fredag 31 maj 2013

att se sig själv i en skrattspegel

Ibland när man rättar tentor av studenter ser man saker som man vet att man har sagt under en föreläsning, men som de har uppfattat lite konstigt. Det kan vara något man sade som ett skämt, men som de har tagit ad notam, eller något man sade som en bisak som de har tagit fasta på som en huvudsak, eller, någon gång ibland, fullständiga missuppfattningar. Ibland blir det komiskt. Ibland nästan en skräckupplevelse, en känsla av att man inte riktigt vet vad som händer med orden efter att man har sagt dem.

Kommunikation är vanskligt. Kommunikationsforskare talar om "brus", sådant som händer mellan sändaren och mottagaren och som gör att meddelandet inte mottas exakt på det sätt som det var avsett. Detta är ganska självklart. För alla som ägnar sig saker som filmanalys eller litteraturtolkning är det också ganska självklart att vi har olika tolkningsramar, och att försöka förstå mottagarens tolkningsramar är viktigt när man försöker berätta eller förklara något, så att det man säger landar på det sätt som det var tänkt. När man undervisar blir det till exempel viktigt vilken studiebakgrund en student har och man anpassar undervisningen efter om studenten har flera års studier bakom sig inom det ämne man undervisar i eller om det är en nybörjare. På Swedish Film måste jag anpassa undervisningen bland annat genom att förklara vissa saker om en svensk kontext och svensk filmhistoria. Med stigande ålder har jag också insett att referenser som för dryga tio år sedan var självklara både för mig och för studenterna numera är tämligen obsoleta för de flesta.

Sedan har vi då de situationer där en mellanhand skall tolka vad man har sagt och förmedla det vidare. Det är, i min situation, till exempel journalister som ringer och vill veta något om porr eller sexualitet. Jag är egentligen lite kluven till det där: jag har ägnat flera år åt någonting och så vill de ha något av mig per telefon innan deadline. Frågor som jag skulle kunna diskutera fram och tillbaka på en tretimmarsföreläsning skall avhandlas på fem minuter. Samtidigt är jag en ivrig förespråkare av tredje uppgiften -- att man skall förmedla sina kunskaper vidare till världen utanför universitetet. Jag kan också tycka att när vi har forskning och högre utbildning som är finansierade till stora delar av skattemedel bör jag ställa mitt kunnande till förfogande. Det är alltså, enligt mig, en del av arbetsbeskrivningen att kunna formulera sig populärvetenskapligt på ett sätt som kan förmedlas vidare. Naturligtvis skall ju inte heller känslan av att man blir lite smickrad underskattas -- wow, någon tycker att det är värt att fråga mig!!! -- men den är egentligen en chimär. Framför allt när man håller på med något så iögonfallande som porr.

Oftast går det bra. Det är förvånande att kommunikation, som egentligen är så vanskligt, för det mesta fungerar hyggligt i alla fall. Annars hade väl mänskligheten dött ut på grund av en massa missförstånd. Men ibland går det mindre bra. Ibland har det med journalisten att göra (det finns ju förstås bättre och sämre journalister), ibland har det att göra med att jag fångades vid ett dåligt tillfälle och gjorde misstaget att försöka haspla ur mig något fast jag egentligen var upptagen med annat, ibland har det att göra med att kontexten, själva sammanhanget där min input skulle användas, inte har klargjorts tillräckligt. Ibland har det att göra med att väldigt komplexa saker måste förenklas väldigt mycket för att kunna passa in i till exempel ett dagstidningssammanhang, där journalisten har si eller så många tecken på sig. När det går mindre bra är det som att se sig själv i en skrattspegel, där det man sagt förvrängts. Man känner igen det, men ändå inte.

Det minsta en journalist kan göra, kan jag tycka, är att låta den tillfrågade få läsa och kolla om man blivit korrekt citerad. Vissa verkar göra det nästan rutinmässigt och när jag citerades i New York Times Magazine angående Noomi Rapace, fick jag ett helt fantastiskt mail av deras fact checker där de frågade "is it correct that you, in fact" och så radade de upp tre frågor. Jag fick alltså inte läsa eller ha synpunkter eller så, utan bara svara "correct" eller "incorrect". (En av de "facts" de kollade var att jag inte var släkt med Stieg Larsson.) Det var coolt.

