lite skrämmande på en och samma gång.

Läste i alla fall hela Fifty Shades-trilogin under semestern. Eftersom den har en bakgrundshistoria som fan fiction baserad på Edward och Bella i Twilight, innehåller extremt mycket explicita sexskildringar samt till yttermera visso anknyter till BDSM hade det varit snudd på tjänstefel att inte läsa den.

Alla debatter huruvida den ger en korrekt eller rimlig skildring av BDSM åsido, är det främst två saker jag tycker är intressanta med den. Dels dess intertextuella relation till Twilight, som ju är ganska kamouflerad av rättighetsskäl. Under kamouflaget dock, kan man på ett sätt nästan läsa den som en inverterad Twilight -- om själva poängen med Twilight är det ständiga uppskjutandet av den sexuella förlösningen fullkomligen frossar Fifty Shades i sex. Och den gör det, tycker jag själv, på ett ganska bra sätt, oaktat om man uppfattade skildringarna som upphetsande eller inte. Sexskildringarna blir en viktig del av berättelsen eftersom trilogin handlar om hur de två huvudpersonerna förhandlar sig fram till en sexualitet som fungerar för dem. Precis som pornografin har den en befriande ärlighet -- den låtsas inte vara något annat än vad den är, så att säga.

Samtidigt, om man läser den med Bella och Edward i åtanke presenterar den en tydligare och mer problematisk bild av deras förhållande. Edwards tendenser att vara en överbeskyddande och kontrollerande stalker, extrapoleras i Christian Greys bakgrundsundersökningar av sina "subs" (undergivna partners), i hans sätt att spåra mobiltelefoner och försöka styra Anastasia Steeles karriär. Det potentiella hot som finns i Edwards blodtörst och som gör sex med honom farligt, formaliseras och kontrolleras genom BDSM-kontrakten i Fifty Shades. Båda relationerna handlar om kontroll och behovet av att kontrollera -- dels den kvinnliga partnern, men kanske framför allt att kontrollera och behärska en sexualitet som annars kan vara farlig (och som därmed också är lockande). Christian blir upprörd över att Ana inte använder stoppordet när han går för långt under en spanking. Det är ett grundläggande svek -- mot sin vilja gjorde han illa henne eftersom hon inte sade i från. Hur skall jag kunna lita på dig i fortsättningen? säger han. Edward däremot vägrar att ligga med Bella när han ser hennes blåmärken efter deras första natt tillsammans. I båda berättelserna är det emellertid den manliga sexualiteten som potentialen att vara farlig, och i båda berättelserna handlar det om att skapa ett tryggt rum för denna farliga sexualitet genom tillit. Förhandlingarna för att nå dit är emellertid mycket mer öppna och tydliga i Fifty Shades än vad de är i Twilight, vilket på ett sätt är sympatiskt även om det kanske blir lite mindre spännande?

Den andra intressanta saken har med mottagandet att göra. Enligt wikipedia har brittiska amazon uppgivit att Fifty Shades of Grey är deras mest säljande bok någonsin (dvs sedan typ drygt tio år eller hur länge nu amazon.co.uk har funnits), mer säljande än Harry Potter. Jag lägger mig ju inte i diskussioner om litterär kvalitet (Fifty Shades-böckerna har anklagats för att vara illa skrivna och dålig litteratur), men däremot vet jag ju att saker som är så uppenbart pornografiska sällan får det populära genomslaget -- det säljer naturligtvis men inte så öppet. Journalisten Mattias Andersson hävdade i sin bok Porr - en bästsäljande historia att på de topplistor med filmer som läggs ut på typ ginza.se och så redigeras porren bort för annars skulle den ligga högst. Men även om jag har hört folk säga att det är lite pinigt att läsa Fifty Shades offentligt (jfr det här, dock) är det ändå flera mil från hur pinigt det skulle vara att sitta med en porrtidning eller en porrfilm på laptopen i en offentlig miljö. Uppenbarligen är det något -- som naturligtvis skulle kunna ha med den litterära formen att göra -- som gör Fifty Shades mer socialt acceptabelt än Hustler. Här skulle jag kunna lägga ut texten om respektabel kvinnlig medelklassexualitet, sexbutiker riktade mot kvinnor, Dirty Diaries snygga, icke-pornografiska omslag och så vidare men sanningen att säga har jag inte tänkt färdigt på detta ännu. Det är lite halvsmält, helt enkelt. Böckerna debatteras som ett sätt att kicka i gång sexualiteten i äktenskap där den gått i stå, samtidigt som man (utan att ha läst dem ordentligt) klankar på deras litterära kvalitet. Rent kulturstatusmässigt verkar de ligga väldigt, väldigt lågt, kanske till och med lägre än Twilight. Så det finns liksom ingen ursäkt för att läsa dem, inget svepskäl, utan det är rätt uppenbart att man läser dem på grund av sexskildringarna.


