måndag 31 augusti 2009

omväxling förnöjer

Mitt i två deadlines kom jag på att jag i början av sommaren funderade på att designa om bloggen (tja, det lät något tjusigare än vad det var -- välja en annan av blogspots mallar menar jag). Jag kan ju inte rimligen ha bloggen att se ut som någon av skyltarna för Picante, Venus eller Eros Center, men en svart bakgrund med vit text ger ju onekligen lite associationer ditåt. Samtidigt är jag ganska nöjd med att ha det enkla vita -- många bloggar jag läser och tycker om ser ut så, det har något asketiskt och sobert över sig.

Men bloggen har den fördelen att jag kan byta tillbaka om jag inte trivs. Så jag testar detta ett slag. Hojta till om ni har synpunkter.

fredag 28 augusti 2009

är det då porr?

Mia Engbergs projekt Dirty Diaries får stor uppmärksamhet. I dag är det två artiklar i Dagens Nyheter. Filmen släpps den 4 september och, som jag skrev/länkade i förra inlägget, om en dryg vecka skall såväl filmen i synnerhet som porr för kvinnor i allmänhet diskuteras på Skiftesföreläsning #99 här på Malmö Högskola. Ingrid Ryberg som intervjuas i den ena artikeln i DN, är en av presentatörerna.

En annan som intervjuas i artikeln är Suzanne Osten, vars teateruppsättning Kärleksföreställningen på sjuttiotalet kritiserade bland annat porren och dess människosyn. Researcharbetet inför pjäsen ledde bland annat till en artikel publicerad 1973 i Kvinnobulletinen, om kärleksindustrin som skapar falska bilder av kärlekens realiteter och exploaterar människans ensamhet och längtan efter närhet. Ostens syn på pornografi är fortsatt negativ: "I porr är människan ett instrument för kåthet. Jag gör inte porr själv för att jag i allt jag gör bekämpar tanken på människan som ett ting." Den naturliga slutsatsen av hennes resonemang är då att det Mia Engberg har gjort är intressant men: "Och om hon lyckas förmedla en sammansatt och komplex bild av sexualitet – är det verkligen porr då?"

Jag ställde en liknande fråga här på bloggen i somras. Är Dirty Diaries-projektet verkligen porr? Min utgångspunkt var emellertid inte den politiska, den som säger att porr per definition är förtingligande och objektifierande av människan och är den inte det, så är det inte porr. Min utgångspunkt är snarare den att det finns ett grundläggande syfte med porr och det är att den skall fungera sexuellt upphetsande (vilket inte betyder att all porr alltid är sexuellt upphetsande för alla, långt därifrån!). Upphovsmakarnas (DD består av 12 kortfilmer av olika regissörer) syfte verkar i alla fall vara att både utmana en gängse bild OCH att fungera som pornografi. Det återstår att se om folk använder DD i ett sådant syfte, eller om den bara kommer att fungera som ett diskussionsunderlag.

Men även så? Om den bara används som startskott för en debatt om sexualitet, erotik, pornografi och genus? Och hade den blivit ett sådant startskott om man INTE hade kallat det porr utan t ex "erotik för kvinnor" eller "genusutmanande erotisk konst" eller whatever?

Jag kommer sannolikt att återkomma i frågan.

onsdag 26 augusti 2009

skifte #99

Har helt glömt bort att göra reklam för detta.

molly

Molly - familjeflickan i regi av Bert Thorn (dvs Mac Ahlberg) och manus Edward Mannering (dvs också Mac Ahlberg) baserades löst (mycket löst...) på Daniel Defoes The Fortunes and Misfortunes of the Famous Moll Flanders från 1722. Boken har filmatiserats ett antal gånger, men här är det med Marie Forså i titelrollen i en svensk-fransk samproduktion. Molly i Forsås tappning är ung och oskuldsfull men också enormt sexuellt nyfiken och hon spionerar ständigt på medlemmarna i den släkt hon är inadopterad i när de har sex i olika konstellationer. Filmen är från 1977 och enligt Svensk filmografi 7 gjordes den "direkt för exportmarknaden" vilket får det att låta som om den inte visades i Sverige men den gick också igenom den svenska censuren (godkänd den 6 april 1977).

