fakta och fiktion

Eftersom jag alldeles strax skall föreläsa om Call Girl hittade jag Carina Rydbergs kommentar till Hugo Rask/Roy Andersson-debatten ganska vältajmat. Jag fick också höra på ett tidigt stadium att Hugo Rask var Roy Andersson (filmvetare är lika benägna för skvaller som kulturpersonligheter och i det här fallet handlade det ju dessutom om en filmregissör). Carina Rydberg skriver:

Själv är jag inte så lite road. Roy Andersson hävdar att Hugo Rask finns. För det är han som är Hugo Rask. 

Lena Andersson hävdar motsatsen. Hugo Rask är Hugo Rask och ingen annan. 

Men i mina öron låter det ungefär som om hon sa: Roy Andersson finns inte. 

Fast mycket talar för att han gör det.

Och det fångar ganska på pricken hur jag själv tänkte.

Men hur förhåller det sig till Call Girl och Palmedebatten? Är det så att när Mikael Marcimain hävdade att statsministern i filmen är fiktion, så hävdade han att Palme inte fanns? Och betyder det att när Roy Andersson säger att han är Hugo Rask, menar han också att det som händer i boken och det Hugo Rask gör, också har hänt? För man kan ju använda en person ur verkligheten men hitta på saker som händer personen. Som ju var fallet med statsministern i Call Girl, och som var det Palmes söner reagerade på.

Det är många skillnader mellan de båda fallen. Inte minst att den möjliga verkliga förebilden i det ena fallet lever och kan ta på sig att det är han, och att han gör det självmant. Och att i det andra fallet har filmskaparna placerat den fiktive personen i en situation där han begår en de facto kriminell handling. Samtidigt finns det också paralleller: någon hävdar att en fiktiv karaktär är den samme som en verklig och upphovspersonen nekar.

Det är svårt det där, med fakta och fiktion, med gränsen däremellan och både de konstnärliga och de etiska aspekterna av det. Vad vi vet om verkligheten, vad vi tror oss veta och vilken uppfattning vi har om hur den berättelse vi tar del av relaterar till verkligheten spelar stor roll.