onsdag 20 juni 2012

NECS Lissabon

Om några timmar sätter jag mig på flyget till Lissabon för årets NECS-konferens. I år skall jag prata om Lisbeth Salander och rape-and-revengefilmer. Är som vanligt mest nöjd med min powerpoint.Synd att man inte bara kan visa den...



fredag 15 juni 2012

mangadomen

Mangaöversättaren frikändes i Högsta Domstolen. Beskedet kom i morse och här kan ni läsa domen i sin helhet (ligger som pdf under texten). På ett sätt är det ju naturligtvis glädjande att Högsta Domstolen tolkar lagen lite öppnare än vad tidigare instanser gjort (inte minst för översättaren), och jag antar att det är prejudicerande på något sätt. Samtidigt kvarstår oklarheten kring hur det är tänkt egentligen kring det där med tecknade bilder. Man har resonerat som så att figurerna på alla bilder utom en är fantasifigurer men med mänskliga drag och så skriver man (bland annat, det är ett tio sidor långt dokument):
Även om de aktuella 38 bilderna kan framstå som stötande torde risken för identifikation och därmed också risken för kränkning av barn i allmänhet vara väsentligt mycket mindre beträffande sådana bilder än i fråga om realistiska avbildningar med sexuellt innehåll.
 Jag tänkte ju, när jag lärde mig att barnpornografiska bilder betraktas som kränkande av barn i allmänhet, att i så fall borde ju bilden nästan bli mer kränkande ju mer abstrakt den var, eftersom den då kunde tänkas hänvisa till idén om ett barn snarare än något specifikt barn. Men uppenbarligen har det något med identifikation att göra. Hm.

Det är inte så många som hunnit kommentera ännu. Mårten Schultz intervjuas kortfattat i DN och det han säger stämmer överens med mitt intryck, att egentligen har vi inte blivit så mycket klokare. Motsvarande skriver han på juridikbloggen. Expressens Karin Olsson utlovar en längre text i morgon, men skriver kort på bloggen att det är en seger för den konstnärliga yttrandefriheten. Anna Troberg skriver också, lite längre. Hon har dessutom sett bilderna det är frågan om och jag skulle anta att alla 38 frikända teckningar kommer att bli tillgängliga nu (och säkerligen spridas av bloggare och andra). Den 39:e bilden, däremot, bedömdes som barnpornografisk men innehavet av den som "försvarligt".

onsdag 13 juni 2012

fredag 8 juni 2012

slutversion

Artikeln föreligger i en slutversion. Jag skall ha några kolleger att läsa igenom den innan jag skickar den. Om jag skickar den. Den kanske är jättedålig. Men jag är lite nöjd med att jag kom till ett slags slutpunkt med den -- inte minst för att det gick ganska fort, faktiskt. Det är två veckor sedan jag lyfte ut elva sidor ur kapitlet och på den tiden har det blivit en ca tjugo sidor lång artikel av de där sidorna.

