torsdag 25 december 2014

god fortsättning...

... på helgerna. Här är det total avkoppling i några dagar. Förutom att jag kom på att jag aldrig lade upp någon länk till det där poddavsnittet av Snedtänkt som jag var med i.

måndag 22 december 2014

humanioradebatt igen

Medan decemberregnet trummar mot rutorna och den mulna himlen skänker ett halvdunkel åt dessa de allra kortaste dagarna på året, försöker jag ta hand om de allra sista uppgifterna innan jul. Uppsatser skall läggas ut inför seminarium, korrektur skall läsas och skickas in på omslag, resor skall bokas och så vidare. Trots att jag slog av på tempot i december -- efter en av de mest intensiva arbetsperioder jag haft på många år -- känns det som om julledigheten kommer välbehövligt.

I Sydsvenskan skriver Marie Cronqvist och Lynn Åkesson om synen på humaniora. I Danmark planerar man just nu stora nedskärningar på humanistiska utbildningsplatser, med syfte att leda in studenterna på utbildningar som ger jobb. Inte nog med att det är grundat på en felaktig föreställning om arbetslösheten hos humanister, skriver Cronqvist och Åkesson, det är dessutom problematiskt att tro att man kan veta exakt vad arbetsmarknaden kommer att behöva om fem-tio år. Jag blir dessutom lite svettig när jag tänker på de besparingar som föreslagits men dock inte utförts vad gäller medelhavsinstituten och svenskundervisningen utomlands ställt i relation till de debatter som blossat den senaste tiden, om nationalism, fascism, nyfascism, rasism, främlingsfientlighet och så vidare. Det är inte för att jag tror att man automatiskt blir en bättre människa av att studera humaniora (det finns åtskilliga exempel på att det inte är så), men för att jag är övertygad om att de verktyg och den bildning som humanistisk utbildning medför kommer att behövas i allra högsta grad framöver. Självklart kan statsvetare reda ut begreppen vad gäller nationalitet och medborgarskap, men det behövs också idéhistoriker, litteratur-, film- och konstvetare, språkkunniga personer, kulturanalytiker, etikforskare, vetenskapsteoretiker.


onsdag 17 december 2014

decemberjobb

Höstterminen börjar gå mot sitt slut. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter den här veckan gäller uppsatshandledning, undervisningsplanering och revidering av antologikapitel. Antologikapitlet handlar om Game of Thrones och jag skickade in det i somras med en känsla av missmod. Nu, med redaktörernas alldeles utmärkta och konstruktiva kommentarer, känner jag tillförsikt igen. De såg kvaliteter som jag var helt blind för själv i min missnöjdhet, och satte fingret på de problem jag själv anade men inte lyckades ringa in. Forskning och skrivande är en bergochdalbana av känslor och det bästa som händer med erfarenheten är att man lär sig att leva med att det är på det viset.

Samtidigt som jag får kommentarer på egna texter, levererar jag kommentarer till studenter som skriver uppsats. Även om det kan vara jobbigt att läsa stora mängder uppsatstext, tycker jag att handledning är något av det roligaste som finns: att se idéer formas, tankar formuleras, texter växa fram, att känna igen sin egen skrivångest och -glädje, att vara med om hur man hjälper till att (förhoppningsvis) göra en text bättre.

I vår skall jag inte undervisa på Swedish Film and Television Culture -- denna kurs som jag hållit varje termin utom i våras sedan jag började i Stockholm för tre år sedan. Det är faktiskt en lätt känsla av vemod inför det, eftersom jag har tyckt så mycket om den kursen, men jag inser också att det är nyttigt att växla om lite så man inte går på tomgång. I stället skall jag hålla kursen Moving Images and Gender, också det en grundkurs på engelska med blandad studentgrupp. Lite av en utmaning, tänker jag, men tycker att den filmlista jag satt ihop (själva kursens struktur, i någon mening) bådar gott.

Tecknade figurer lever farligt, säger en studie i British Medical Journal. Är lite tveksam till hur de har tänkt (jag får väl kolla upp originalartikeln), men för mig har det länge varit uppenbart att föräldrar i Disneyfilmer har en tendens att dö. Men det är ju ett slags narrativ nödvändighet, det som tvingar de unga huvudpersonerna att ge sig ut i världen och klara sig själva.

Och så har Jens Liljestrand skrivit så poetiskt om Paradise Hotel att jag undrar om jag inte borde börja titta på TV igen.

torsdag 11 december 2014

porrprotester i london

Tänk att något som heter #PornProtest protesterar mot censur av porr. Eftersom jag precis har försökt läsa in mig lite på the Barnard Conference, som hölls 1982 och som brukar sägas vara startskottet för the SexWars i USA, och där den akademiska feminismen delade sig i två -- mot censur å ena sidan och mot porr å den andra, känns det lite ironiskt.

Men i alla fall så skall man protestera mot den nya brittiska lagen mot vissa akter inom pornografi genom en "mass face-sitting" i London. Face-sitting är en av de akter som skall förbjudas. Artikeln är noga med att påpeka att deltagarna skall genomföra protesten fullt påklädda.

onsdag 10 december 2014

kinseyinstitutet då och nu

Clyde Martin har gått bort. Han var 96 år och de flesta vet nog inte alls vem han är. Men han var den förste som ingick i Alfred Kinseys forskarlag i slutet på trettiotalet när Kinsey började med sexforskning. Om ni har sett filmen Kinsey, så är det han som spelas av Peter Sarsgaard. Och i boken The Inner Circle av TC Boyle kan huvudpersonen, John Milk, sägas vara mycket löst baserad på Clyde Martin (även om TC Boyle hävdar att John Milk är helt påhittad).

Och i dag jobbar den här personen, Catherine Johnson-Roehr, med Kinseyinstitutets konstsamling. Jag har haft lite med henne att göra med anledning av mitt arbete. Kinseyinstitutet är en skattgömma för alla som forskar om sexualitet -- de har 48.000 fotografier och över 7000 artefakter. Samt sina filmsamlingar, men det är inte Johnson-Roehr som har hand om dem.

Blobbmanuset är nu genomgånget. Nu skall jag ta itu med katastroflitteraturlistan.

tisdag 9 december 2014

blobben

Sitter och jobbar med manuset till Blobben. Det har ju legat sedan jag kom hem från USA. Ja, jag läste ju det i somras, men nu har jag äntligen tid att bearbeta det. Tur att jag gjort tydliga anteckningar! Vissa korta partier behöver skrivas om helt, annars är det mest småpill -- meningsbyggnad, korrekturfel, referenser, upprepningar som måste strykas och så vidare. Det är en fascinerande känsla att ha ett helt manus, jag kan gå fram och tillbaka och kolla om jag redan har sagt något eller om något skulle passa bättre in någon annanstans.

Jag bara hoppas att jag någon gång kan komma till en punkt där Blobben kan få heta Boken igen.

torsdag 4 december 2014

länkar om pippi, porr och hämndporr

Pippidebatten har nått New York Times och därmed även Jezebel. Jag har inte så mycket att tillägga, men vissa av kommentarerna på Jezebeltexten är tänkvärda -- de tar upp och diskuterar, som en jämförelse, Huckleberry Finn och vilka skillnader det finns från Pippi (målgruppens ålder, användandet av "racial slurs" som ett sätt att illustrera rasism, att det finns andra texter -- first person accounts -- som ger ett inifrån-perspektiv som inte Mark Twain kan ge, och så vidare). Ett annat tema, som mer är lite roligt, är hur svenskar är: ("Do Swedes even get mad? I always sort of assumed that they'd just write bleak existential poetry in smart turtlenecks"), inklusive en diskussion om svenska hockeyspelare.

Mer om den nya porrlagen i Storbritannien.

Och så om en dom om "revenge porn" i Los Angeles.

onsdag 3 december 2014

censorship in the uk

I går antogs en lag i Storbritannien som förbjuder en rad olika aktiviteter i pornografi, bland annat spanking, fisting, female ejaculation, och urolagnia (hela listan finns i den länkade artikeln). Den kvinnliga porrproducenten/regissören Erika Lust skriver att den nya lagstiftningen kommer att göra porren till en "boring unrealistic male fantasy", och att vi "need to rethink what is offensive or dangerous and what is, in fact, normal human nature, and remember that it’s more important to educate than regulate".

Jag tycker att det är lite fascinerande att fortfarande är det aktiviteterna som avgör huruvida sex är "bra" eller inte, och inte upplevelsen.


tisdag 2 december 2014

kroppsspråksartikel

I dag publicerades min artikel "Making Love Detumescently: Some Preliminary Notes on the Body Language of the Penis" på nätet, i den danska tidskriften Kosmorama. I vanlig ordning är det både glädjande och lite ångestfyllt när något kommer ut: som att stå uppe på ett berg och titta på den fantastiska utsikten och samtidigt känna stupet under en. Och jag vet ju, efter att ha pratat med kolleger om den här artikeln under arbetets gång, att ämnet i sig får folk att dra på smilbanden. Däremot får jag ge mina danska kolleger, som också är med i det här numret av Kosmorama som handlar om kroppsspråk på film, att de tog min första, tentativa presentation av artikeln helt seriöst och kom med kloka invändningar och synpunkter som jag sedan hade stor glädje av när jag skrev klart.

Annars: skickade in manus för den första antologin i förrgår till förlaget och är nu överlag ganska trött men nöjd efter en extremt intensiv arbetsperiod.

fredag 28 november 2014

potatismos

Nu har jag ägnat mig åt uppsatshandledning i två dagar. Roligt, roligt, men jobbigt, jobbigt. Min hjärna är som potatismos. Jag har också lyckats dunka in scheman och litteraturlistor inför våren och forska lite vidare på Of Seals and Men-projektet (det som föranledde mitt besök i Urbana för ett par veckor sedan). I förrgår skickade jag in korrektur på min body language-artikel (den om penis på film) -- länkar när den läggs ut (open access, tror jag) i nästa vecka.

Så det har varit intensivt, men också roligt för om jag tidigare under hösten i någon mening jobbat under motstånd är det nästan som om allt går av bara farten nu.

tisdag 25 november 2014

att göra-listor och open access

I helgen blev jag äntligen färdig med världens mest massiva att göra-lista. Det var lite underbart att slänga den kladdiga lappen med massor av överstrykningar och tillskrivningar, plocka fram ett tomt papper och skriva "att göra" överst. Flera saker som legat och grott länge skall nu bära frukt. Andra saker skall påbörjas. Trots det bleka novemberljuset känner jag mig upplivad.