Molly kom lite grann i slutet av den svenska porrvågen, när filmerna i allt högre grad blev hårdporrfilmer och ambitionerna som fanns under de första åren på sjuttiotalet började komma på skam. Trots det och trots vissa ganska klumpiga inklipp på genitalienärbilder som inte matchar i sexscenerna med Marie Forså, får man nog ändå säga att den inordnar sig i den svenska "kvalitetsporrtraditionen" -- relativt påkostad, litterär förlaga, samproduktion och med en kvinnlig stjärna i huvudrollen. För det får man ju definitivt säga att Forså var vid den här tiden. Ändå tyckte jag att den var lite seg och saknade det där stunset som fanns i Justine och Juliette (fast den var ju också en komedi medan detta i bästa fall skulle kunna beskrivas som drama).

Molly var också Mac Ahlbergs sista porrfilm som regissör. Han gick sedan vidare som filmfotograf i Hollywood.

Jag har äntligen systematiserat mitt filmtittande och bockar nu av på en lista på svenskproducerade filmer som kan beskrivas som "mer eller mindre avancerad pornografi" som Leif Furhammar kallar dem i boken Filmen i Sverige. Till min glädje har jag redan lyckats se en hel del. En lista på importerade filmer håller också på att kompileras, men den kräver mer grundresearch, att jag går igenom bioannonser och liknande. Och sedan är det de där 8mm-filmerna...

tisdag 25 augusti 2009

höst

Det här är egentligen min favorittid på året. Jag vet inte om det kommer att märkas lika mycket i Malmö eftersom staden är större och högskolan mindre, men i Lund är det så uppenbart när hösten kommer -- i princip från en dag till en annan fylls alla caféer och uteserveringar, det blir trafikstockning av alla cyklar och i gathörnen står unga människor med kartor i nävarna och läser på skyltar. (På motsvarande vis töms staden från en dag till en annan när vårterminen slutar, vilket har sin charm.) Häromdagen när jag var och handlade var hela affären full av utbytesstudenter som försökte översätta svenska varor. En del av dem hade någon mentor/fadder/värd med sig som förklarade vad saker var, andra fick försöka klara sig på egen hand och fråga sina medkunder. I korridorerna på universitet och högskolor runt om i landet pågår också en febril aktivitet: möten, planering, kopieringsapparaterna går och matar ut kursplaner, föreläsningsscheman, litteraturlistor...

Det gör mig glad. Jag antar att en anledning till att jag blev kvar på universitetet och gick forskarutbildningen var för att jag tyckte om att vara student. Jag tycker också om studenter sådär liksom lite generellt i största allmänhet, vilket jag uppfattar är en förutsättning för att man skall -- mitt i all stress -- trivas med att undervisa dem. Det låter kanske lite fånigt, det där med att gilla studenter (ja, jag vet att de är individer!), men det handlar nog mer om ett slags positiv nyfikenhet och en glädje över att man inbillar sig att de har kommit för att lära sig något. Och så den tunga men roliga bördan av att försöka förmedla den där kunskapen, de där kritiska perspektiven, de teoretiska infallsvinklarna.

I höst har jag ingen undervisning. Alls. Det känns faktiskt lite konstigt. I våras var det bara skönt att stressen var över och att jag äntligen fick tid att forska och skriva. Jag tycker fortfarande att det är skönt, men det är som om något slags inarbetad rytm i kroppen har rubbats.

Nåja, när foajén på Hälsa och samhälle fylls med nya och gamla studenter i nästa vecka kanske den känslan försvinner. Även om inte jag är en av dem som kommer att stå längst fram i en sal inför dem och hälsa dem välkomna.

fredag 21 augusti 2009

lite ditt och datt

Som av en tillfällighet när jag läser Porrkungen (och faktiskt precis har kommit till skatteaffären) ser jag på di.se att Berth Milton ("porrmagnaten") överklagar sin skatteskuld igen, nu till Regeringsrätten. Enligt artikeln är det "nu ytterst oklart om Regeringsrätten ger prövningstillstånd för ärendet." Enligt Skatteverket är han skyldig 865 miljoner kr. Huga, huga.

Där kan man också läsa att de amerikanska porrbolagen i the Valley har blivit anmälda för att de inte tillhandahåller kondomer till de medverkande i filmerna. Jag har ju skrivit om HIV, kondomer och riskbeteende inom den amerikanska porrindustrin tidigare, här, här och här.

Och slutligen säger Quentin Tarantino i Metro att han förmodligen inte kommer att göra sin svenska sexfilm. Han tycker det är för pinsamt att prata om sex. Eller så bara mörkar han, det kanske kommer en kärleksfull pastisch så småningom med Christina Lindberg i en cameo-roll...