Nu skall jag återgå till kapitlet. Ett tag skrev jag parallellt på dem båda, men denna veckan har jag bara släppt kapitlet till förmån för artikeln. Och så måste jag skriva ett abstract och ett paper.

Artikeln handlar om Lasse Braun och svensk filmcensur. Kapitlet handlar om pornografisk 8mm-film mer generellt och mer knutet till Malmö. Det paper som jag skall skriva till NECS handlar om Lisbeth Salander och rape-revenge filmer. Och det abstract som skall ta form handlar om pornografisk film i Sverige i dag.

Jag vet att jag är tråkig. Nästan inga blogguppdateringar och när de kommer håller jag bara på och dillar om mitt skrivande. Men den här... besattheten av att producera text (bok- och artikeltext, tyvärr inte bloggtext), den här milda irritationen över alla distraktionsmoment, den monomana ensidigheten och så i allt det den enorma lyxen av att faktiskt kunna vara så fixerad vid något. Det är en lyx jag försöker komma ihåg att vara tacksam över varje dag.

torsdag 31 maj 2012

lägesrapport

Jag är ledsen att bloggen ligger lite halvt-om-halvt nere just nu. Men det har att göra med den där dimman jag är inne i. Den här boken är svårskriven, får jag erkänna. Det går framåt men det går långsamt. I förra veckan lyfte jag ut nästan halva kapitel tre och bestämde att det får bli en artikel i stället. På ett sätt var det ju två steg framåt och tre tillbaka men å andra sidan lider jag inte riktigt brist på saker att säga och jag tror att både kapitel tre och det som lyftes ut vann på det, i stringens och enhetlighet.

I måndags var jag på Riksarkivet i Marieberg och tittade på de censurklipp som hade gjorts i pornografiska 8mm-filmer. Helspännande, inte bara på grund av materialet jag tittade på (som kommer att användas i den artikeln jag lyfte ut ur kapitel tre) utan också för att sitta i ett bergrum, djupt, djupt nere under marken och titta vid ett klippbord för 8mm-film.

I tisdags var det institutionskonferens för institutionen för mediestudier -- en ny institution som bildades samtidigt som jag började i Stockholm och som består av filmvetenskap, JMK och modevetenskap.

Och så i går gjorde jag ett stopp på väg söderut i Växjö där filmvetarna vid Linnéuniversitetet hade ordnat ett filmseminarium om transnationell film. Tåget var ungefär en timme försenat, men jag får erkänna att jag grät inte för det för jag satt och skrev på den där artikeln och fick alltså nästan en timmes extra skrivtid. Så dimmig är jag.


onsdag 9 maj 2012

in i dimman

Bloggen ligger litegrann i träda nu. Jag är alldeles för insnurrad i kapitel tre som växer på ett spretigt och oorganiserat sätt. Finns det brödtext för ungefär halva kapitlet nu? Kanske, lite knappt kanske. Det kommer nog att landa på ca fyrtio sidor, tror jag. Vissa dagar skriver jag en halv sida. Andra dagar två. Ytterligare andra dagar raderar jag en halv sida och skriver två rader.

Lyckades klämma in att få i något så när läsbart skick ett halvt utkast till mitt kapitel om sexualitet i Millenniumserien inför ett antologiseminarium som var i helgen. Har petat med en annan artikel också, och återupptagit ytterligare en text som jag hoppas kan bli en artikel så småningom. Ens output kan ju inte bara avstanna bara för att man försöker skriva en bok.

I går var jag på ett seminarium om academic publishing. Det var inte så mycket nytt, egentligen, men det var intressant att få lite mer perspektiv på det. Samtidigt öppnades ett hål i min mage en smula -- jag gör ändå anspråk på att detta skall bli en bok. På engelska. Och det är inte easy-piecy grejer jag håller på med. Jag brottas varje dag med hur jag skall behandla vad man skulle kunna kalla de mörkare sidorna av sjuttiotalsporren utan att piska upp moralpanik och samtidigt utan att verka kallsinnig. Det sakliga kan vara förrädiskt ibland.

fredag 4 maj 2012

att skriva

Akademiskt skrivande är tämligen formbundet och följer specifika regler för hur en uppsats/artikel skall vara upplagd. Man kan liksom inte börja med argumentationen, fortsätta med konklusionen och avsluta med frågeställningarna. Det är mer formbundet inom till exempel medicin och mindre formbundet inom humaniora, men inom alla akademiska dicsipliner finns det principer man följer när man skriver.