Vill påpeka att Porn Studies Journal ligger, vad det verkar, öppet tillgänglig på nätet. En bok, som jag ännu inte hunnit läsa, ligger också helt tillgänglig via Karlstads universitet: Våldsamma fantasier: Studier i fiktionsvåldets funktion och attraktion av Andreas Jacobsson, Magnus Ullén (red.), Erik van Ooijen, Johan Wijkmark och Sofia Wijkmark. Open access är inget dumt fenomen.

fredag 21 november 2014

två länkar

Tentor rättade och betyg inrapporterade. Phew! Jag hade så många studenter den här terminen att det var rätt mycket mer arbete än vanligt.

Intressant om konflikt i en undervisningssituation. Jag skulle vilja understryka att jag nog inte hade hanterat situationen som den här läraren. Utifrån kommentarerna att döma var det emellertid en ung och oerfaren teaching assistent som höll i undervisningen och jag vet själv, efter en del rätt jobbiga erfarenheter, att det kan vara väldigt svårt, ja, ibland närapå omöjligt, att hålla balansen mellan ett gott samtalsklimat och högt i tak.

Tanja Suhinina har skrivit om hur penisen sällan diskuteras som en kroppsdel som kan ge njutning åt sin bärare. Bra poäng, tycker jag, som efter mina inläsningar inför min artikel om penisens kroppspråk på film blev lite trött på kritiken mot penetrationsnormer och erektionscentrism eftersom den aldrig tycktes ta hänsyn till att den erigerade penisen faktiskt (både för bäraren och för den, som med Tanjas ord, omsluter den) känns annorlunda. Jag håller med kritiken i princip -- det finns en penetrationsnorm, en fallocentrism och en erektionsfixering som behöver problematiseras och nyanseras men det betyder inte att svällkroppar är betydelselösa, eller som Tanja uttrycker det: "Det finns liksom noll förståelse för att en erigerad penis är påtagligt mer mottaglig för sexuell njutning än en slak."

torsdag 20 november 2014

montreal

Den stora årliga amerikanska filmvetarkonferensen hålls i Montreal 2015. Och jag skall dit! Som deltagare både i en panel och i en workshop -- fick beskedet i går kväll och är jätteglad. Båda insatserna är klockrena för mitt forskningsområde: panelen handlar om sexualitet i skandinavisk film och workshopen om att skriva "adult film history".


onsdag 19 november 2014

hemma igen

Tillbaka från USA. Jetlaggad sådär så att marken gungar lite under fötterna, men med rätt hög adrenalinnivå: om elva dagar skall antologi 1 gå i väg till förlaget. Samtidigt skall en massa annat också bli klart: tentarättning, kursplanering och så vidare. Det känns som tvära kast -- från några intensiva dagar om Mai Zetterling och Grönland tillbaka till sexforskningen.

Det var fantastiskt att återvända till Urbana, trots kylan. Jag lyckades träffa nästan alla vänner och kolleger från i våras, och bara att promenera runt i kvarteren och på campus var en surrealistisk nostalgitripp. Platsen är densamma men jag är en annan. Eller min roll på platsen är en annan.

måndag 10 november 2014

usa igen

Kommer att befinna mig i USA men dessvärre inte i Bloomington för denna händelse. Åker i övermorgon för att arbeta tillsammans med en kollega vid University of Illinois, Urbana-Champaign. Det skall bli jätteroligt att återse Urbana, trots att det verkar som om jag är fördömd när det kommer till väder -- tydligen lägger sig en ny "polar vortex" över USA precis lagom till min ankomst.

lördag 8 november 2014

for the record...

... vill jag bara säga att jag, på det stora hela, inte blir äcklad av att se penisar på film. Erigerade eller icke-erigerade. Vet inte riktigt hur (ens om) jag kläckte ur mig det där avslutande pratminuset i metroartikeln, men det är sådant som händer.

torsdag 6 november 2014

bilder

Att vara redaktör innebär en massa olika arbetsuppgifter. En handlar om att arbeta med texter -- alltifrån att peta med kommatecken till att ha synpunkter på struktur och formuleringar. En annan handlar om att "hålla ihop flocken" -- se till att skribenterna håller tidsramarna, att texterna följer något slags konsekvens och att de inte spretar för mycket. Ytterligare en är att ordna förlag och hålla kontakt med förlaget. En tredje är att skriva introduktion. En fjärde är att välja bild till omslaget. Så i dag har jag och min kollega bland annat suttit och bläddrat i erotikaböcker (exempelvis den här) för att få inspiration. Vi har ett förslag, och en stark utmanare. Nu återstår att ta reda på vem -- om någon -- sitter på bildrättigheten och kontakta den.

De coolaste bilderna i de där böckerna, tyckte jag, visade olika artefakter som på utsidan såg ut som något annat, och så när man öppnade dem eller vände på dem, hade de ett erotiskt motiv... som det här äpplet, till exempel (scrolla ner en bit).

tisdag 4 november 2014

frågan om det svenska

Hur definierar man kultur? Jag har gått och funderat på det i en vecka nu, dels utifrån en debattartikel i Svenska Dagbladet om "Hur svensk kultur reducerades till gnäll" av Håkan Lindgren och dels utifrån förslaget att fasa ut bidragen till svenskundervisningen utomlands. Lindgrens artikel fick mig att tänka efter, för på ett sätt tycker jag att den ringar in något viktigt: inte avsaknaden av svensk kultur (för till skillnad från de som Lindgren citerar i artikeln har jag inga större problem med att svara på vad svensk kultur skulle kunna vara -- men jag får anledning att återkomma till det) utan glappet mellan den svenska kulturen och de svenska medborgarna. Samtidigt är det lite otydligt vad Lindgren menar med kultur. Problemet kanske ligger i ledet "kultur" snarare än i ledet "svensk" när den Svenska Kulturen skall definieras. Eller problemet kanske ligger i båda leden och det blir bara för många svåra parametrar som skall täckas in.

I The Idea of Culture (2000) går Terry Eagleton igenom tre olika betydelser av begreppet kultur. Han tar dem inte ur tomma intet, utan utgår från Raymond Williams Keywords från 1976. Jag läste The Idea of Culture när jag gick kursen Kulturbegreppet i litteraturhistorien för den danska litteraturvetaren Hans Hauge när jag var doktorand och de tre olika betydelserna fann sin väg in i min avhandling. Den första av dessa betydelser handlar om det goda livet, det kultiverade livet så att säga. Den andra betydelsen är en mer antropologisk eller social sådan och handlar om hur vi lever tillsammans, kultur som ett särskilt sätt att leva på. Och den tredje är kultur som konst.

Med dessa tre betydelser är det inte så svårt att bena ut begreppen: svensk kultur som konst är vår kanon: Lagerlöf, Strindberg och Bergman, för att ta några tunga, etablerade namn, men det är ju också de nya som kommer, den unga kulturscenen varav vissa kommer att bli ihågkomna och andra falla i glömska. Svensk kultur som hur man lever tillsammans, tja -- det är alltifrån midsommar och kräftskivor till hur vi helst inte vill sitta bredvid främlingar på bussen. Och svensk kultur som det goda livet öppnar för tolkning men jag skulle nog vilja inkludera vissa svenska delikatesser som hjortron och ärtsoppa, men kanske också aktiviteter som körsång (vanlig hobby i Sverige, tydligen), den där lite gammelmodiga föreställningen om den svenska strävsamheten, och en del av det som kallas skandinavisk design.

Jag vill inte säga att detta är hugget i sten på något sätt. Men däremot menar jag att när man väl har stipulerat vissa saker som tillhörande svensk kultur, kan man börja reflektera över det och utmana det. 

Till exempel kan man ställa frågan: Men är då detta svenskt? Och vad är det som i så fall skulle göra det särskilt svenskt? Finns det en typisk svensk kvalitet som man kan ringa in? Bergmans stora internationella genomslag är ju på ett sätt förutsättningen för hans konstnärskap -- samtidigt är också hans svenskhet en förutsättning för hans internationella genomslag och i sin tur är detta genomslag med och påverkar bilden utomlands av vad det svenska är. Hjortron och ärtsoppa antar jag ätes på fler ställen än i Sverige och andra rätter som kåldolmar och köttbullar tas ofta upp som importer som har inlemmats i den svenska matkulturen. Det tycker jag i och för sig inte spelar någon roll -- den mesta kulturella utvecklingen är beroende av ett kulturellt utbyte. Midsommar och kräftskiva, då? Midsommartraditionen föregår väl nationen som nation? Firades inte midsommar på det här geografiska området långt innan norrlänningar och skåningar hörde ihop?

När jag googlade Hans Hauge för att se om han fortfarande var aktiv hittade jag en recension av en liten bok, Danmark, som Hauge skrev 2013. Recensenten citerar Hauge: "Danmark findes ikke som objekt i virkeligheden. Danmark er ikke derude i Danmark eller verden. Danmark er et bevidsthedsfænomen eller, hvis man hellere vil bruge et andet billede, et sprogligt frembragt fænomen. Det findes inde i hovedet på danskerne." Utan att ha läst boken, anar jag en referens till Benedict Andersons ord om nationen som en "föreställd gemenskap", en "imagined community". Att en gemenskap är föreställd betyder inte att den inte finns, som vissa tolkar det. Det betyder att den hela tiden produceras av hur vi föreställer oss den. Att vara svensk i dag är något annat än för hundra år sedan. Det finns ingen nationell essens som sitter i generna. Många av de svenskamerikaner jag känner, till exempel, firar midsommar och läser Astrid Lindgren för sina barn, men har helt naturligt anammat den amerikanska förmågan att prata med vem som helst.

Jag som undervisar svensk film- och tv-kultur för internationella studenter uppfattar att en del av mitt jobb är att å ena sidan presentera svensk film och tv, å den andra ge studenterna verktyg och inspiration till att diskutera och ifrågasätta vad det nationella egentligen är. Bland annat tar jag å ena sidan upp vissa viktiga svenska sextiotalsfilmer (av bland andra Bergman, Zetterling, Sjöman, Widerberg), jag berättar om filmreformen, Svenska filminstitutet, den svenska filmcensurens uppluckring. Å den andra sidan berättar jag också att två av de överlägset mest publikt framgångsrika filmerna i Sverige på sextiotalet var Sound of Music och Djungelboken.