Jag är inte intresserad av att peka ut någon.Vi har alla våra jobb att sköta. Men jag hoppas att läsarna (eller lyssnarna) är medvetna om den här problematiken. Att de alltid ser en spegelbild, men att den ibland hade passat bättre på lustiga huset.

onsdag 29 maj 2013

uppskjutet seminarium

Häpp. Skulle ha satt mig på ett seminarium och diskuterat min text och mina idéer om Call Girl typ ganska precis nu. Men det blev inställt av diverse skäl -- eller uppskjutet snarare. Och det säger något om hur mycket det är att göra just nu för jag blev bara lite besviken en liten stund innan jag insåg att jag helt plötsligt hade tre timmar ograverad tid som jag kunde ägna åt allt det andra som också måste göras.

tisdag 28 maj 2013

sexualvaneundersökningar

Drabbades av förkylningen-from-hell för ett par dagar sedan. Snörvlar och hostar fortfarande men är i alla fall feberfri. Det är inte helt rätt tid på året för att bli sjuk -- både det faktum att det är slutet på terminen och därmed massor att göra och att grönskan därute tycks håna en bidrar till frustrationen.

Anyhow: Aftonbladet/United Minds stora sexvaneundersökning har kommenterats utförligt på olika bloggar. Inte minst gör Tanja Suhinina en bra genomgång av statistik och hur sådan skall förstås. På facebook och i andra sammanhang har jag sett kommentarer från fd studenter på masterprogrammet i sexologi och precis som de påpekar finns det en grundläggande problematik i att den här undersökningen görs i samarbete med kvällspressen snarare än med forskare. De två första stora sexualvaneundersökningarna som gjordes i Sverige -- på sextiotalet och på nittiotalet -- gjordes och presenterades av forskare. Naturligtvis tar Aftonbladet chansen att blåsa upp det som de ser som värdefullt ur ett nyhetsperspektiv, vilket kanske inte alltid är det viktigaste egentligen. Det irriterar mig lite att de direkt kopplar den lägre frekvensen av sex till den senaste debatten om s k porrimpotens, trots att "trötthet" har angivits som den vanligaste orsaken i svaren. I det länkade blogginlägget ovan diskuterar också Tanja Suhinina detta.

Jag kan också bli lite irriterad på kvantifieringen -- är alltid mer sex bättre sex? Och vad är det man kvantifierar egentligen? Kanske var det reducerande att -- som Kinsey gjorde -- räkna orgasmer och utlösningar, men han räknade faktiskt orgasmer och utlösningar snarare än antal samlag (eller, i den här undersökningen "att ha haft sex med en partner" -- vilket är luddigt nog). I den här undersökningen säger sig 81% ha fått orgasm med en sexpartner, men antalet orgasmer den senaste månaden efterfrågas inte (i alla fall inte i den grafik som Aftonbladet lagt ut). Att ha orgasmer och utlösningar som utgångspunkt ger en helt annan vinkel på sexualiteten -- utgångspunkten är naturligtvis begränsande för den tar inte hänsyn till känslor, stämningar och spänningar men det gör å andra sidan inte en sexualundersökning som tar samlag eller "att ha haft sex med en partner" som utgångspunkt heller. Fördelen med Kinseys metod är att man täcker in alla möjliga typer av aktiviteter som leder till orgasm: onani, heterosamlag, homosamlag, petting osv. Det var därför han kunde få resultat exempelvis vad gällde sex med djur (som inte täcks av den här undersökningen alls såvitt jag kan se... men folk kanske bara hade vägrat svara på enkäten i så fall???) Det är också en indikation på hur man ser på sexualiteten, om det är individen som är i centrum eller om man ser sexualiteten som något mellan människor.

Som vanligt är det ytterst lite information om porr, och den information som finns är nästan omöjlig att jämföra bakåt i tiden (framför allt med 1967 års undersökning eftersom den frågar efter tidning, bok eller film "som ni anser kan betecknas som pornografi"). Om ni är nyfikna var det 69,9% män i åldern 18-30 och 36,6% kvinnor i samma ålder som någon gång det senaste året bläddrat i en sådan tidning och 37,7% män (18-30) och 25,9% kvinnor (18-30) som det senaste året sett någon sådan film. Den yngre kategorin motsvaras i dag av de som är i åldersgruppen 50+ i Aftonbladets undersökning. I den äldre ålderskategorin (30-60) var det 50% män och 21,6% kvinnor vad gällde tidning och 14,5% respektive 9,0% som hade sett film. Den här gruppen är i dag över 74 år och ingår alltså inte i Aftonbladets undersökning.