Samtidigt är skrivandet en så extremt viktig del av den akademiska världen. Hur kommunicerar man sina forskningsresultat? Genom att skriva -- för publikation eller för muntlig presentation. Språket är vårt grundläggande verktyg. Och vi är, tyvärr, inte alltid så duktiga på att lära ut hur man skriver. När studenterna väl kommer till sina större uppsatser är det egentligen så dags. En del kan man lära ut under arbetets gång, annat lär sig studenten själv genom att själva skriva och göra misstag. Men vi borde vara bättre på att prata om själva skrivandet redan innan studenten kommer till uppsatsen: vad är en akademisk text? Hur får man en sådan att flyta på? Vad finns det för retoriska grepp som gör den övertygande? Vad gör man om man kör fast? Hur läser man en kursares text och kommer med bra synpunkter? Vilka ord och formuleringar bör man undvika? Vilka bör man använda? Kan man använda "jag"? Hur konstruerar man ett argument? Och hur gör man en text spännande eller intressant när den samtidigt skall vara seriös, saklig och formbunden?

Ett sätt att träna sig i skrivande och lära sig om skrivande, är helt enkelt att skriva mycket. En funktion hos den här bloggen, till exempel, är ett slags skrivövning. Jag har skrivit formuleringar här på bloggen som får mig att rodna ibland när jag tänker på dem -- fåniga upprepningar, saker som kan misstolkas, saker som brister i logik. Men jag inbillar mig att det är nyttigt, och att det faktum att jag skäms lite för dem kommer att hindra mig från att göra om den typen av misstag.

En annan viktig sak är att ha andra att läsa det man skrivit. Läsa och kommentera. Och att hitta bra läsare, som inte stryker en medhårs utan säger att detta funkar inte, här begriper jag inte vad du menar, här upprepar du dig, denna mening löper över en halv sida och så vidare.

Ett tredje sätt är att läsa och lyssna på olika typer av författare. Det senaste blogginlägget på Observations on film art handlar om manusförfattaren, producenten och disputerade akademikern James Schamus. Inlägget handlar naturligtvis om en annan typ av skrivande, nämligen filmmanusskrivandet. Schamus kommer med ett spännande råd: det andra utkastet av det manus man håller på att skriva skall tänka om hela filmen:
He also suggests that the writer’s second draft should be an exercise in rethinking the whole thing. “Don’t write your second draft from the first-draft file.” In your redraft, use flashbacks, play around with structure, or tell the action from a different point of view. This will engage you more deeply with the material and show you possibilities you hadn’t imagined. In terms I’ve floated in various places: take the same story world, but recast the plot structure or the film’s moment-by-moment flow of information (that is, its narration). Or try choosing a different genre. For The Wedding Banquet, James turned the original script, a melodrama, into a situation derived from screwball comedy.
Detta är kanske inte alltid helt möjligt när man skriver akademisk text, som trots allt har en ganska instrumentell karaktär -- den skall, inom en viss form, så skickligt som möjligt kommunicera vad man har kommit fram till. Men tanken innehåller ändå något som är användbart, att man inte skall låsa fast sig i ett visst tänkande kring sitt eget material utan öppna för andra sätt att betrakta det.

fredag 27 april 2012

rättelse

Kom på att det inte var min första offentliga föreläsning i Stockholm -- jag höll en på Statens Ljud- och Bildarkiv innan de slogs ihop med KB våren 2008. Om amatörporr på nätet. Mitt livs andra offentliga föreläsning i Stockholm, alltså.