Några av de som allra bäst kan iaktta och ifrågasätta, undersöka och reflektera över det svenska är forskare som inte lever i Sverige men som ägnar sig åt det svenska eller det skandinaviska. Jag har aldrig hört så kunskapsrika och insiktsfulla resonemang om den svenska främlingsfientliga rörelsen som på en amerikansk skandinavistkonferens i våras. Eftersom forskning är förknippat med undervisning är sådan forskning hotad av förslaget att ta bort bidragen till svenskundervisning utomlands. Att förstöra möjligheten att ha kunniga och nyfikna personer som betraktar oss på avstånd är kortsiktigt och dumt.
Education is not information transfer. The educated college graduate is not simply the same person who matriculated four years earlier with more information or new skills. The educated graduate is a different person—one who has developed the innate human capacity for learning, to the point of controlling it. The educated graduate is an independent learner, able to seek out answers to whatever questions arise, and able to direct his or her own learning in accordance with the challenges that life presents in the circumstances of his or her own life.



tisdag 28 oktober 2014

fakta och fiktion

Eftersom jag alldeles strax skall föreläsa om Call Girl hittade jag Carina Rydbergs kommentar till Hugo Rask/Roy Andersson-debatten ganska vältajmat. Jag fick också höra på ett tidigt stadium att Hugo Rask var Roy Andersson (filmvetare är lika benägna för skvaller som kulturpersonligheter och i det här fallet handlade det ju dessutom om en filmregissör). Carina Rydberg skriver:
Själv är jag inte så lite road. Roy Andersson hävdar att Hugo Rask finns. För det är han som är Hugo Rask. 
Lena Andersson hävdar motsatsen. Hugo Rask är Hugo Rask och ingen annan. 
Men i mina öron låter det ungefär som om hon sa: Roy Andersson finns inte. 
Fast mycket talar för att han gör det.
Och det fångar ganska på pricken hur jag själv tänkte.

Men hur förhåller det sig till Call Girl och Palmedebatten? Är det så att när Mikael Marcimain hävdade att statsministern i filmen är fiktion, så hävdade han att Palme inte fanns? Och betyder det att när Roy Andersson säger att han är Hugo Rask, menar han också att det som händer i boken och det Hugo Rask gör, också har hänt? För man kan ju använda en person ur verkligheten men hitta på saker som händer personen. Som ju var fallet med statsministern i Call Girl, och som var det Palmes söner reagerade på.

Det är många skillnader mellan de båda fallen. Inte minst att den möjliga verkliga förebilden i det ena fallet lever och kan ta på sig att det är han, och att han gör det självmant. Och att i det andra fallet har filmskaparna placerat den fiktive personen i en situation där han begår en de facto kriminell handling. Samtidigt finns det också paralleller: någon hävdar att en fiktiv karaktär är den samme som en verklig och upphovspersonen nekar.

Det är svårt det där, med fakta och fiktion, med gränsen däremellan och både de konstnärliga och de etiska aspekterna av det. Vad vi vet om verkligheten, vad vi tror oss veta och vilken uppfattning vi har om hur den berättelse vi tar del av relaterar till verkligheten spelar stor roll.



måndag 27 oktober 2014

content och kontroll

Efter en kort, men välbehövlig, semester är jag tillbaka vid skrivbordet, förhoppningsvis utvilad nog att ta nya, friska tag.

Min huvudsakliga intresseperiod är ju 1970-talet, med något slags bakgrund i 1950- och 1960-talet. Jag har ägnat mig en del åt samtiden och internet -- ett kapitel för flera år sedan om amatörporr på internet, två andra mer nyligen (ännu ej publicerade) om produktionssituationen och "porrens död" samt om nationalitet och transnationalitet i samtida och historisk belysning. Vad jag inte har gett mig in på har varit hur det ser ut bakom de "tube sites" -- sajter som har samma funktion som youtube men som distribuerar porr -- som i mångt och mycket är orsaken till kommersiella producenters klagan över "porrens död". Via en porrforskarkollega på facebook hittade jag den här artikeln, om ägaren till flera av dessa "tube sites": MindGeek. Den i sin tur tycks delvis inspirerad av den här artikeln, som kollegan också lade ut.

Vår tids underhållningskonsumtion sker till stor del över nätet: Netflix-filmer, Youtube-klipp, musik via Spotify och så vidare. En stor del av det innehåll ("content") som konsumeras är emellertid porr och mycket av det konsumeras gratis. Porrproducenter är alltså vad som kallas "content producers" för sådana här gratissajter ("content providers") och när de då är hänvisade till sajter som drivs av en ägare som inte är så nogräknad med huruvida materialet är piratkopierat eller inte eftersom deras huvudsakliga inkomster kommer från annonser på sajten, faller värdet på det de producerar. När dessutom en sådan ägare på det stora hela har en extremt dominerande position, på gränsen till monopol, samt att det "content" som sprids på deras sajter inte betraktas med särskilt blida ögon av omvärlden -- tja, det är inte bra, helt enkelt.

Det som gör detta intressant inte bara för porrforskare är att det kan ha implikationer för andra content providers. I slate-artikeln spekulerar man över vad som skulle hända om exempelvis Netflix får samma makt som MindGeek:
None of these other companies will shift to the free ad-based model that MindGeek’s tube sites use, but a company like Netflix may end up in a position of far greater strength if it comes to control a primary means of distribution—especially if it’s one cheaper than cable—and movie studios and networks may end up having to cut deals with Netflix rather than the other way around. Right now content producers have tremendous influence with Netflix because Netflix needs their content, but should that balance of power change, Netflix will be in the position of power, which is why HBO and others are racing to get into the online streaming business.
Det kan vara värt att tänka på. Framför allt när den här krönikan i The Guardian gör gällande att vi alla blir soffpotatisar som vill ha slapp underhållning via så enkla och billiga medel som möjligt.

onsdag 22 oktober 2014

mer om gone girl (obs, risk för spoilers)

David Bordwell har skrivit långt och initierat om Gone Girl. Mycket läsvärt. Och apropå frågan om huruvida filmen är misogyn (vilket Bordwell inte alls diskuterar), skriver han: "If you assume that Nick is the film’s protagonist and Amy the antagonist, we have that rare mainstream movie in which the antagonist wins." En annan text -- mer inspirerad av Gone Girl än direkt om filmen -- är den här från DN för några dagar sedan.

Jag vidhåller att Gone Girl bör jämföras med Basic Instinct. Igen har vi en film med en dödlig, omänskligt smart och övermänskligt snygg kvinnlig huvudperson, som den manlige huvudpersonen står sig slätt mot.

tisdag 21 oktober 2014

ljusglimtar

Fortsatt swamped av arbete. Trots det finns det flera ljusglimtar -- inte bara ljuset i slutet av tunneln, dvs om ytterligare en dryg vecka när majoriteten av höstens undervisning är avklarad, utan roliga och bra saker som händer längs vägen.

I fredags och lördags närvarade jag på symposiet Making the Invisible Visible in the Digital Age, om kvinnor inom filmen. Mitt intresse för kvinnor inom film inleddes för länge sedan med avhandlingsarbetet om Mai Zetterling och en av anledningarna till att jag var med på symposiet var det Filmrum som anordnades i anslutning till det, Gender Trouble in the 1970s. Där visades tre filmer från det sena sjuttiotalet, bland annat Mai Zetterling's Stockholm från 1979, en kanadensisk kortfilm som jag inte hade sett under avhandlingsarbetet (som ju huvudsakligen fokuserade på sextiotalet). De andra två var lesbiska filmer, Eva & Maria av göteborgska Tjejfilm och The Woman in Your Life is You av Lesbisk Front. Ett antal kvinnor som hade varit inblandade i de här produktionerna intervjuades efter filmvisningarna och överlag var det en helt fantastisk stämning: glad och nostalgisk, humoristisk och eftertänksam. Det roligaste av allt för mig under symposiet var emellertid dels att se Mai Zetterlingfilmen och dels att helt plötsligt inse att jag under en paus stod och pratade med två kvinnor som på olika sätt också ägnat sig åt Mai Zetterling, Jannike Åhlund och Christina Olofson, som gjorde filmen I rollerna tre (1996).

I går fick jag äntligen tillbaka en artikel jag har kämpat länge för att få publicerad och även om den fortfarande inte är definitivt antagen utan kräver ytterligare revideringar är det i alla fall ett steg i rätt riktning.

Det ser också ut som att en rad texter jag skrivit under de snart tre år jag varit i Stockholm kommer att komma ut under nästa år, som är mitt sista här.

Och arbetet med de två antologierna går framåt. Den ena, som har deadline till förlaget nu i höst, tar verkligen form nu i slutarbetet och det är jätteroligt att se hur det blir en bok av en massa olika texter som från början spretade lite åt olika håll.

Via HumTank hittade jag det här blogginlägget, om tredje uppgiften. Tredje uppgiften handlar alltså om  forskningsförmedling och universitetets samverkan med det omgivande samhället. När jag pratar med journalister, skriver på kultursidor (länge sedan nu, i och för sig) eller håller offentliga föreläsningar, är det tredje uppgiften jag ägnar mig åt.


fredag 17 oktober 2014

på tåg

På väg till Stockholm för att delta i symposiet Making the Invisible Visible in the Digital Age. Lyssnar på FLM-podden med Charlotte Wiberg och Jacob Lundström. Bland annat om Gone Girl.

onsdag 15 oktober 2014

och så en till...

... som jag helt fastnade i. Om The Whiteness Project här. Själva projektet här.

länkar igen

Fortsätter att vara löjligt överhopad med arbete. Men man kan ju drömma om att gå på Robert Mapplethorpe-utställning i Bloomington, Indiana (ett samarbete mellan Kinseyinstitutet och Grunwald Gallery), och man kan hinna läsa en understreckare om gentrifiering.


onsdag 8 oktober 2014

gone girl

Är Gone Girl en Basic Instinct for 2010-talet? Den har uppenbarligen rört upp känslor -- är den misogyn? Misandroisk? Misantropisk? Eller feministisk?

Jag har läst boken, men inte sett filmen ännu. Så jag lägger mig inte i debatten just nu mer än att säga att utifrån boken att döma kan filmen vara vilket som av ovanstående. (Eller allt på en gång...)

Fortsätter att kämpa mot klockan med arbete. Men nu känns det i alla fall som om läget är någotsånär under kontroll. Har i dag skickat in ett kapitel med kommentarer till copy editorns kommentarer (!) och en artikel som reviderats efter peer review. Och jobbat med den ena av de två antologierna...

torsdag 2 oktober 2014

cultural encyclopedia of the penis

När man arbetar hårt och känner sig lite modlös för att man jobbar och jobbar men inte ser något resultat är det roligt när ett resultat av förra årets arbete dimper ner i brevlådan. Det är ju alltid en fördröjningseffekt, mer eller mindre, när man jobbar med saker som skall bli böcker eller artiklar. I Cultural Encyclopedia of the Penis (red Michael Kimmel, Christine Milrod och Amanda Kennedy) medverkar jag med tre bidrag, om Långt ner i halsen, "money shot" och pornografi och erotika. Jag blev till min stora glädje rekommenderad av en kollega och även om jag skrivit encyclopeditext förut (till Historical Dictionary of Scandinavian Cinema) är det en spännande utmaning att försöka slå an den rätta tonen.


tisdag 30 september 2014

jobb, gardell och så lite om obekräftade uppgifter

Fortfarande extremt intensivt med jobbet. Föreläsning i eftermiddag, filmvisning och föreläsning i morgon, antologiarbete på torsdag och handledning på fredag.