Uppdatering: Upptäckte att det var fel länk till kondomartikeln. Det är förhoppningsvis justerat nu.

torsdag 20 augusti 2009

presstopp

Så går det när man inte hinner läsa tidningen på morgnarna: Joe Sarno kommer att gästa studentafton på AF den 1 september. Jag visste ryktesvägen att han skulle till Lund, men är som vanligt lite trög... (det finns flera anledningar till att jag är forskare och inte journalist och min tröghet är en av dem).

onsdag 19 augusti 2009

fjärilar

Nu har jag då sett ena versionen av Joe Sarnos Butterflies eller Lifterskan från 1975. Jag är lite osäker på om denna (som på DVD:en kallas "director's cut") är den som släpptes på bio när det begav sig, men har sedan länge insett att forskning om pornografisk film (eller, för den delen vissa typer av skräckfilm som exempelvis Dario Argentos filmer) påminner om stumfilmsforskning i det att det figurerar en rad olika versioner av filmerna. Någon är klippt i olika versioner för att passera censuren i olika länder, en annan är gjord i två versioner för olika typer av release i samma land (t ex en hardcore eller X-rated och en mjukporr eller R-rated), och så vidare.

Nåja, "director's cut" är alltså i detta fallet "mjukporr"-versionen, dvs inga närbilder på genitalier. Trots detta upptas det mesta av filmens drygt 110 minuter av samlagsskildringar, och som de (få) recensioner som finns på nätet av dvd:en påpekar innebär det att storyn är ganska tunn. På så sätt ligger faktiskt filmen klockrent i stereotypen av en berättande pornografisk film, dvs berättelsen är bara en "ursäkt" för att visa sex. Många klagar också på Marie Forsås "svengelska" men jag tycker faktiskt att hon pratar ganska bra (fast det har kanske med mina förväntningar att göra?). Harry Reems spelar en ganska otrevlig typ som nedlägger kvinnor på löpande band, är gullig mot dem så länge han inte har hittat någon ny och dessutom inte drar sig för att dela ut örfilar. Synd, för han är egentligen bäst när han är snäll och rolig. Harry Reems i Heinz Hopf-tappning funkar inte lika bra.

Filmen är mest intressant för vad den är ett exempel på: en transnationell pornografisk film. Sarno och Reems är amerikaner, filmen är inspelad i och utspelar sig i Tyskland, Forså är svenska. Vidare illustrerar den (i den här versionen) också gränsdragningsproblematiken mellan mjukporr och hårdporr (som etablerades mer så småningom). Även om den inte innehåller några genitalienärbilder, är den tillräckligt explicit för att man skall kunna ana att sexet inte är simulerat, eller åtminstone delvis inte simulerat.

Joe Sarno är faktiskt fortfarande aktiv, om än gammal vid det här laget. Han spenderar också, såvitt jag förstått, sina somrar i Sverige tillsammans med sin fru.

i all hast

Antichrist-debatten fortsätter. Som Tanja påpekar verkar alla debattörer prata förbi varandra (tja, eller skriva förbi varandra), men så är det ju ofta i kulturdebatter: var och en vill ha sitt sagt. Christian Braad Thomsen har nyligen skrivit om "vår rädsla för speglar" och klagar på att alla klagar på kvinnoporträtten i von Triers filmer men ingen på mansporträtten. Jag vill dra mig till minnes att jag klagade på von Triers människosyn (fast inte i DN, förstås). Och precis som Tanja noterar motsäger han sig själv. Samtidigt är det kul, som Charlotte påpekade i sin City-krönika (ej på nätet), att film får uppmärksamhet. (Charlotte har lagt ut krönikan på sin blogg, men inte "veckans plus och minus".)

Ändå: jag vet inte hur filmens publiksiffror är, men misstänker att kulturskribenternas engagemang är betydligt större än den betalande publikens dito.

måndag 17 augusti 2009

porrkungen

Läser just nu Porrkungen av journalisten Thomas Sjöberg. Den har några år på nacken (kom ut 2002), men jag hade inte läst den så när jag såg den på Pressbyrån högg jag den i bara farten. Jag är ju egentligen mest intresserad av Berth Milton d.ä. eller senior, men även om boken mest handlar om den yngre Milton är det givande att läsa om Private-imperiet. Hittar inte så mycket om boken på nätet men Sjöberg har ju bland annat skrivit om Ikea och om Knutby-historien.