torsdag 26 april 2012

registerkort

På tåget på väg mot Lund. Jag har gått igenom hälften av registerkorten nu, samt gjort vissa stickprov i själva censurkorten. Registerkorten dansar framför ögonen på mig när jag blundar. De var något byråkratiskt organiserade efter "slagord" som ibland blev lite komiska i kontrasten med de kategorier som finns på porrsidor i dag. Man kan alltså bara i vissa fall söka i registerkorten efter sexuell akt eller fetisch. "Homo" kan alltså lika gärna betyda "homo sapiens" eller "homo erectus" som "homosexuell"."Black" kan lika gärna vara "black love" som "black leather" eller "black lace". Jag grämer mig över att jag inte fortsatte med tyskan, för så mycket tyska jag skrivit i dag och i går... fast de flesta orden hör nog till överkursen skulle jag tippa.

Jag hittade också Lasse Braun-filmen som jag skrivit om här på bloggen, White Fantasies. Fast i registerkortet hette den "Black Power". Jag blev misstänksam och slog upp den i censurkorten där jag kunde identifiera den genom beskrivningen. Och mycket riktigt, Statens biografbyrå klippte bort hela det våldsamma partiet.

onsdag 25 april 2012

avrapportering

Sorry att jag inte skrivit på länge -- och inte mycket blir det i dag heller, bara en kort avrapportering. I går presenterade jag på Kulturhuset tillsammans med Maaret Koskinen. Föredraget hette Städer och film - två variationer och jag pratade inte helt oväntat om pornografiska visningskontexter i Malmö på 1970-talet. Trots det fina vädret var det en del folk i publiken och det var nog faktiskt första gången jag pratade offentligt i Stockholm.

I dag har jag suttit på Riksarkivet i Arninge och tittat på censurkort för pornografisk film. Det är enormt mycket material och väldigt spännande också. En av de roliga sakerna är att eftersom produktionsbolagen är noterade (lite sisådär men i alla fall) kan man få en överblick över hur många de var och vilka länder som stod för den (officiella) importen till Sverige. Jag kommer nog att skriva mer om detta på bloggen när jag har tid.

torsdag 19 april 2012

lägesrapport

Har fått massor med bra kommentarer på kapitel två som jag håller på att bearbeta. Har skrivit nio sidor på kapitel tre. Just nu är jag tråkig -- jag bara skriver och pular med en ansökan och förbereder föreläsning på Kulturhuset i nästa vecka. Rättar tentor och omtentor. Planerar resor -- NECS konferens i Lissabon i juni, Stockholmsbesök. Men jag börjar få upp farten igen efter den minst sagt jobbiga influensan och det känns väldigt bra.

tisdag 17 april 2012

white fantasies

En av Lasse Braun-filmerna, ur serien Tropical, heter "White fantasies". Titeln lägger en intressant twist på vad filmen handlar om -- den skildrar en vit man som ligger med två svarta kvinnor, utomhus. I skogsbrynet står två svarta män med vita T-shirts med texten "Black power" och spionerar. Efter en stund rusar de fram, övermannar mannen och binder honom vid en stolpe och våldtar sedan kvinnorna i hans åsyn. När de är klara, skär de halsen av mannen. Filmen är ca 10 minuter lång och kombinerar sex och våld på ett sätt som jag förutsätter hade varit (är?) problematiskt för den svenska filmcensuren. (Jag vill understryka att den ganska tydligt inte är "på riktigt" -- det är alltså ingen film med ett verkligt mord.)

Men varför heter den White fantasies? Är hela filmen en iscensatt vit fantasi? Eller blir mannen straffad för att han lever ut sin fantasi? Menar den sig vara ett uttryck för den vite mannens fantasier om våldsamma svarta män som ett mardrömsscenario eller som en (masochistisk) sexuell fantasi?

