onsdag 5 augusti 2009

mammut

Kamfer-Charlotte har efterlyst synpunkter på Mammut. Och det är klart, man kan inte bara skriva att man drar sig för att se en film och sedan skriva att man sett den, utan att vidare kommentera det hela. (Eller kan och kan, men det finns något litet av att svika sina läsare i det...)

Jag har en gång skrivit en text om Moodysson, i en antologi som heter Solskenslandet: svensk film på 2000-talet, (som för övrigt också Charlotte medverkade i) där jag skrev huvudsakligen om Ett hål i mitt hjärta men där analysen stöddes av iakttagelser om hans övriga filmer. Min huvudsakliga slutsats var att även om jag uppfattar att han är en mycket skicklig filmskapare, är han inte för mig riktigt den genushjälte som han ungefär vid den här tiden (2004-2005) hade utropats som. Som filmer betraktade tycker jag fortfarande att Fucking Åmål och Tillsammans är de bästa han gjort, för de lämnar kvar något åt betraktaren (man kan bråka om ifall Tillsammans är anti-kollektivistisk eller inte, till exempel), medan senare filmer som Lilja 4-ever och Ett hål i mitt hjärta har en tendens att skriva åskådaren på näsan. De ideologiska tendenser som är tydliga framför allt i Ett hål i mitt hjärta, upplever jag dessutom som problematiska. Utifrån de recensioner jag hade läst av Mammut, verkade det som om filmen fortsatte i det ideologiska spåret. Dessutom har jag svårt för barn som gråter. Därför drog jag mig.

Mammut var ungefär som jag hade föreställt mig. Den innehöll, tyckte i alla fall jag, väldigt bra skådespelarinsatser av såväl barn som vuxna, vilket var väntat. Han är en skicklig personinstruktör och som alla sagt i alla recensioner, också duktig på att regissera barn. Däremot, och det blev jag lite förvånad över, kan jag inte annat än hålla med Hynek Pallas när han skriver att: "Man får ta en film för dess ambitioner och Mammut är en stor film, med stora ambitioner på alla plan. Men det måste likväl beröra, och alla Moodyssons tidigare filmer har på ett eller annat sätt kört över mig." För oavsett vad jag tycker ideologiskt om Moodyssons filmer, brukar de alltid beröra mig (precis som von Triers filmer). Hynek Pallas härleder detta till filmens stil och estetik, men för mig var det mer att filmen så tydligt bockade av på checklistan över den västerländska kapitalismens och globaliseringens problem.

Vad som dessutom kröp i mig allra mest var hur filmen -- kanske av nödvändighet, vad vet jag? -- använde mödrarna som något slags kärna i problemet: pojkarna på Filippinerna som saknade sin mamma som var nanny i New York och där den äldre nästan dog för att mamma skulle komma hem, Michelle Williams läkare som hela tiden misskommunicerade med sin dotter, försökte kompensera med dyra presenter och var svartsjuk på nannyns goda kontakt, och så scenen i slutet som avslöjade att också den prostituerade kvinnan var mamma, med bebisen med mobiltelefonen vid örat. Det blev lite för mycket Nina Björk och ont i magen vid dagislämning över det hela. Och även om jag på så många sätt håller med -- barnen är det viktigaste vi har, det finns värde i kvantitetstid och immanens osv -- kan jag inte se att det är något fel med mödrar som arbetar. När den filippinska mormodern tog med sig barnen till soptippen för att förklara varför mamman arbetade i USA (för att de inte skulle behöva samla sopor), tänkte jag "yes!" men det varade i ungefär två sekunder. Sedan lades ju katastrofen upp, med halvinformationen om barnen som sålde sig till turisterna som ledde till våldtäkten av storebrodern.

Upptäckte nu när jag skrev det här att jag nästan ordagrant lägger mig intill Per Gudmundssons kommentar på SvD opinion. Jag hade inte läst det innan jag skrev detta, vill jag understryka. Känns lite unheimlich.

5 kommentarer:

  1. Det är lite så jag jobbar. Låter mina alster krypa in i det undermedvetna, för att sedan infiltrera till synes egna bloggposter hos oberoende tyckare...

    SvaraRadera
  2. Som jag sade, unheimlich...

    SvaraRadera
  3. Man tackar, man tackar.
    Jag har alltså inte sett filmen utan dragit mig för det, ungefär av samma skäl som du (fast eftersom jag är en kritisk jävel har jag förstås inte blivit så berörd av de andra Moodyssonfilmerna heller, förutom att jag helt håller med om din analys av dem). Och nu drar jag mig inte mindre; din reaktion går helt i linje med vad jag förväntat mig (säger hon som annars retar sig på folk som har åsikter om filmer de inte sett).

    SvaraRadera
  4. Det är väl skillnad på att dra sig på grund av att man baserat på tidigare filmer har vissa förväntningar/farhågor och på att ha en åsikt om filmen innan man sett den? Annars skulle man ju inte kunna längta efter vissa filmer, dra sig för andra, och (om än sällan) bli alldeles underbart överraskad av en eller annan pärla?

    SvaraRadera
  5. Jo, det har du förstås rätt i.

    SvaraRadera