Jag skall sluta gnälla och get back to work. Det är inte lätt att göra sexualvaneundersökningar. Jag har aldrig själv gjort det men om jag någonsin gjorde det är jag säker på att folk skulle ha tusen invändningar. Men jag tycker alltid att man skall läsa resultat av vetenskapliga undersökningar med en nypa salt.Och journalistiska rapporteringar av vetenskapliga undersökningar med en ännu större nypa salt.


onsdag 22 maj 2013

call girl-bekymmer

Nu har jag kortat ner morgondagens föredrag så att det bara tar en kvart. Eller borde bara ta en kvart. Har printat ut och har en powerpoint. Det som återstår är att knåpa ihop ett textunderlag inför seminariet i nästa vecka så att det kan skickas ut i morgon. Men det är svårt. Har fastnat i Makten, männen, mörkläggningen och läser nästan maniskt. Trots att jag har läst den tidigare. Jag stör mig på dess moralistiska ton -- boken underförstår att Doris Hopp var äcklig för att hon var en bisexuell tant. (Jag säger inte detta för att jag tror att hon var oskyldig på något vis, men det hon gjorde blir inte värre på grund av hennes sexuella läggning.) Ju mer jag läser desto mer tänker jag att Pernilla August gjorde sitt livs roll. Helst skulle jag vilja se om Call Girl men den släpps inte på dvd förrän till sommaren. Oavsett vad jag känner inför det anknyter Call Girl, bordellhärvan och geijeraffären klockrent till mina forskningsområden (sexualitet och svensk film, sjuttiotalet, sexuallagstiftning, censur, genus, historieskrivning etc). There's just no way around it.

tisdag 21 maj 2013

om porr, kondomer och bordellhärvan

Eftersom jag var bortrest i helgen upptäckte jag först nu att Sydsvenskan hade ett porreportage i förrgår. Det handlar om porrindustrin på den amerikanska västkusten och om kondomtvånget. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag är skeptisk, både ur ett HIV-preventivt perspektiv och ur ett branschperspektiv.

I går snöade jag in ordentligt på Call Girl, bordellhärvan och geijeraffären. Nu sitter jag och läser om Makten, männen, mörkläggningen som ju har ett visst sensationalistiskt drag som gör mig lite tveksam i mitt förhållningssätt till den. Mitt paper skall handla om hur två filmer (Mannen från Mallorca och Call Girl) väljer att berätta den här historien, så jag behöver väl egentligen inte ta reda på vad som är sant eller inte. Och det är jag tacksam för, för det verkar i det närmaste omöjligt. Men jag behöver ha viss koll på vilka berättelser som har berättats om bordellhärvan och det är inte heller helt lätt. I Makten, männen, mörkläggningen är dessutom vissa namn de rätta namnen, andra namn fingerade och ytterligare andra bara helt utelämnade (av typen "en känd journalist sade till oss att..")

måndag 20 maj 2013

slutterminsstress

Förra inlägget var litegrann skrivet i affekt på ett sätt som jag försöker undvika. Men jag var helt ärligt upprörd över att ett så tvivelaktigt begrepp tilläts få så stor plats. Nu såg jag att Lisa Kirsebom har skrivit en krönika om det i City, och hon påpekar just den här lite konstiga klyvnaden mellan ganska sansade och nyanserade artiklar där forskare uttalar sig mycket försiktigt och så den braskande, anslående rubriken på artikelserien. Vissa av artiklarna handlar mer direkt om det som kallas porrimpotens, andra mer om nätet och konsumtion av porr i allmänhet.

Jag jobbar på mot klockan nu: masteruppsatser skall ha kommentarer innan inlämning, ett paper skall skrivas och så gjorde jag en jättespännande intervju (den första av tre) i förra veckan inför det där antologikapitlet. På torsdag skall jag presentera på ett seminarium i Lund (bland annat om Joe Sarno), i nästa vecka på ett seminarium i Stockholm (om Call Girl). Och så har jag en artikel som skall kortas ner. Slutterminsstress. Den tid på året då man tar ett djupt andetag, dyker ner under ytan och hoppas att syret räcker till andra änden...


onsdag 15 maj 2013

potenspanik?

DN har haft en artikelserie om "porrimpotens". Det känns lite konstigt att ta upp den eftersom min kollega i Malmö, tillika professorn i socialt arbete, Sven-Axel Månsson, har varit intervjuad och svarat på chattfrågor, och för att några studenter och fd studenter har kritiserat artikelserien, och bland annat citerat mig. (Citatet kommer från en föreläsning.) Men det här inlägget handlar egentligen inte om artikelserien eller om dess mothugg eller om chatten, utan i stället om själva idén om porrimpotens.

Såvitt jag förstår det är det ett TEDx-talk av en amerikansk psykolog vid namn Gary Wilson som är upprinnelsen. Gary Wilson har en websida som heter Your Brain On Porn. "Evolution has not prepared your brain for today's Internet porn", är dess tagline, och det är väl i allra högsta grad sant. Inte heller har evolutionen förberett hjärnan på flygresor med åtföljande jetlag, att framföra bilfordon i hög hastighet (det stod i min körkortsteoribok!), eller överlag moderna kommunikationer och andra nymodigheter.