Jonas Gardell skrev bra i Expressen i går: "Vilket Sverige är det ni inte känner igen?" frågade han alla de som är förvånade över SDs framgångar. Han tar upp svenska företeelser som rasbiologiska institutet, steriliseringarna, och diskrimineringen av romer som finns än i dag. Sverige har en mörk historia, brukar jag säga till mina studenter och så visar jag dem tvättmedelsreklam. Det finns en underton av rasism i Sverige som vi helst inte låtsas om. Gardekk påpekar också att det inte tog många år mellan grundandet av Magnus Hirschfelds Sexualvetenskapliga institut och Hitlers maktövertagande och de bokbål (Gardell nämner dock inte dem specifikt) som gjordes bland annat på Hirschfelds böcker. Man kan aldrig ta friheten för given.

På en lite annan not hittade jag den här artikeln -- den är över ett år gammal men kan vara värd att länka till i alla fall, för den behandlar i och för sig en enskild fråga (huruvida kvinnor globalt sett tjänar 10% av den totala inkomsten och äger 1% av världens egendomar) men kan fungera som illustrerande exempel på hur man skall handskas med den typen av siffror med försiktighet. Det gäller, kan jag tycka, också uppgiften som brukade cirkulera under porrmotståndets högkonjunktur, om att pornografi är den tredje största industrin i världen efter narkotika och vapen. Det tjänar varken feminism eller porrmotstånd att man använder sig av slarviga uppgifter som låter bra.

torsdag 25 september 2014

arbete och länkar

Har arbetat vansinnigt mycket den senaste tiden. Inser att det dessvärre är ytterligare några sådana veckor kvar -- med föreläsningsförberedelser, artikelrevideringar, redaktörsläsning av antologikapitel, revideringar av eget kapitel och introduktionen till antologin, samt forskning för ett nygammalt projekt som skall realiseras framöver...

Den 17 oktober blir det Genustrubbel på 70-talet: När kvinnorörelsen greppade filmkameran på Filmrummet i Stockholm, vilket inkluderar en visning av Mai Zetterling's Stockholm från 1979.

Min före detta student Lene Stavngaard skrev sin masteruppsats i sexologi förra året om simulerade orgasmer. Här har hon skrivit själv (på danska) om sin uppsats.

I kväll inleds Fantastisk FilmFestival i Lund

Och här är en recension av Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt, om det kvinnliga könsorganet.

måndag 22 september 2014

humaniora en gång till

Mellan två föreläsningar (uppsatsintroduktion och Swedish Film and Television Culture). I morse regnade det något alldeles kopiöst och jag var övertygad om att det skulle vara fullständigt tunnelbanekaos, men nej, det var förvånansvärt lugnt. Men det är väl odiskutabelt att hösten är här.

Någon delade den här snart fyra år gamla krönikan av den eminente Terry Eagleton på facebook. Den handlar om den brittiska universitetssituationen, men innehåller viktiga poänger om humanioras roll och betydelse.
In the end, the humanities can only be defended by stressing how indispensable they are; and this means insisting on their vital role in the whole business of academic learning, rather than protesting that, like some poor relation, they don't cost much to be housed.
Hans slutsats är att "advanced capitalism" och universitet är fundamentalt inkompatibla. Jag är inte säker på att jag håller med om just det, men jag tycker han pekar på saker som behövs för att göra universitet till universitet: kritiskt tänkande, att gå emot "conventional wisdom", att reflektera över mänskliga värderingar, värden och principer...




fredag 19 september 2014

bibliometri och open access

Stockholm: Forskardagar på institiutionen för mediestudier. Förra året presenterade jag men i år var jag bara med och lyssnade och deltog i diskussioner. I går diskuterades publikationer, bibliometri och open access. Bibliometri är ett sätt att mäta forskningsproduktivitet och -genomslag. Man räknar helt enkelt hur många publikationer en person, en institution, ett lärosäte eller ett land har, i vilka tidskrifter och hur ofta publikationerna refereras. Open access handlar om att publikationer skall vara tillgängliga för allmänheten, det vill säga inte låsas in bakom prenumerationsavgifter som man kommer åt om man jobbar på ett universitet. Såvitt jag förstod diskussionen är det numera ett krav från exempelvis Vetenskapsrådet att de artiklar som kommer till genom deras finansiering skall finnas i open access.

Det låter ju jättebra att all forskning skall göras tillgänglig för allmänheten. Samtidigt måste de krav på granskning och kontroll som finns i det traditionella publikationssystemet bibehållas. Det blev en intensiv och intressant diskussion om tidskrifters renommé och rykte, hur publiceringar värderas, hur copyright funkar, den historiska bakgrunden till tidskrifterna som forskarkommunikation och, inte minst, hur humaniora förhåller sig till ett system som är anpassat efter naturvetenskap, medicin och teknologi. Jag blev rätt mycket klokare, faktiskt, för mycket av detta är saker som man gått och anat eller saknat en viktig pusselbit för att förstå. Om jag lyckas lägga ut några texter i DIVA kommer jag att länka dem härifrån.





onsdag 17 september 2014

humanister for the world

Och så, lite snabbt här på onsdag kväll: Det finns ett allt större behov av humanister. Och humanister är smarta:
They found that the average test scores of Humanities students who took the Law School Admission Test (LSAT) had average test scores close to or appreciably better than students in the sciences.
Piggar upp i packningen inför veckans andra Stockholmsresa.

tisdag 16 september 2014

om referenser och a life in dirty movies

Medan Sverige hämtar sig efter ett ganska omskakande val (jag tänker bara delvis på Sverigedemokraterna utan mest kanske på att det blir regeringsskifte utan någon tydlig majoritet), håller jag på att arbeta mig igenom den kanske mest stressade perioden på hela hösten. Det är antologikapitel, föreläsningsförberedelser, kommentarer på texter, tidiga tågresor, och uppsatshandledning. Alltså kommer här ingen analys från mitt håll (inte för att det brukar göra det, precis) utan bara några länkar:

Tim Parks har skrivit om referenser och deras eventuella onödighet i en tid när man kan hitta det mesta genom att googla. Jag håller inte med honom. På ett sätt kan jag förstå hur han menar med ett mer pragmatiskt förhållningssätt till referenser, men samtidigt finns det djupt inarbetat i mig en känsla av att det ju där är var själva disciplinen ligger. Parks skriver:
There is so much inertia in the academic world, so much affection for fussy old ways. People love getting all the brackets and commas and abbreviations just so. Perhaps it gives them a feeling of accomplishment. Professors torment students over the tiniest details of bibliographical information, when anyone wishing to check can simply put the author name and title in any Internet search engine. A doctoral student hands in a brilliant essay and the professor complains that the translator’s name has not been mentioned in a quotation from a recent French novel, though of course since the book is recent there is only one translation of the novel and in any event anyone checking the cited edition will find the translator’s name in the book.
 Ööööh... ja? Hur skall studenterna annars lära sig att vara noggranna? (Jag brukar inte vara jättepetig, men egentligen borde jag vara det -- var skall man dra gränsen, liksom?) Det är inte bara "affection for fussy old ways" (även om det naturligtvis finns med som ett element) utan ett sätt att upprätthålla den disciplin som är nödvändig för att göra ett gediget arbete. Jag har också googlat fram referenser på det sätt som Parks beskriver, men mitt intryck är att det stämmer mer sällan än vad han tycks mena. Kan förstås ha med våra olika inriktningar att göra -- de stora litterära verken har en annan tyngd än både film i allmänhet och porr i synnerhet...

Och så en positiv och fin recension av A Life in Dirty Movies i Slant Magazine.

fredag 12 september 2014

fredag

Följde med spänning mötet med University of Illinois Board of Trustees i går. Det sändes live över nätet, och flera personer talade om det som jag tog upp i inlägget häromdagen. Kan meddela att Board of Trustees trots detta röstade nej till att anställa personen i fråga.

Annars: läser texter, skriver texter (och instruktioner till studenterna), bokar tågbiljetter till Stockholm och planerar en sak jag tänker göra i november.

Intressant text i NY Times om hur vårt sinne för lukt påverkas av kulturella faktorer.

torsdag 11 september 2014

i all hast

Apropå att Researchgruppen uppger att de har tillgång till flashbackanvändare: Det här skrev jag i vintras med anledning av avslöjandet i Expressen då Researchgruppen gått igenom Avpixlat.

onsdag 10 september 2014

kollegialitet och akademisk frihet

På det universitet jag gästade i våras har en kontrovers seglat upp. Den handlar om akademisk frihet, rättssäkerhet och kollegialitet. En person som hade rekryterats till en position som associate professor vid universitetet och därmed sagt upp sig från sin gamla arbetsplats, gjorde aggressiva och, enligt en del, antisemitiska uttalanden på sitt personliga twitterkonto med anledning av Israel-Palestinakonflikten. Rektorn drog tillbaka löftet om associate professor. Misstankar -- ganska starka sådana -- har rests om huruvida hon gav vika för pressen från donatorer som sagt sig ovilliga att skänka pengar till universitetet om de anställde den här personen. Här kan man också läsa om affären.

I ett brev från American Historical Association till rektorn pekar de såväl på yttrandefrihetsfrågan som på hur själva processen har gått till. Rektorn har kört över institutionen där han skulle jobba och därmed frångått principen om kollegialitet. Personen i fråga är tydligen välmeriterad, både en skicklig forskare och en uppskattad och duktig lärare inom sitt ämne, American Indian Studies. Genom att straffa honom skapar man en osäker atmosfär av självcensur bland de anställda, något som är till skada för hela universitetet. Här har han själv uttalat sig. Han säger att han och familjen nu står utan jobb, utan sjukförsäkring och utan hem, men det som han trycker hårdast på är risken för att akademiska forskare tystas.