Skickade in Torsk på Tallinn-texten kl. 13.45. Känns bra. Ser verkligen fram emot seminariedagen -- vi skall låsa in oss en hel dag och bara diskutera varandras texter.

Däremot har jag fortfarande inte hunnit se klart Lifterskan. Återkommer om det.

torsdag 13 augusti 2009

nu börjar...

... Torsk på Tallinn-artikeln bli klar. Bra. Den skall skickas ut på måndag till övriga medverkande i antologin inför seminariebehandling. Nu hinner jag ha någon att läsa genom den innan jag skickar i väg den så att pinsamma korrfel och andra dumheter inte ligger kvar.

Äntligen kan jag nog också säga. Även om jag är i god tid före deadline känns det som om jag har hållit på med den i evigheter (jag presenterade ju också en del av den på NECS-konferensen) och mina huvudsakliga poänger med den är jag vid det här laget dödligt trött på och tycker att de är meningslösa självklarheter. Då är det bra att det kommer andra läsare/granskare, för ens egna texter tappar man snabbt överblicken över.

Har börjat se Lifterskan/Butterflies med Marie Forså. Regisserad av, som det står på omslaget, Joe "Fäbodjäntan" Sarno. Upptäckte till min glädje att dvd:en innehåller BÅDE mjukporr- och hårdporrversionen, så jag skall se båda och jämföra dem.

onsdag 12 augusti 2009

till min syster

I förrgår såg jag Catherine Breillats A ma soeur! (2001). Egentligen borde jag sett den för länge sedan -- ekvationen avhandling om kvinnlig filmregissör+nuvarande projekt om pornografisk film innebär att konstfilmer av intelletuella franska kvinnor som utforskar kvinnlig identitet och sexualitet medelst explicita sexualitetsskildringar står på min "måste-se"-lista. Alltid. Men av någon anledning har det inte blivit av. Den var djupt obehaglig men bra, betydligt bättre än den omskrivna Romance (1999) som jag alltid irriterat mig lite på, trots att jag undervisat om den jag vet inte hur många gånger. Dessutom var den föredömligt kort, en timme och tjugo minuter.

Dess engelska titel är Fat girl och på ett sätt är den engelska titeln brutalt ärlig som inte den franska är (den däremot kanske är komplex och nyanserad): den handlar om två systrar, en äldre som är smal och vacker och en yngre som är klumpigt överviktig, under ett sommarlov. Den äldre systern undersöker sin dragningskraft på det motsatta könet och upplever en kort romans och förlorar sin oskuld med en äldre kille som förför henne med en rad machismorepliker och ord som "bevis på kärlek", allt medan den yngre systern ligger i sin säng i samma rum och hör allting.

Filmen påminner oss obönhörligen om den betydelse vi lägger vid skönhet, framför allt hos kvinnor, till och med unga kvinnor, nästan barn. I det här fallet tolv eller tretton år. Lillasystern får hela tiden det faktum att hennes syster är vacker slängt i ansiktet. Samtidigt handlar den också om sex och pubertal nyfikenhet på sex. Storasystern tror på den sanna kärleken och vill att den förste skall vara någon som verkligen älskar henne. Lillasystern säger att första gången kan gott vara med någon som inte betyder något.

Hittar inga svenska recensioner. (Den kanske inte släpptes i Sverige? Hittar den inte heller på biografbyråns hemsida. Fast jag har för mig att jag läste något i svenska tidningar när den kom.) Roger Eberts recension finns här. Ginette Vincendeau skriver här.

tisdag 11 augusti 2009

linda lovelace

Som en mjukstart efter semestern har jag läst en amerikansk avhandling (ej publicerad utan utprintad från ett pdf-dokument på nätet) som jag fick ett tips på under NECS-konferensen av en keynote-talarna, Janet Staiger. Den heter "An Examination of Linda Lovelace and her Influence on Feminist Thought and the Pornographic Industry in America" och är skriven av Nancy Leigh Semin. Man skulle kunna beskriva den som en biografi över Linda Lovelace, stjärnan i Deep Throat, baserad på intervjuer, tidningsartiklar och de inte mindre än fyra självbiografier som Linda Lovelace själv skrev under sitt liv -- två under porrkarriären och två därefter. Den beskriver hennes lite märkliga levnadsbana som kanske en av de allra mest berömda porrstjärnorna under porrens tidiga guldår, därefter som en frontfigur för feminismens porrmotstånd och slutligen med nya anknytningar till branschen som vad man skulle kunna kalla för en nostalgistjärna. Hon dog oväntat i en bilolycka 2002, 53 år gammal.