Jag borde kanske inte raljera. Man jag lackar till lite när jag ser honom klanka ner på den nystartade tidskriften Porn Studies Journal, med ett flertal mycket duktiga porrforskare inblandade. Redaktörerna Clarissa Smith och Feona Attwood är framstående och meriterade forskare vars syn på pornografi inte motsvarar vad Gary Wilson ger sken av. Om jag får fortsätta att vara lite elak, skulle jag kunna säga att Gary Wilson inte är ute efter att rädda unga män från porrimpotens: antingen är han porrmotståndare eller så är han helt enkelt ute efter att tjäna pengar på människors osäkerhet och oro och skamkänslor i förhållande till porrkonsumtion. Eller både och, och då slår han två flugor i en smäll.

För tydlighetens skull: Jag vet inte om de teorier som Wilson hänvisar till -- om signalsubstanser i hjärnan som påverkas -- stämmer. Jag är inte neurolog (och det verkar inte han vara heller, den närmaste akademiska information jag hittar om honom är att han är "lärare i anatomi och fysiologi med ett intresse för neurovetenskap"). Det skulle kunna vara så som han påstår, eftersom jag vet så mycket som att hjärnan och sexualiteten hänger ihop. Men det skulle också kunna vara så att han har helt uppåt väggarna fel.

Däremot har jag studerat moralpaniker, censurdebatter och porrdebatter i många år. Det finns en viss retorik och en viss logik som styr dem. De personliga vittnesmålen, till exempel (som Your Brain on Porn är full av). Det som kallas anekdotisk bevisföring. Att ta fasta på något som många människor känner en grundläggande oro för (barnen! våldet! porren!), som man lätt blir berörd av. Att tilltala det sunda förnuftet och ett slags hushållspsykologi ("det är klart att film påverkar, annars skulle man inte göra reklam") men också hänvisa till vetenskapen. Att måla upp ny teknologi och nya medier som ett hot.

I Wilsons TEDx-talk tar det inte ens en minut innan han säger att "Most boys seek pornography by the age ten". Han kopplar ihop porr, Internet och barn och målar i föredraget upp en hotbild av att horder av unga män kommer att vara impotenta i tjugoårsåldern. Å ena sidan målar han upp den mänskliga hjärnan som uråldrig och oföränderlig (män är "hardwired" att söka sexuell variation av evolutionära skäl), å den andra som extremt lättpåverkad och föränderlig (porren påverkar signalsubstanserna och hjärnans belöningssystem). Det hela leder till en form av erektil dysfunktion som inte ens Viagra biter på. Förlusten av erektionen är skräckbilden.

Eftersom jag precis har varit på ett seminarium om moralpaniker, har jag också precis fått höra att vi har inte haft några riktiga, klassiska moralpaniker i Sverige sedan videovåldsdebatten i början av åttiotalet. (Det var filmvetaren och historikern Tommy Gustafsson som sade det. Han och Klara Arnberg kommer ut med en bok om moralpanik i höst.) De tar liksom inte fart. Jag tror inte heller att denna hastigt uppflammande fråga kommer att bli en riktig moralpanik, inte här i alla fall.



tisdag 14 maj 2013

inskickat

Ugh. Har precis skickat in The Sarnos-artikeln. Det var ett svårt format, 2000 ord. Krävde mycket småpulande för att få allting att vara lagom långt och passa ihop på ett bra sätt. Nu skall jag sätta tänderna i två andra saker -- mitt Call Girl paper (som jag inser när jag tittar på mitt abstract att den skall handla om både Call Girl och Mannen från Mallorca, men i ljuset av den senaste utvecklingen med filmen hade jag glömt bort det...) och ett antologibidrag som jag är långt efter med redan.

Men en liten kort stund kan jag njuta av att jag har tryckt på "send".

tisdag 7 maj 2013

postkonferens

Hemkommen, jetlaggad och lite lätt överväldigad efter en späckad och intensiv konferens i San Francisco. Det var alltså Society for the Advancement of Scandinavian Studies som höll sin årliga konferens, och jag deltog i en panel som också tjänade som startskott för en planerad antologi om sexualitet i svensk film. Jag och min medredaktör delade ut Call for Proposals och pratade med folk som möjligen skulle kunna vara intresserade av att skicka in proposals. Det var en rolig konferens också av sociala skäl för det fanns mycket folk jag kände där.

Så nu kämpar jag mot tröttheten och betar av att göra-listan. Nu i maj skall jag skriva en kortare artikel om The Sarnos och en längre om "The Dialectics of Pornography", samt påbörja ett paper om Call Girl.