Såvitt jag förstår det är hela campus i upprorsstämning. Jag tycker att några av hans tweets är vidriga, andra mest jobbigt aggressiva. Jag tycker också, liksom rektorn, att man skall sträva efter att vara hövlig ("civil") i sitt språk och sina åtbörder. Jag tror faktiskt också att de flesta som försvarar honom håller med mig vad gäller både de vidriga tweetsen och en hövlig ton (se t ex det länkade brevet ovan, som också påpekar att den amerikanska yttrandefriheten skyddar både hövligt och ohövligt tal). Men framför allt tycker jag, precis som American Historical Association och de flesta andra som protesterar mot rektorns beslut, att det är en farlig väg att gå om man straffar den som inte är "hövlig". Jag har skrivit om detta förut, i anslutning till den i jämförelse pyttelilla twitterprofessorsskandalen i Lund.

Jag kan dock förstå att det är en svår situation för rektorn. Att universitetet förlorar donatorer är naturligtvis ett stort problem och ett hårt slag ekonomiskt för universitetet. Money talks. Samtidigt så är det trots allt också så att om man ger vika på principerna om akademisk frihet och böjer sig för de som betalar, riskerar man att på sikt urholka den akademiska integritet som donatorer betalar för att associeras med.

måndag 1 september 2014

shame revisited

Flera skribenter har gått ut och sagt att man skall inte söka efter och titta på bilderna av Jennifer Lawrence och de andra kändisarna som blivit hackade. Eftersom det är privata bilder -- i något fall verkar det vara privata, raderade bilder som har rekonstruerats -- som har spridits mot de här personernas vilja skall man inte upprepa eller förvärra kränkningen genom att ens söka upp och titta på dem.

Naturligtvis ligger det något i det. Den dagen ingen höjer ett ögonbryn eller orkar slå ett namn på google images bara för att privata nakenbilder släppts så kommer intresset för att hacka folks konton och sprida privata bilder att sjunka markant.

Samtidigt tänker jag: om det är som jag förstått det, det vill säga att det var Apples iCloud som hackades, så är det ju Apple som skall stå där med skammen. Inte kändisarna. Det finns ju en och annan som sagt att om de tar sådana bilder får de skylla sig själva, men det är ju inte där kärnan ligger.

För mig ligger den på två plan. Det ena är en annan nyhet som dykt upp som en liten notis i tidningarna (OBS nu riskerar jag att komma med en SPOILER): en viktig nakenscen i femte A Song of Ice and Fire-boken skall komma att spelas in. Att klä av en kvinna offentligt, mot hennes vilja, är att sänka henne -- ett slags bestraffning som har med förnedring att göra. Även om många av de responser på bilderna jag läst har varit vad man skulle kunna kalla positiva (man kallar det hela "the fappening" och referenserna till  den egna onanin är otaliga), är det ändå frågan om tämligen upphöjda kvinnor som blir ofrivilligt avklädda i offentlighetens ljus. Det är en skam att det skall vara en skam, kan jag tycka. Att man kan sänka en kvinna genom att göra henne tillgänglig, säger något om sexualsynen och genusordningen i vår värld.

Det andra är: Vill vi leva våra liv helt utan möjligheten att vara privata?  Dave Eggers The Circle utmålar en tillvaro där det privata blir något skamligt. Allt skall vara genomskinligt, synligt för världen. Ingen skall komma undan. Politiker går runt med en kamera om halsen varje vaken timme för att visa upp allt de gör -- att försöka smussla med något blir genast suspekt. Då måste man ju övervaka sig själv hela tiden, censurera sig själv hela tiden, kontrollera varje gest man gör så att man inte gör något som den stora massan som ser en kan uppfatta som suspekt. Jag förstår om de som råkat ut för detta ångrar att de någonsin tog en nakenbild, men vill vi verkligen ha en värld där man inte kan ta en nakenbild på sin partner eller på sig själv? Och om man gör det, så får man skylla sig själv?




onsdag 27 augusti 2014

maj-briht bergström-walan

Bara några dagar efter Birgitta Stenberg har nu också Maj-Briht Bergström-Walan lämnat oss. Hon var 89 år så det är ju egentligen inte tragiskt på något sätt. Bara tomt. För Maj-Briht Bergström-Walan var en stor och färgstark personlighet, viktig inom sexologin, viktig inom sexualundervisningen, och viktig till och med inom den typ av film som är föremål för mitt arbete. Hon var med i Kärlekens språk-filmerna och spelade en betydande roll också där som drivande inom projektet, inte minst med de skolfilmsversioner av ursprungsfilmen som gjordes.

Hon var också kontroversiell. Inte nog med att konservativa grupper reagerade på hennes sexualupplysning, hon hamnade i bråk med RFSU också, just på grund av sin medverkan i Ur kärlekens språk. För den som vill veta mer rekommendera jag Elisabet Björklunds avhandling, "The Most Delicate Subject": A History of Sex Education Films in Sweden.

Jag hade förmånen att få träffa henne och prata med henne om arbetet med filmerna, tillsammans med Elisabet Björklund. Det var i november 2010. Hon var 86 år och gav ett fysiskt lite bräckligt intryck på grund av sin rullator. Hon ville också att vi skulle sitta nära för att hon hörde dåligt. Men känslan av bräcklighet försvann i samma ögonblick hon började prata. Och det fanns ingenting gammalt i hennes ögon. Hon var skärpt, hon var kraftfull och hon var karismatisk.

tisdag 26 augusti 2014

terminsstartsstress

I Stockholm. Snart på väg söderut. Varvar undervisningsplanering med antologiarbete och pyssel med Blobben. Stressad. Ville skriva om Birgitta Stenberg men har inte ro nog. Så i stället bjuder jag på en länk.

PS. Tre dubbel-s i rubriken!!!

fredag 22 augusti 2014

kaos och fantasier

Fredag. Det har varit en lite kaotisk vecka, dels för att terminen snart börjar, dels för att det är deadline för en konferens jag brukar försöka åka på, dels för att jag ovanpå det håller på att jonglera två antologier, och slutligen för att jag har andra projekt som på något sätt skall bli klara den närmaste tiden. Jag fyller lätt ett A4-blad med "att göra"-punkter...

Anyhow. Har läst Nancy Fridays My Secret Garden: Women's Sexual Fantasies från 1973 (med anledning av den ena antologin). Den var rätt kontroversiell när den kom ut (Ms. Magazine skrev bl a "this woman is not a feminist", till Fridays förtret för det var just precis vad hon tyckte -- tycker? -- att hon var), men blev en bestseller och får nog, i efterhand, kallas en klassiker.


måndag 18 augusti 2014

helt apropå

Och som ett svar på fredagens inlägg kom den här i Kinsey Confidential.

fredag 15 augusti 2014

masters of what?

Efter att ha sett säsong ett av Masters of Sex -- som jag absolut kan rekommendera -- kastade jag mig över boken som jag haft liggande ett tag eftersom jag inte ville läsa den innan jag hade börjat se serien (av någon helt icke-rationell anledning). Jag har kommit en bra bit längre än handlingen i säsong ett i boken nu, men det här inlägget handlar snarare om serien än om boken.

För det första kan man konstatera att Alfred C Kinsey inte ens nämns i TV-serien. William Masters vill ägna sig åt banbrytande forskning om sexualitet -- detta får vi reda på i en flashback -- men att det redan skett banbrytande forskning om sexualitet tas inte upp. I boken skrivs det rakt ut att även om Masters respekterade Kinseys pionjärinsats uppfattade han inte att det var "riktig" forskning eftersom Kinsey huvudsakligen förlitade sig på människors berättelser och inte på mätningar och observationer. Kinseys angreppssätt var, enligt Masters, "sociologiskt" (trots att Kinsey ju kom från naturvetenskapen egentligen). Men Masters var ju medicinare. I TV-serien har man helt underlåtit att ta upp Kinsey, kanske för att inte förvirra begreppen.

Min personliga uppfattning är att den stora skillnaden mellan Kinseys forskning och Masters och Johnsons forskning inte bara var metodologisk, utan handlade också om vilken syn på människan och sexualiteten de utgick från. Det jag gillar och respekterar hos Kinsey är hur hans utgångspunkt var att variation är inte bara viktigt utan nödvändigt ur ett evolutionsperspektiv. Variation är ett slags förutsättning för artens överlevnad, om jag har förstått honom rätt. Masters och Johnson däremot, tycks ha letat efter det gemensamma, det universella, normen. Deras forskning har ju kritiserats för att den var "biased", det vill säga att den inte var rent objektiv, eftersom de sökte efter personer som passade in i deras modell för sina experiment (se t ex Leonore Tiefer, Sex is not a Natural Act). Det visas i TV-serien bland annat när de avvisar provostens fru eftersom hon inte har fått orgasm, i en hjärtslitande scen, men det görs ingen större affär av det. Samtidigt är det så att den modell de tog fram, the human sexual response cycle, används fortfarande -- den kritiseras och modifieras och man tar fram alternativ till den, bland annat det som kallas Bassons modell som är långt mer komplex (eller komplicerad, om man så vill) (se t ex Plantin & Månsson [red], Sexualitetsstudier, s. 56), men den används än i dag, snart femtio år efter den presenterades.

För det andra är det intressant att se hur man har lagt upp berättelsen. Såvitt jag kan avgöra har man inte på några avgörande punkter förändrat själva historien kring forskningen, hur den gick till och hur den utvecklades. Däremot har man gjort väsentliga justeringar av alla kringberättelser och, inte minst karaktärer. Exempel: Libby Masters hade problem med att bli med barn på grund av Bill Masters låga spermaantal, men behandlingen genomfördes långt innan Virginia Johnson dök upp i bilden.

I stället är den på ett sätt en sjukhussåpa, vilket är lite häftigt -- en sjukhussåpa om sex. Och vad nästan alla sidohistorier går ut på, är hur osäkra, okunniga och fördomsfulla alla är om sexualitet. Den högt uppsatte mannen som döljer sina möten med unga män och som vill bota sin homosexualitet, Masters själv som kan hjälpa sina patienter att få barn men inte erkänna för sin fru att han problemet ligger hos honom, reaktionen hos den evigt otrogne maken när han får erektionsproblem, kvinnan som söker upp och frågar ut en prostituerad om sin mans likgiltighet inför henne, och så vidare. Det finns en handfull kvinnor, bland andra Virginia Johnson, som verkar, mer eller mindre intuitivt, ha begripit sig på det där med sex och som lyckas navigera mellan omvärldens moralism och den egna friheten och integriteten. Okunnigheten understryks ju eftersom man vill visa hur viktig forskningen var -- samma strategi används i filmen om Kinsey, men det blir också en ironisk effekt i relation till seriens titel.
 

torsdag 14 augusti 2014

ett par länkar

Jag sade ju att det var något jag inte kunde svälja helt i Dead Poets Society. Vet ändå inte helt säkert om det var detta även om det är en invändning att man kan göra -- att Keating är helt enkelt en fuskare. Eller i alla fall en som utnyttjar litteraturen för sina egna syften, plockar det som passar honom och skippar resten, eftersom poesi (enligt filmen) handlar om att känna, inte tänka.