Linda Lovelace är en fascinerande person. Porrbranschen kom ju så småningom att hata henne -- läser man t ex The Other Hollywood: The Uncensored Oral History of the Porn Film Industry så är det en ganska aggressiv attityd som framkommer när hon kommer på tal. Samtidigt så sökte hon ju sig försiktigtvis tillbaka till branschen på senare år, om det var av ekonomiska skäl eller av bekräftelsebehov eller vad. Jag läste Ordeal (hennes mest kända självbiografi) i svensk översättning som tonårsfeminist och det tog nog flera år innan jag lugnade mig... Den är en fruktansvärd skildring av hur hon, helt i sin pojkvän/hallicks våld, tvingades prostituera sig och vara med i filmer. Semin undviker "sant/falskt"-diskussioner, men analyserar självbiografins anknytningar till genrer som "captivity"-berättelsen (om flickor som rövats bort av indianer) och "rescue"-berättelsen.

Avhandlingen var intressant också för att det inte finns någon längre, akademisk text som behandlar Linda Lovelace och hennes liv. Mycket av det man kan ta reda på om henne är beroende av dels hennes egna böcker, dels "skvaller" och myter. Semin benar ut begreppen och tecknar ett liv som i hög grad präglades av en enda film.

måndag 10 augusti 2009

vardag

Nu är jag tillbaka från konferensen. Trots min nervositet tror jag att det gick ganska bra, i alla fall helt OK, även om jag uppfattar att förfarandet var lite problematiskt. Eftersom alla vi i panelen hade läst varandras texter, medan vår lilla publik bara fick de korta sammanfattningarna som vi presenterade på plats, blev det något av ett pedagogiskt problem att å ena sidan diskutera våra papers i sin helhet och å den andra hålla i åtanke att publiken inte hade läst dem. Men, som sagt, jag tror att det fungerade.

Nu är jag på plats på jobbet igen och har en enormt lång att göra-lista med omväxlande stort och smått.

onsdag 5 augusti 2009

mammut

Kamfer-Charlotte har efterlyst synpunkter på Mammut. Och det är klart, man kan inte bara skriva att man drar sig för att se en film och sedan skriva att man sett den, utan att vidare kommentera det hela. (Eller kan och kan, men det finns något litet av att svika sina läsare i det...)

Jag har en gång skrivit en text om Moodysson, i en antologi som heter Solskenslandet: svensk film på 2000-talet, (som för övrigt också Charlotte medverkade i) där jag skrev huvudsakligen om Ett hål i mitt hjärta men där analysen stöddes av iakttagelser om hans övriga filmer. Min huvudsakliga slutsats var att även om jag uppfattar att han är en mycket skicklig filmskapare, är han inte för mig riktigt den genushjälte som han ungefär vid den här tiden (2004-2005) hade utropats som. Som filmer betraktade tycker jag fortfarande att Fucking Åmål och Tillsammans är de bästa han gjort, för de lämnar kvar något åt betraktaren (man kan bråka om ifall Tillsammans är anti-kollektivistisk eller inte, till exempel), medan senare filmer som Lilja 4-ever och Ett hål i mitt hjärta har en tendens att skriva åskådaren på näsan. De ideologiska tendenser som är tydliga framför allt i Ett hål i mitt hjärta, upplever jag dessutom som problematiska. Utifrån de recensioner jag hade läst av Mammut, verkade det som om filmen fortsatte i det ideologiska spåret. Dessutom har jag svårt för barn som gråter. Därför drog jag mig.

Mammut var ungefär som jag hade föreställt mig. Den innehöll, tyckte i alla fall jag, väldigt bra skådespelarinsatser av såväl barn som vuxna, vilket var väntat. Han är en skicklig personinstruktör och som alla sagt i alla recensioner, också duktig på att regissera barn. Däremot, och det blev jag lite förvånad över, kan jag inte annat än hålla med Hynek Pallas när han skriver att: "Man får ta en film för dess ambitioner och Mammut är en stor film, med stora ambitioner på alla plan. Men det måste likväl beröra, och alla Moodyssons tidigare filmer har på ett eller annat sätt kört över mig." För oavsett vad jag tycker ideologiskt om Moodyssons filmer, brukar de alltid beröra mig (precis som von Triers filmer). Hynek Pallas härleder detta till filmens stil och estetik, men för mig var det mer att filmen så tydligt bockade av på checklistan över den västerländska kapitalismens och globaliseringens problem.