Fascinerande vad en titel kan göra, hur den sätter i gång en tolkningsprocess. Utan den titeln hade filmen burit på andra betydelser. Och man kan ju fråga sig om den som laddade sin lilla 8mm-projektor och projicerade den mot en källarvägg eller något funderade över vad den hette. Eller den som kanske såg den i någon butik i Malmö. Eller någon annanstans i världen.

Skriver på för fulla muggar -- just nu med många markeringar i texten att jag måste kolla saker, reflektera mer när fjärrlåneböckerna börjar komma, se om en film eller undersöka något närmare. Men processen är i gång och det är jättekul.

torsdag 12 april 2012

står och stampar

I dag körde jag fast. Har bara skrivit en halv sida. Men "fast" är kanske inte riktigt korrekt beskrivet för jag vet hur jag skall gå vidare men behöver läsa på lite mer först. Jag behöver gå djupare in i sjuttiotalets feministiska diskussion om våldtäkt -- som jag har viss koll på -- vilket gav mig en god anledning att öppna den där boken som jag dragit mig för att läsa. Det känns bra, jag har redan ett par citat som skall in och grunden för en vidare diskussion. Eller bra och bra -- det är en svår diskussion, får jag erkänna, som jag hoppas att jag kan göra rättvisa. Dessutom behöver jag ytterligare några böcker som jag tyvärr blev tvungen att fjärrlåna.

onsdag 11 april 2012

hungerspelen

Har skrivit nästan två sidor till i dag. Är jätteglad, för det är alltid ett stort motstånd i början av ett kapitel men för varje sida jag lyckas få fram går det lättare.

Lyckades äntligen komma i väg för att se The Hunger Games. Den var bra, jag tyckte att de hade lyckats alldeles utmärkt med att behålla den otäcka stämningen trots att en del av våldet är nedtonat. Det är annars svårt med det när otäcka ungdomsböcker skall bli film och man vill göra filmerna "barnvänliga" trots att böckerna egentligen inte är det. Ett exempel där man misslyckades alldeles kapitalt, tycker jag i alla fall, var i filmatiseringen av Guldkompassen -- första delen av en av de allra bästa ungdomsfantasytrilogierna jag har läst, His Dark Materials av Philip Pullman. Första boken, Northern Lights eller The Golden Compass, gjordes till en väldigt snygg film, där själva fantasyvärlden var väl överförd visuellt men där man hade städat upp i de obehagliga -- fruktansvärt obehagliga -- scenerna i Bolvangar där kidnappade barn utsätts för fasansfulla övergrepp. Tyvärr innebar det att filmen i någon mening föll platt.

Men så har jag läst på lite om den rasism som kommit till uttryck i anslutning till att en av filmens gestalter -- en ung flicka vid namn Rue -- i filmen så tydligt var mörkhyad. Jag hade aldrig föreställt mig henne som något annat, hon beskrivs uttryckligen så i boken och district 11 som hon kommer i från är ganska uppenbart någon av de amerikanska sydstaterna medan district 12 (som Katniss kommer från) är typ Appalacherna eller något. Och det är ju ganska osmakligt att man apropå en film som handlar om något så obehagligt som barn som tvingas slå ihjäl varandra känner sig "lurad" för att ett av offren visar sig vara icke-vit. Men artikeln som jag länkar till här ovan pekar dels på den här rasmässiga blindheten som har påtalats så ofta -- att den vita hudfärgen är ett slags "default"-inställning i den ideologiska föreställningsvärlden och att svarta människor är, i någon mening, osynliga eller osynliggjorda. Läser man lite slarvigt och skapar sina egna bilder i huvudet så... tja, försvinner etniciteter man inte förväntar sig från karaktärer man uppfattar som positiva.

Samtidigt vill jag understryka att eftersom böckerna är ganska explicit samhällskritiska tror jag att effekten av dessa unga människors rasism blir mer påtaglig. Hade böckerna betraktats som skräp, hade rasismen inte väckt samma reaktioner. Men bara för att man gillar bra böcker gör det en inte automatiskt till en bättre människa. (Och man blir inte automatiskt en dålig människa för att man gillar dåliga böcker...)