höst

Det här är egentligen min favorittid på året. Jag vet inte om det kommer att märkas lika mycket i Malmö eftersom staden är större och högskolan mindre, men i Lund är det så uppenbart när hösten kommer -- i princip från en dag till en annan fylls alla caféer och uteserveringar, det blir trafikstockning av alla cyklar och i gathörnen står unga människor med kartor i nävarna och läser på skyltar. (På motsvarande vis töms staden från en dag till en annan när vårterminen slutar, vilket har sin charm.) Häromdagen när jag var och handlade var hela affären full av utbytesstudenter som försökte översätta svenska varor. En del av dem hade någon mentor/fadder/värd med sig som förklarade vad saker var, andra fick försöka klara sig på egen hand och fråga sina medkunder. I korridorerna på universitet och högskolor runt om i landet pågår också en febril aktivitet: möten, planering, kopieringsapparaterna går och matar ut kursplaner, föreläsningsscheman, litteraturlistor...

Det gör mig glad. Jag antar att en anledning till att jag blev kvar på universitetet och gick forskarutbildningen var för att jag tyckte om att vara student. Jag tycker också om studenter sådär liksom lite generellt i största allmänhet, vilket jag uppfattar är en förutsättning för att man skall -- mitt i all stress -- trivas med att undervisa dem. Det låter kanske lite fånigt, det där med att gilla studenter (ja, jag vet att de är individer!), men det handlar nog mer om ett slags positiv nyfikenhet och en glädje över att man inbillar sig att de har kommit för att lära sig något. Och så den tunga men roliga bördan av att försöka förmedla den där kunskapen, de där kritiska perspektiven, de teoretiska infallsvinklarna.

I höst har jag ingen undervisning. Alls. Det känns faktiskt lite konstigt. I våras var det bara skönt att stressen var över och att jag äntligen fick tid att forska och skriva. Jag tycker fortfarande att det är skönt, men det är som om något slags inarbetad rytm i kroppen har rubbats.

Nåja, när foajén på Hälsa och samhälle fylls med nya och gamla studenter i nästa vecka kanske den känslan försvinner. Även om inte jag är en av dem som kommer att stå längst fram i en sal inför dem och hälsa dem välkomna.