Mayhaps. Det är kanske läge att se om den i alla fall.

Här är en NY Times-artikel om kvinnliga regissörer, från Lana Wachowski till Sarah Polley via Lisa Cholodenko.

På ett sätt är det en stor dag i dag: Jag har skickat i väg mitt proposal (för Blobben) i nyreviderat skick. Nu gäller det bara att hålla tummarna, för nu får jag inte fler kommentarer utan bara ett ja eller ett nej. Tror jag i alla fall. Lustigt nog känns det bara som another day at work (fast fortfarande i lite lunktempo). Även om Sverige är augustifint och vackert vemodigt saknar jag Urbana fortfarande.

onsdag 13 augusti 2014

lauren bacall

Såg om Good Will Hunting i går med anledning av Robin Williams bortgång. I kväll får jag väl sätta mig med To Have and Have Not med den oöverträffliga Lauren Bacall. Bacall blev 89 år, så man får ju ändå säga att hon hade levt ett helt liv. Ändå finns det något symboliskt i det -- någon gång har jag skrivit på bloggen att jag känner mig lite som en 1900-talsforskare, eller som att det jag ägnar mig åt (film då alltså, inte porr) är något som hör till en passerad era. Tydligen var Lauren Bacall den sista levande stjärnan nämnd i Madonnnas "Vogue", som hyllar Hollywoods guldålder.


tisdag 12 augusti 2014

robin williams

Så sorgligt att Robin Williams har lämnat oss. Som vanligt hänvisar jag till NY Times som också har en "appraisal" här. Jag var alltid lite kluven till honom som skådespelare: Ja, han var rolig och ja, han hade också ett dramatiskt djup, men det fanns alltid en liten tendens att glida över i det sentimentala (eller "treacliness" som det står i NY Times-artikeln). Även om jag älskade Dead Poets Society (och jag var i precis rätt ålder för den när den kom), fanns det något i den som gnagde i mig, något jag inte kunde svälja helt.

Anyhow: Här är ett youtube-klipp med Robin Williams om porr. Och här är "the most heartbreaking tweet" (enligt Huffington Post).

tisdag 5 augusti 2014

hybris och porrdebatt

Skall aldrig mer uttala mig om att en text skulle vara enkel att skriva innan jag skrivit den. Efter drygt femton år som först forskarstuderande och sedan forskare borde jag veta bättre. Ja, redan på grundnivå visste jag nog egentligen bättre. Har svurit och svettats över det där Game of Thrones-kapitlet i typ två veckor nu.

Men det är snart färdigt. Tänkte jag skulle beta av några absoluta måsten på min att göra-lista (som vuxit sig oroväckande stor medan jag gnölat med Sansa och Tyrion och Daenerys och de andra) och sedan läsa igenom den för slutliga rättningar innan jag skickar in den.

Porren har debatterats i sommar. Under Pride i Stockholm sade tydligen Fi att de ville begränsa spridningen av porr, vilket ledde till ett ifrågasättande av Fi som "modernt feministiskt parti" som inte stigmatiserar olika sexuella läggningar. Riksdagskandidat Veronica Svärd replikerade och menade att man ville utreda huruvida spridningen av porr kan begränsas.

I Gayle Rubins "Thinking Sex" (som verkar vara den text jag oftast hänvisar till här på bloggen) från 1984, påtalar Rubin klyftan mellan genusteori och sexualitetsteori och menar att dessa måste separeras därför att det feministiska perspektivet i genusteorin skapar ett problematiskt förhållningssätt till sexualitet. Detta må ha varit sant 1984. I dag talar vi ofta om olika sorters feminism, som inbegriper bland annat liberalfeminism, radikalfeminism och queerfeminism. Samtidigt är det just den klyftan jag ser i den här debatten. Å ena sidan har vi ett queerperspektiv som säger att "Att bli kissad i ansiktet kan vara gränslöst förnedrande för en person och högsta vinsten för en annan." Å den andra har vi ett feministiskt perspektiv som talar om "de skeva maktstrukturerna inom porren".

Mycket vatten har flutit under broarna sedan åttiotalet. Ändå kan två debattexter trettio år senare spegla samma konflikt.

fredag 25 juli 2014

loggar så sakteliga in igen...

Fortfarande semesterseg och får erkänna att jag inte fått gjort hälften så mycket som jag hoppats. Men det har ju också varit en alldeles osannolikt vacker/varm sommar så det må kanske vara hänt. Nästa år kanske det regnar från maj till september, vem vet?

Uppenbarligen har Fifty Shades of Grey-trailern släppts nu. På Jezebel hittade jag den här (lite lätt aggressiva) attacken på alla som klankar ner på och förlöjligar 50 Shades och dess fans. Och på det stora hela håller jag med -- det var en av anledningarna till att jag och en kollega gjorde Twilightboken för några år sedan.

Antologin Den nya svenska filmen recenserades i Sydsvenskan häromdagen och mitt bidrag om Millennium ägnades några vänliga ord. Överlag fick boken ett positivt omdöme. Kul.

När min hjärna vaknar igen skall jag skriva ett inlägg om Masters of Sex. Såg sent omsider säsong ett, håller äntligen på att läsa boken och skall försöka catch up on säsong två.

tisdag 1 juli 2014

loggar snart ut

Loggar snart ut för lite semester. Med på semestern har jag GoT-kapitlet som skall bli lite längre än de två sidor jag skrivit så här långt samt mitt bokmanusutkast. Jag kommer också att behöva jobba lite med de två antologiprojekt jag håller på med, men på det stora hela känns det ganska avskalat. Och avslappnat.

Apropå min hemkomstblues kan ni läsa Johan Östling i Respons.

fredag 27 juni 2014

torsdag 26 juni 2014

roligt arbete

På ett sätt är det här Game of Thrones-kapitlet lättskrivet: jag har formulerat ett mycket konkret abstract som jag i princip kan använda som disposition för kapitlet. Jag har bra koll på primärmaterialet (har både läst böckerna och sett TV-serien, med undantag för säsong 4, flera gånger), bra koll på de teoretiska begrepp jag tänkt använda och jag vet också vilka scener jag skall ta upp och diskutera.

På ett annat sätt är det (naturligtvis, annars hade jag nog blivit orolig...) jättesvårt. Jag ville ha in något om äktenskap (historiskt sett), sexuell jämställdhet och föreställningar om romantisk kärlek. Genast öppnar sig en störtflod av tidigare forskning som i och för sig låter sig sammanfattas på ett ganska koncist sätt men som ändå komplicerar saker och ting. Det måste också knytas ihop -- om så bara med en formulering -- med ett genretänkande, där det faktum att GoT är fantasy erkänns och ges den betydelse det har. Och så ovanpå det måste jag balansera det skrivna ordet (romanerna) med den rörliga bilden (TV-serierna)...

Fast roligt är det. Och har man sexualitet och rörliga bilder som sitt forskningsområde är ju GoT något att sätta tänderna i.

onsdag 25 juni 2014

eli wallach

Eli Wallach har gått bort. Han var 98 år, så man får väl ändå säga att han hade levt ett långt liv och fyllt det med en lång rad av fantastiska rollfigurer -- ofta biroller, men biroller av det slaget att de ofelbart piggade upp även en i övrigt medioker film. Jag tror att jag senast såg honom i The Ghost Writer, men det kan ha varit att jag såg The Holiday efter jag såg The Ghost Writer trots att den egentligen är från fyra år tidigare.

Eli Wallach var, tror jag i alla fall, den första skådespelaren utanför de vanliga stjärnorna som jag lärde mig namnet på. Jag såg honom i Den gode, den onde, den fule som tonåring och trots att Clintan alltid är Clintan var Tuco en så fantastisk figur, så laddad med humor, frustrationer, tillkortakommanden och rasande repliker av typen "You are the son of a thousand fathers" (som jag senare fick lära mig är en etablerad mexikansk förolämpning) att det ju någonstans är Tuco -- den fule -- som som är den stora behållningen av filmen.

måndag 23 juni 2014

bergman och filmkultur

Hynek Pallas har skrivit om tystnaden kring Bergman, apropå Bergmanveckan. Eftersom jag befinner mig på ett visst avstånd från filmkritiken kan jag inte riktigt bedöma om han har rätt -- har tre kolleger som ägnar sig åt Bergman och har själv helt nyligen skrivit en artikel som i alla fall till hälften handlar om honom och en annan som delvis berör Persona (inga av dessa två är publicerade ännu). Det produceras alltså en del Bergmanforskning, men det är inte det Pallas är ute efter. Han efterlyser mer samtal om film och mer visningar/möjligheter att se filmer.

Och han har en viktig poäng som jag tycker är värd att lyfta: "Ibland får jag känslan av att folk jämställer värnandet om hans verk med knäfallande för den manlige auteuren. Tvärtom skulle jag säga. För kultur hålls inte levande genom det vördnadsfulla utan genom kritik, samtal och bemötandet av innehåll. Något som bara kan ske genom att film blir sedd."

Detta gäller ju naturligtvis inte bara Bergmans filmer. Att se filmer -- och att gilla dem, eller inte, att prata om dem, diskutera dem, eller att skriva om dem -- är att i någon mening göra dem till sina.

to kill a darling (eller tusen)

Insåg att den där tomhetskänslan -- min homecoming blues -- också har att göra med det där bokmanusutkastet som ligger utprintat på mitt skrivbord. Ack ja. Vågar inte läsa det. Vill egentligen bara läsa det. Vill helst inte röra det. Tänk om hela min produktivitet under våren bara var tomma ord. Eller om jag har skrivit samma meningar om och om igen. Om det inte går att läsa alls. Om det inte går att sluta läsa.

Så i något slags denial ser jag och ser om Game of Thrones som förberedelse för ett antologikapitel som skall skrivas under sommaren. Det är kul. Och det måste ju göras det också.

onsdag 18 juni 2014

uppiggad

Lite mer uppåt i dag. Har skickat in en artikel (fem dagar före deadline!) och det piggar ju alltid upp. Inser att jag har jättemycket roligt jobb framför mig och bara ett par tråkiga måsten av administrativt slag kvar på att göra-listan.