Vad som dessutom kröp i mig allra mest var hur filmen -- kanske av nödvändighet, vad vet jag? -- använde mödrarna som något slags kärna i problemet: pojkarna på Filippinerna som saknade sin mamma som var nanny i New York och där den äldre nästan dog för att mamma skulle komma hem, Michelle Williams läkare som hela tiden misskommunicerade med sin dotter, försökte kompensera med dyra presenter och var svartsjuk på nannyns goda kontakt, och så scenen i slutet som avslöjade att också den prostituerade kvinnan var mamma, med bebisen med mobiltelefonen vid örat. Det blev lite för mycket Nina Björk och ont i magen vid dagislämning över det hela. Och även om jag på så många sätt håller med -- barnen är det viktigaste vi har, det finns värde i kvantitetstid och immanens osv -- kan jag inte se att det är något fel med mödrar som arbetar. När den filippinska mormodern tog med sig barnen till soptippen för att förklara varför mamman arbetade i USA (för att de inte skulle behöva samla sopor), tänkte jag "yes!" men det varade i ungefär två sekunder. Sedan lades ju katastrofen upp, med halvinformationen om barnen som sålde sig till turisterna som ledde till våldtäkten av storebrodern.

Upptäckte nu när jag skrev det här att jag nästan ordagrant lägger mig intill Per Gudmundssons kommentar på SvD opinion. Jag hade inte läst det innan jag skrev detta, vill jag understryka. Känns lite unheimlich.

tisdag 4 augusti 2009

konferensförberedelser

Jag förbereder mig inför NorLit-konferensen genom att läsa de papers som skickats in till den panel som jag skall medverka i. Vi skall inte presentera dem i sin helhet, utan ge en kort sammanfattning och därefter ägna paneltiden åt att diskutera dem. Däremot har alla skickat sina papers sin helhet till alla paneldeltagarna. Jag är lite ovan vid det förfarandet, eller snarare helt ovan därför att i princip alla konferenser jag varit med om har jag och övriga paneldeltagare presenterat sina papers i sin helhet (även om de kan ha varit utdrag ur längre artiklar) och därefter -- ganska kort -- diskuterat dessa med paneldeltagare och publik.

Så naturligtvis innebär detta ovana förfarande att jag är lite nervös. Jag har läst fyra långa och mer eller mindre avancerade papers om ljud och porr, om den pornografiska bildens ontologi, om avsaknaden av författare inom den elektroniska porren och om pornograficitet och Barthes. Nu skall jag försöka formulera några kloka kommentarer och frågor utifrån dessa papers... Alla var intressanta men angriper lite olika typer av problem och väcker lite olika typer av funderingar. Ovanpå detta kommer då uppenbarligen mitt eget paper, min egen sammanfattning av det, och hur folk kommer att reagera på det. Jag brukar inte vara så farligt nervös inför konferenser -- jag har gjort tillräckligt många vid det här laget -- men, som sagt, här skall det gå till på ett annat sätt.

Samtidigt: man kan inte mer än att göra bort sig och jag ser också fram emot att diskutera mitt ämne med andra människor som är initierade och intresserade.

Nu har jag också sett Mammut.

måndag 3 augusti 2009

semesterupplevelser del 3

En annan av de böcker jag har läst i sommar var London Blues av Anthony Frewin. Anthony Frewin var assistant director för Stanley Kubrick under många år. Jag har inte läst något annat av honom, men London Blues handlar om en kille i sextiotalets London som av rena tillfälligheter börjar göra 8mm pornografisk film. Därav mitt intresse. Den har en lite komplicerad frame story och naturligtvis är den en moralitet -- det går inte bra för killen, fast han är tämligen "oskyldig" i sammanhanget. Men utöver det beskriver den hans arbete, hans kontakter och innehåller beskrivningar av de ca åtta filmerna han gör. Så småningom blir han utkonkurrerad av de mer påkostade produktionerna från Skandinavien... Berättelsen anknyter också till Profumo-skandalen. Den var småintressant, inte mer.

För vidare uppdatering i Antichrist-debatten: Kamfer-Charlotte skriver om det på sin blogg.