tisdag 4 november 2014

frågan om det svenska

Hur definierar man kultur? Jag har gått och funderat på det i en vecka nu, dels utifrån en debattartikel i Svenska Dagbladet om "Hur svensk kultur reducerades till gnäll" av Håkan Lindgren och dels utifrån förslaget att fasa ut bidragen till svenskundervisningen utomlands. Lindgrens artikel fick mig att tänka efter, för på ett sätt tycker jag att den ringar in något viktigt: inte avsaknaden av svensk kultur (för till skillnad från de som Lindgren citerar i artikeln har jag inga större problem med att svara på vad svensk kultur skulle kunna vara -- men jag får anledning att återkomma till det) utan glappet mellan den svenska kulturen och de svenska medborgarna. Samtidigt är det lite otydligt vad Lindgren menar med kultur. Problemet kanske ligger i ledet "kultur" snarare än i ledet "svensk" när den Svenska Kulturen skall definieras. Eller problemet kanske ligger i båda leden och det blir bara för många svåra parametrar som skall täckas in.

I The Idea of Culture (2000) går Terry Eagleton igenom tre olika betydelser av begreppet kultur. Han tar dem inte ur tomma intet, utan utgår från Raymond Williams Keywords från 1976. Jag läste The Idea of Culture när jag gick kursen Kulturbegreppet i litteraturhistorien för den danska litteraturvetaren Hans Hauge när jag var doktorand och de tre olika betydelserna fann sin väg in i min avhandling. Den första av dessa betydelser handlar om det goda livet, det kultiverade livet så att säga. Den andra betydelsen är en mer antropologisk eller social sådan och handlar om hur vi lever tillsammans, kultur som ett särskilt sätt att leva på. Och den tredje är kultur som konst.

Med dessa tre betydelser är det inte så svårt att bena ut begreppen: svensk kultur som konst är vår kanon: Lagerlöf, Strindberg och Bergman, för att ta några tunga, etablerade namn, men det är ju också de nya som kommer, den unga kulturscenen varav vissa kommer att bli ihågkomna och andra falla i glömska. Svensk kultur som hur man lever tillsammans, tja -- det är alltifrån midsommar och kräftskivor till hur vi helst inte vill sitta bredvid främlingar på bussen. Och svensk kultur som det goda livet öppnar för tolkning men jag skulle nog vilja inkludera vissa svenska delikatesser som hjortron och ärtsoppa, men kanske också aktiviteter som körsång (vanlig hobby i Sverige, tydligen), den där lite gammelmodiga föreställningen om den svenska strävsamheten, och en del av det som kallas skandinavisk design.

Jag vill inte säga att detta är hugget i sten på något sätt. Men däremot menar jag att när man väl har stipulerat vissa saker som tillhörande svensk kultur, kan man börja reflektera över det och utmana det. 

Till exempel kan man ställa frågan: Men är då detta svenskt? Och vad är det som i så fall skulle göra det särskilt svenskt? Finns det en typisk svensk kvalitet som man kan ringa in? Bergmans stora internationella genomslag är ju på ett sätt förutsättningen för hans konstnärskap -- samtidigt är också hans svenskhet en förutsättning för hans internationella genomslag och i sin tur är detta genomslag med och påverkar bilden utomlands av vad det svenska är. Hjortron och ärtsoppa antar jag ätes på fler ställen än i Sverige och andra rätter som kåldolmar och köttbullar tas ofta upp som importer som har inlemmats i den svenska matkulturen. Det tycker jag i och för sig inte spelar någon roll -- den mesta kulturella utvecklingen är beroende av ett kulturellt utbyte. Midsommar och kräftskiva, då? Midsommartraditionen föregår väl nationen som nation? Firades inte midsommar på det här geografiska området långt innan norrlänningar och skåningar hörde ihop?

När jag googlade Hans Hauge för att se om han fortfarande var aktiv hittade jag en recension av en liten bok, Danmark, som Hauge skrev 2013. Recensenten citerar Hauge: "Danmark findes ikke som objekt i virkeligheden. Danmark er ikke derude i Danmark eller verden. Danmark er et bevidsthedsfænomen eller, hvis man hellere vil bruge et andet billede, et sprogligt frembragt fænomen. Det findes inde i hovedet på danskerne." Utan att ha läst boken, anar jag en referens till Benedict Andersons ord om nationen som en "föreställd gemenskap", en "imagined community". Att en gemenskap är föreställd betyder inte att den inte finns, som vissa tolkar det. Det betyder att den hela tiden produceras av hur vi föreställer oss den. Att vara svensk i dag är något annat än för hundra år sedan. Det finns ingen nationell essens som sitter i generna. Många av de svenskamerikaner jag känner, till exempel, firar midsommar och läser Astrid Lindgren för sina barn, men har helt naturligt anammat den amerikanska förmågan att prata med vem som helst.

Jag som undervisar svensk film- och tv-kultur för internationella studenter uppfattar att en del av mitt jobb är att å ena sidan presentera svensk film och tv, å den andra ge studenterna verktyg och inspiration till att diskutera och ifrågasätta vad det nationella egentligen är. Bland annat tar jag å ena sidan upp vissa viktiga svenska sextiotalsfilmer (av bland andra Bergman, Zetterling, Sjöman, Widerberg), jag berättar om filmreformen, Svenska filminstitutet, den svenska filmcensurens uppluckring. Å den andra sidan berättar jag också att två av de överlägset mest publikt framgångsrika filmerna i Sverige på sextiotalet var Sound of Music och Djungelboken.

Några av de som allra bäst kan iaktta och ifrågasätta, undersöka och reflektera över det svenska är forskare som inte lever i Sverige men som ägnar sig åt det svenska eller det skandinaviska. Jag har aldrig hört så kunskapsrika och insiktsfulla resonemang om den svenska främlingsfientliga rörelsen som på en amerikansk skandinavistkonferens i våras. Eftersom forskning är förknippat med undervisning är sådan forskning hotad av förslaget att ta bort bidragen till svenskundervisning utomlands. Att förstöra möjligheten att ha kunniga och nyfikna personer som betraktar oss på avstånd är kortsiktigt och dumt.
Education is not information transfer. The educated college graduate is not simply the same person who matriculated four years earlier with more information or new skills. The educated graduate is a different person—one who has developed the innate human capacity for learning, to the point of controlling it. The educated graduate is an independent learner, able to seek out answers to whatever questions arise, and able to direct his or her own learning in accordance with the challenges that life presents in the circumstances of his or her own life.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar