masters of what?

Efter att ha sett säsong ett av Masters of Sex -- som jag absolut kan rekommendera -- kastade jag mig över boken som jag haft liggande ett tag eftersom jag inte ville läsa den innan jag hade börjat se serien (av någon helt icke-rationell anledning). Jag har kommit en bra bit längre än handlingen i säsong ett i boken nu, men det här inlägget handlar snarare om serien än om boken.

För det första kan man konstatera att Alfred C Kinsey inte ens nämns i TV-serien. William Masters vill ägna sig åt banbrytande forskning om sexualitet -- detta får vi reda på i en flashback -- men att det redan skett banbrytande forskning om sexualitet tas inte upp. I boken skrivs det rakt ut att även om Masters respekterade Kinseys pionjärinsats uppfattade han inte att det var "riktig" forskning eftersom Kinsey huvudsakligen förlitade sig på människors berättelser och inte på mätningar och observationer. Kinseys angreppssätt var, enligt Masters, "sociologiskt" (trots att Kinsey ju kom från naturvetenskapen egentligen). Men Masters var ju medicinare. I TV-serien har man helt underlåtit att ta upp Kinsey, kanske för att inte förvirra begreppen.

Min personliga uppfattning är att den stora skillnaden mellan Kinseys forskning och Masters och Johnsons forskning inte bara var metodologisk, utan handlade också om vilken syn på människan och sexualiteten de utgick från. Det jag gillar och respekterar hos Kinsey är hur hans utgångspunkt var att variation är inte bara viktigt utan nödvändigt ur ett evolutionsperspektiv. Variation är ett slags förutsättning för artens överlevnad, om jag har förstått honom rätt. Masters och Johnson däremot, tycks ha letat efter det gemensamma, det universella, normen. Deras forskning har ju kritiserats för att den var "biased", det vill säga att den inte var rent objektiv, eftersom de sökte efter personer som passade in i deras modell för sina experiment (se t ex Leonore Tiefer, Sex is not a Natural Act). Det visas i TV-serien bland annat när de avvisar provostens fru eftersom hon inte har fått orgasm, i en hjärtslitande scen, men det görs ingen större affär av det. Samtidigt är det så att den modell de tog fram, the human sexual response cycle, används fortfarande -- den kritiseras och modifieras och man tar fram alternativ till den, bland annat det som kallas Bassons modell som är långt mer komplex (eller komplicerad, om man så vill) (se t ex Plantin & Månsson [red], Sexualitetsstudier, s. 56), men den används än i dag, snart femtio år efter den presenterades.

För det andra är det intressant att se hur man har lagt upp berättelsen. Såvitt jag kan avgöra har man inte på några avgörande punkter förändrat själva historien kring forskningen, hur den gick till och hur den utvecklades. Däremot har man gjort väsentliga justeringar av alla kringberättelser och, inte minst karaktärer. Exempel: Libby Masters hade problem med att bli med barn på grund av Bill Masters låga spermaantal, men behandlingen genomfördes långt innan Virginia Johnson dök upp i bilden.

I stället är den på ett sätt en sjukhussåpa, vilket är lite häftigt -- en sjukhussåpa om sex. Och vad nästan alla sidohistorier går ut på, är hur osäkra, okunniga och fördomsfulla alla är om sexualitet. Den högt uppsatte mannen som döljer sina möten med unga män och som vill bota sin homosexualitet, Masters själv som kan hjälpa sina patienter att få barn men inte erkänna för sin fru att han problemet ligger hos honom, reaktionen hos den evigt otrogne maken när han får erektionsproblem, kvinnan som söker upp och frågar ut en prostituerad om sin mans likgiltighet inför henne, och så vidare. Det finns en handfull kvinnor, bland andra Virginia Johnson, som verkar, mer eller mindre intuitivt, ha begripit sig på det där med sex och som lyckas navigera mellan omvärldens moralism och den egna friheten och integriteten. Okunnigheten understryks ju eftersom man vill visa hur viktig forskningen var -- samma strategi används i filmen om Kinsey, men det blir också en ironisk effekt i relation till seriens titel.