Matilda Gustavsson skriver bra om skam apropå Monika Lewinsky. Jag har ju haft anledning att arbeta en del med skam i och med mitt arbete med Call Girl -- eller, ja, mitt försök att analysera Call Girl och bordellhärvan utifrån begreppet skam. Skam är en extremt stark kontrollfunktion i det sociala livet -- det blir tydligt i fall som Belle Knox och andra "outade" porrskådisar -- och omfattar både män och kvinnor om än på olika sätt och i olika grad. Jag hade fått för mig att Lewinsky gick ut med sin artikel i Vanity Fair på grund av en ung man som tog livet av sig för att en bild där han kysste en annan man spreds på nätet. Skam är könad, men inte bara och inte så enkelt som att endast kvinnor skambeläggs. All normbrytande sexualitet skambeläggs.

tisdag 17 juni 2014

homecoming blues

Efter ungefär två veckor sedan hemkomsten måste jag erkänna för mig själv att jag lider lite av en lätt homecoming blues. Även om sommaren är strålande fin och även om jag njuter av vardagliga småsaker som svenskt kaffe och finn crisp med bregott på, är det på samma gång förunderliga och deprimerande med att komma hem att allt känns precis som vanligt.

På middagen under vårt seminarieinternat i förra veckan frågade en av våra internationella gäster mig och den andra redaktören vad som var den viktigaste egenskapen för en akademiker. Min kollega svarade "curiosity" i samma ögonblick som jag sade "perseverance". Vi skrattade lite och jag bad om ursäkt för min dysterhet, men i ljuset av nedskärningar (som ju har drabbat min fasta arbetsplats Malmö högskola mycket hårdare än min nuvarande, tillfälliga på Stockholms universitet), hårda jobbvillkor rent generellt för akademiker, och den trista synen på humaniora i synnerhet och akademiker i allmänhet som jag tycker på det stora hela råder i samhället så är inte ihärdighet den minst viktiga egenskapen, även om nyfikenhet kanske ändå är den absolut viktigaste.

En sådan här artikel säger ju något. Jag tycker att författaren har rätt i sak, men jag tycker också att han blandar ihop "real world" med att ha det svårt. Det är väl inte det som gör att akademiker lika mycket lever i den riktiga världen som andra. Jag menar inte att det författaren säger om det jobbiga med att vara akademiker inte är sant -- som jag ser det har akademiker världens bästa jobb men betalar ett högt pris för det -- utan bara att jag tycker det är en alltför smal definition av verkligheten. Varför skall leva i verkligheten ses som synonym med att leva under svåra villkor? Det finns i så fall massor med privilegierade grupper som inte lever i verkligheten. Snarare är det väl så att vi alla lever i olika verkligheter, påverkade av våra arbeten men också av våra privata förhållanden, av var vi bor, vem vi lever med, om vi har barn eller inte, vilken generation vi tillhör och så vidare. Men det är ju klart, föreställningen om att akademiker lever i en värld som är bortom verkligheten gör ju att det är lättare att göra nedskärningar och angripa universitet på olika sätt.

Under min bortavaro startades en ny tankesmedja i Sverige, HumTank. HumTanks syfte är att "visa på de humanistiska ämnenas nödvändighet för samhällsutvecklingen." Jag hoppas de lyckas.

Jag skall sluta deppa. Solen skiner utanför fönstret och jag har för tillfället inga större bekymmer alls.



fredag 13 juni 2014

tungt

Trots att jetlaggen är över sedan några dagar känns det fortfarande som om jag jobbar i otakt på något vis. Allting tar längre tid än normalt och är liksom tyngre. Som att försöka springa i vatten. I måndags och tisdags höll jag och en kollega ett tvådagarsseminarium på Österlen (våra internationella gäster tyckte det var jätteroligt att det hette "bad hotel", alltså badhotell). Det var strålande väder och överlag ganska underbart.

Jag såg ju naturligtvis nyheten om Malik Bendjellouls självmord när jag var borta. Nu har Hollywood Reporter publicerat ett långt reportage om det ofattbara -- en ung man med stor begåvning och arbetsförmåga, yrkesmässiga framgångar och vänner, som väljer att ta livet av sig. Depression kan vara en dödlig sjukdom, och de som blir kvar brottas med frågor och skuldkänslor. Det är sorgligt, men det är ett bra reportage.


torsdag 5 juni 2014

vimsigt länkande

Fortfarande jetlaggad och trött och vimsig. Har en del praktiska jobbsaker att sköta men det går trögt. Hittar hela tiden länkar som jag tänker att jag skall blogga om men sedan när jag sätter mig för att skriva något minns jag inte varför. Via Kinsey Confidential hittade jag den här, i alla fall, och får väl anta att jag sparade länken därför att jag tycker att skribenten, Bianca Jarvis, uttalar sig vettigt:
Pornography is not a disease. It is, however, a scapegoat for the consequences of certain societal phenomena that result in negative sexual health outcomes. As a public health professional, I believe that sexual shame and stigma, institutionalized misogyny, and inadequate sexual health education are far greater barriers to healthy sexuality than pornography itself.
Och den här sågningen av Vi är bäst! valde jag nog ut bara för att den sticker av i den ganska unisona kören av positiva röster: "It’s a cynical sale of good feelings, a pious positivity which, with its lack of self-questioning, has the chill of propaganda. Why that propaganda should have such strong appeal is another story." (Nu tror jag själv inte alls att den finns något cyniskt i Vi är bäst! men det är lite intressant att det kan tolkas så.)


tisdag 3 juni 2014

hemkommen

Hemkommen. Jetlaggad och överhövan vimsig. En del att fixa med anledning av flytten -- telefon, bankkonto, avslutande e-postkonton yadayada... En del akuta jobbgrejer, mest administration.

Här är ett bra inlägg av en grupp amerikanska akademiker om varför "trigger warnings" är problematiska och vad man kan göra i stället.

fredag 30 maj 2014

urbana den 30 maj 2014

Förbereder hemresa. Vet inte när jag kommer att kunna uppdatera bloggen igen eftersom jag kommer att vara på resande fot i några dagar. Jag kan i alla fall säga, att just nu verkar det som om jag har ungefär 200-300 ord kvar att skriva på Blobben. Blobbens slutord, de alltid svåraste orden att klämma ur sig. Vad jag än låter dessa 200-300 ord säga nu kommer det att vara "subject to revision" innan Blobben blir Bok.

Men det betyder att min målsättning när jag åkte -- att färdigställa ett manus -- i någon mening lyckades. Jag skall arbeta en liten stund till innan jag börjar packa, lämna tillbaka nycklar och de sista biblioteksböckerna, röja upp och ta farväl. Kanske klämmer jag ur mig de där 200-300 orden, kanske inte. Men jag är väldigt nöjd oavsett vad.


onsdag 28 maj 2014

möten i champaignkvällen

I går kväll satt jag med två emeritiprofessorer från University of Illinois och tittade på material av pornografisk och sexualupplysande karaktär från sent 1800-tal, och 1920-1960-tal. Akvarellmålningar, teckningar, egeninbundna noveller och romaner, små häften om preventivmedel och anatomi. Det var coolt. Sedan satte vi oss ute på uteplatsen och åt ost och drack vin medan Champaignkvällen mörknade omkring oss. Paula Treichler har skrivit om AIDS och skriver just nu kondomens historia, så hon visade också en del bilder av med gamla kondomer gjorda av linne. "Did they work?" frågade jag -- lite dumt kanske men i alla fall. Tydligen var de ju naturligtvis inte 100% säkra men de minskade ändå risken både för graviditet och könssjukdomar. När jag åkte därifrån satt maken och tittade på Wallander så svensk dialog fyllde vardagsrummet.

Just nu tror jag inte att jag kommer att vara helt klar med ett manusutkast när jag åker. Det är för mycket som distraherar mig. Men jag skall ge det ett försök i alla fall.

måndag 26 maj 2014

att värja sig

Också DN tar upp det där med "trigger warning" som jag skrev om häromdagen. Men jag undrar om och i så fall hur det går ihop med det här?

Jag har inte läst Magdalena Mattebos avhandling om porr och unga. Som hon citeras i artikeln, tycker jag det är positivt att det inte verkar vara ett ensidigt sparkande på porren utan på kommersiella budskap generellt. (Även om jag blir lite trött på pratet om "smala tjejer med stora bröst" för mitt intryck av den samtida porren -- som dock inte är mitt forskningsområde -- är att det finns en större variation på utseendeidealen där än vad det finns inom mainstreamkulturen.)

Men jag tänker, när jag läser Sydsvenskanartikeln, att det skulle kunna finnas en koppling mellan hur man har okunskap eller oförmåga att "värja sig" mot porren och hur man värjer sig för jobbig litteratur/konst/film. Vi är kanske generellt dåliga på hur man skall förhålla sig till bilder och berättelser och de känslor de väcker i oss. Att låta något beröra en djupt och att distansera sig, kanske till och med både att bli berörd och distanserad på en och samma gång. Att förhålla sig analytiskt men också känslomässigt. Att bli förbannad på Strindberg för hans misogyni i Fröken Julie men också kunna se att han hade ett skarpt öga för klass- och genusrelationer, samtidigt som man låter sig förföras av själva berättelsen. Att kunna undersöka varför det skaver inför ett särskilt konstverk man betraktar.

Nu handlar ju det ena om amerikanska collegestudenter och det andra om svenska gymnasister. Och porr är en sak och kulturhistorien (tyvärr) något annat. Man kan alltid argumentera för att det är viktigt att en student i litteraturhistoria läser exempelvis Michel Houellebecq eller en i filmvetenskap ser Salò eller Sodoms 120 dagar, men så fort det handlar om porr ses alltid själva konsumtionen som ett problem. Men jag tror att om vi diskuterade konst-, litteratur- och filmhistorien mer redan i skolan, skulle vi bli bättre generellt på att också förhålla oss till så kallade "kommersiella budskap".

fredag 23 maj 2014

datorpanik och kondomtvång

Reviderade kapitel fyra i går. Vid dagens slut satt jag helnöjd med ett kapitel som kändes liksom fullständigt -- kanske lite putsning och naturligtvis språkgranskning, men på det stora hela klart. Skulle bara spara och skriva ut och så helt plötsligt bara hängde sig hela wordprogrammet och bara dog! Jag lyckades återskapa dokumentet och hitta vilka ändringar som inte sparats och grävde fram anteckningarna ur papperskorgen och förde in dem igen. Svettigt.

Sedan gjorde jag dubbel back-up på allting.

