decemberjobb

Höstterminen börjar gå mot sitt slut. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter den här veckan gäller uppsatshandledning, undervisningsplanering och revidering av antologikapitel. Antologikapitlet handlar om Game of Thrones och jag skickade in det i somras med en känsla av missmod. Nu, med redaktörernas alldeles utmärkta och konstruktiva kommentarer, känner jag tillförsikt igen. De såg kvaliteter som jag var helt blind för själv i min missnöjdhet, och satte fingret på de problem jag själv anade men inte lyckades ringa in. Forskning och skrivande är en bergochdalbana av känslor och det bästa som händer med erfarenheten är att man lär sig att leva med att det är på det viset.

Samtidigt som jag får kommentarer på egna texter, levererar jag kommentarer till studenter som skriver uppsats. Även om det kan vara jobbigt att läsa stora mängder uppsatstext, tycker jag att handledning är något av det roligaste som finns: att se idéer formas, tankar formuleras, texter växa fram, att känna igen sin egen skrivångest och -glädje, att vara med om hur man hjälper till att (förhoppningsvis) göra en text bättre.

I vår skall jag inte undervisa på Swedish Film and Television Culture -- denna kurs som jag hållit varje termin utom i våras sedan jag började i Stockholm för tre år sedan. Det är faktiskt en lätt känsla av vemod inför det, eftersom jag har tyckt så mycket om den kursen, men jag inser också att det är nyttigt att växla om lite så man inte går på tomgång. I stället skall jag hålla kursen Moving Images and Gender, också det en grundkurs på engelska med blandad studentgrupp. Lite av en utmaning, tänker jag, men tycker att den filmlista jag satt ihop (själva kursens struktur, i någon mening) bådar gott.

Tecknade figurer lever farligt, säger en studie i British Medical Journal. Är lite tveksam till hur de har tänkt (jag får väl kolla upp originalartikeln), men för mig har det länge varit uppenbart att föräldrar i Disneyfilmer har en tendens att dö. Men det är ju ett slags narrativ nödvändighet, det som tvingar de unga huvudpersonerna att ge sig ut i världen och klara sig själva.

Och så har Jens Liljestrand skrivit så poetiskt om Paradise Hotel att jag undrar om jag inte borde börja titta på TV igen.