Kondomtvånget fortsätter att orsaka protester inom porrbranschen i Kalifornien. Det pågår en twitterkampanj. Det mest cyniska argumentet, säger Michael Stabile från kink.com i ett citat i artikeln, är att porrfilmer med kondomer säljer inte lika bra som sådana utan. Och det är ju sant, men jag tror inte det är ett argument som köps av de som förespråkar lagen. Jag tolkar lagen som antiporr snarare än pro-safe sex, av en rad olika anledningar som jag diskuterat här på bloggen tidigare.

torsdag 22 maj 2014

life itself

Netflix försöker expandera på den europeiska marknaden men det är mycket komplicerat. De satsade ju på Skandinavien eftersom vi är sådana hopplösa nerladdare... men nu vill de in i fler europeiska länder. Framför allt Frankrike är besvärligt, tydligen.

Och så här skulle Game of Thrones-karaktärer se ut om de var tecknade av Disney.

I går låg en hotfull åska över Champaign-Urbana hela kvällen. Det började på eftermiddagen med en ordentlig urladdning med hällregn och blixt och dunder, men sedan tog det liksom inte slut. Trots att det inte låg rakt över oss, var det som om en stor bakplåt skakades där uppe -- själva himlen tycktes instabil och blixtarna flimrade på avstånd. I dag däremot strålar solen, det är inte lika tryckande varmt, och allt är idylliskt. Jag läser Roger Eberts Life Itself om hans uppväxt i Urbana och längtar tillbaka redan innan jag åkt härifrån.

onsdag 21 maj 2014

life of an academic

Nu har jag precis skickat i väg en text som jag (som alltid) är lite missnöjd med. Vad är det som gör att man alltid har så bra idéer innan man börjar skriva och att det sedan är så vansinnigt svårt att få ihop det? Fast det är skönt att skicka i väg det -- nu kan liksom livet börja igen. Och med livet menar jag att skriva om Kinseyfilmerna i kapitel fyra och skriva klart kapitel fem. Om jag skall stå för vad jag sade när jag åkte hit så har jag en och en halv vecka på mig.

Så i morgon kommer jag väl att svära över det i stället. Life of an academic.

måndag 19 maj 2014

commencement

Campus börjar tömmas på studenter. Terminen är slut. Det har varit commencement ceremonier hela helgen och folk har gått omkring i sina robes and caps och blivit fotograferade av stolta föräldrar. I morse när jag kom till The Armory trodde jag att jag ramlat ner i typ En officer och en gentleman eller På heder och samvete för de som vanligtvis lufsat runt här i kamouflagekläder eller sweats eller bara helt enkelt civilklädda kom helt plötsligt i högtidsuniform.

Jag gillar att avslutningen här heter just commencement som betyder början eller begynnelse, och inte avslutning. För det säger något om vad det är -- början på något nytt och inte bara ett slut på något.

Annars jobbar jag på: alternerar mellan mangadomstexten och att bearbeta mina anteckningar från Kinseyinstitutet.

söndag 18 maj 2014

vi vill varna känsliga tittare

Bör man varna studenter för material som kan vara obehagligt på grund av erfarenheter den studenten har? För mig är det en ständigt aktuell fråga, eftersom mitt ämne har den karaktär det har. Ofta är det ju ganska uppenbart vad det är frågan om, och än så länge har jag inte varit med om någon student som lämnat salen under mina föreläsningar om pornografi.

Men jag minns en gång när jag var doktorand och undervisade på en kurs där vi visade filmen I Spit on Your Grave (a.k.a. Day of the Woman). Studenterna hade ju läst om filmen (om de hade läst enligt anvisningarna), så de borde vara informerade om vad den innehöll, men det var faktiskt ett par stycken som lämnade visningen. Filmen innehåller en grov gruppvåldtäkt, utdragen och plågsam att titta på. Eftersom personerna i fråga gick, fick de inte se den grova och utdragna hämnden som utspelar sig under ungefär sista tredjedelen av filmen. Jag blev bekymrad för jag undrade om jag borde ha varnat dem och kanske förklarat för dem vad de hade att vänta sig.

En annan gång visade jag Hotaru no haka, Eldflugornas grav. Den är, utan tvekan, den sorgligaste film jag någonsin sett och när jag själv såg den satt jag och grät hela tiden. På ett sätt var den långt  mer plågsam än I Spit on Your Grave och, trots att jag tycker att den är en fantastisk film har jag ingen längtan efter att se om den.Vissa studenter kom ut ur visningssalen i fullständigt upplösningstillstånd. Den gången hade jag dock varnat dem lite grann.

Det är svårt det där, för jag är böjd att hålla med de universitetslärare som i artikeln säger att vi inte kan hålla på och skydda studenterna från sådant som är jobbigt, utmanande, ja, kanske till och med plågsamt. Om man vill vara lite högtravande är det kanske precis sådana känslor som skall väckas av konstnärliga upplevelser. Samtidigt kan ju en sådan scen som den utdragna våldtäkten i I Spit on Your Grave aktivera svåra minnen av sexuella övergrepp -- och det kan man ju inte veta om sina studenter. De har, som den text som citeras i NY Times-artikeln, erfarenheter utanför undervisningslokalen som vi inte vet något om. Och det är ju klart att man kan klargöra i förväg att en film innehåller starka scener med våld, sex, tortyr, övergrepp och så vidare. Men skall det vara ett skäl för studenten att inte se en film som ingår i kursen? Eller läsa en bok eller en pjäs? Då måste det finnas mycket grava skäl, kan jag tycka. För å ena sidan är vi inte psykologutbildade (de flesta av oss) och om en student bryter ihop på allvar kan vi inte ta hand om det. Å den andra sidan blir det lätt en svår gränsdragning där än det ena än det andra kan anföras som skäl till att inte se något. Köpmannen i Venedig -- antisemitisk. Mörkrets hjärta -- rasistisk. Strindberg -- misogyn. Jungfrukällan innehåller våldtäkt och Persona ett psykiskt sammanbrott. Bara för att ta några kanoniserade verk.

onsdag 14 maj 2014

shadows of the past

Har suttit hela dagen i dag och tittat på de gamla 8mm-filmerna. En del är av rätt dålig kvalitet -- färgerna har blekts bort, de är repiga och fläckiga och slitna. Människorna blir som skuggor av ljus och mörker som rör sig mer eller mindre rytmiskt. Några är kopior av kopior, några har gått i projektorn om och om igen -- för några är det både och. Så de är inte bara pornografiska filmer som visar samlag utan filmer som berättar en historia om sig själva och sitt sammanhang. De bär med sig spåren av sina liv, på något sätt.

tisdag 13 maj 2014

at the kinsey institute

Jag har bara precis börjat men jag är så nöjd: i och för sig var det inte många av de filmer som lämnades in till Statens biografbyrå som fanns här, men tillräckligt många för att jag har ett helt litet gäng att titta på. Och som jag med ganska stor säkerhet kan säga visades (eller förbjöds) i Sverige. Det är lite coolt.

måndag 12 maj 2014

mot kinseyinstitutet

Arbetar på. Har varit tvungen att lägga kapitel fem (som artar sig!) åt sidan och jobbar nu med en text om Mangadomen. Och i morgon skall jag besöka Kinseyinstitutet. Hittade flera filmer som bevisligen gått genom den svenska filmcensuren under perioden 1971-1976 så dessa skall jag nu se. Dessvärre får jag inte se dem som 8mm-filmer utan överförda på dvd. Men man kan inte få allt här i världen.

Tiden här börjar gå mot sitt slut. Tyvärr. Även om jag har mycket att se fram emot därhemma så har de här månaderna varit fantastiska.

söndag 11 maj 2014

smarta flickor

Här är en krönika i NY Times som påpekar det där med flickor och utbildning som jag skrev om häromdagen. Jag vill understryka att kidnappningen inte bara är en tragedi för de flickor som är kidnappade och deras familjer -- det är ett angrepp på en av de mest fundamentala åtgärderna man kan göra för att (förlåt om jag låter högtravande utopisk här) skapa en bättre värld.

torsdag 8 maj 2014

flickor och utbildning

Jag brukar inte ta upp saker som inte direkt angår mitt arbete (forsknings- och utbildningspolitik, sexualitet, film osv) på bloggen, men alltså de där flickorna. Jag kan inte sluta tänka på dem. Och att det tog så lång tid innan världen fick upp ögonen för vad som hänt. Kanske för att de nigerianska myndigheterna först gick ut med att de flesta flickorna hade fritagits.

Jag menar, jag är lite trög och hänger inte alltid med i nyhetsrapporteringen, men det tog ungefär tre veckor innan det fick någon större uppmärksamhet. Nu tycker jag att jag läser om dem överallt, och i går, när jag var ute och sprang, mötte jag ett demonstrationståg med skyltar "Bring our girls back" på campus. Jag har noterat twitterkampanjen #bringourgirlsback, på facebook delas en underskriftsinsamling och amnesty har en mailfunktion och en särskild tumblr. Det sägs att USA, Storbritannien, Kina och Frankrike har skickat militär till Nigeria för att hjälpa dem i sökandet. NY Times uppmanar till olika insatser på mors dag (i morgon).

Varför kan jag inte sluta tänka på dem? Naturligtvis är det fasansfullt att flickor masskidnappas och säljs/ges bort som fruar. Det är fasansfullt att tänka sig varje enskild flicka i den situationen, och hennes föräldrar och syskon. Men vad jag tycker är allra mest fasansfullt är att gruppen som har kidnappat dem är emot utbildning, västerländsk utbildning säger de, men det tycks rätt uppenbart att de är emot att flickor utbildar sig. Och utbildning, från att helt enkelt lära sig läsa, skriva och räkna, till att lära sig om de större sammanhangen -- historia, samhälle, kultur -- är inte bara en grundläggande mänsklig rättighet, det är en förutsättning för människovärde. Det betyder inte att jag inte tycker att människor som inte kan läsa inte har något människovärde, om nu någon skulle få för sig det, utan det betyder att tillgången till kunskap påverkar en människas möjligheter i tillvaron, och sammantaget påverkar det ett helt samhälles möjligheter.

Det fanns en anledning till att slavar inte fick lära sig läsa under slavtiden i USA. Det finns en anledning till att talibaner spränger skolor och att man sköt Malala Yousafzai i huvudet. Människor som kan läsa och uttrycka sig blir plötsligt något att räkna med. Det finns undersökningar som visar att flickors utbildning påverkar allt möjligt, från barnadödlighet till fattigdom. Om man har den minsta tro på demokrati, utveckling, framsteg, jämställdhet och alla de där andra vackra orden vi brukar ställa oss bakom, borde en av de allra viktigaste frågorna vara allas rätt till utbildning. Och därför borde frågan om de kidnappade flickorna ligga högt på alla dagordningar i världen.