bra skrivet...

... om Katniss Everdeen.

hungerspelen

Har skrivit nästan två sidor till i dag. Är jätteglad, för det är alltid ett stort motstånd i början av ett kapitel men för varje sida jag lyckas få fram går det lättare.

Lyckades äntligen komma i väg för att se The Hunger Games. Den var bra, jag tyckte att de hade lyckats alldeles utmärkt med att behålla den otäcka stämningen trots att en del av våldet är nedtonat. Det är annars svårt med det när otäcka ungdomsböcker skall bli film och man vill göra filmerna "barnvänliga" trots att böckerna egentligen inte är det. Ett exempel där man misslyckades alldeles kapitalt, tycker jag i alla fall, var i filmatiseringen av Guldkompassen -- första delen av en av de allra bästa ungdomsfantasytrilogierna jag har läst, His Dark Materials av Philip Pullman. Första boken, Northern Lights eller The Golden Compass, gjordes till en väldigt snygg film, där själva fantasyvärlden var väl överförd visuellt men där man hade städat upp i de obehagliga -- fruktansvärt obehagliga -- scenerna i Bolvangar där kidnappade barn utsätts för fasansfulla övergrepp. Tyvärr innebar det att filmen i någon mening föll platt.

Men så har jag läst på lite om den rasism som kommit till uttryck i anslutning till att en av filmens gestalter -- en ung flicka vid namn Rue -- i filmen så tydligt var mörkhyad. Jag hade aldrig föreställt mig henne som något annat, hon beskrivs uttryckligen så i boken och district 11 som hon kommer i från är ganska uppenbart någon av de amerikanska sydstaterna medan district 12 (som Katniss kommer från) är typ Appalacherna eller något. Och det är ju ganska osmakligt att man apropå en film som handlar om något så obehagligt som barn som tvingas slå ihjäl varandra känner sig "lurad" för att ett av offren visar sig vara icke-vit. Men artikeln som jag länkar till här ovan pekar dels på den här rasmässiga blindheten som har påtalats så ofta -- att den vita hudfärgen är ett slags "default"-inställning i den ideologiska föreställningsvärlden och att svarta människor är, i någon mening, osynliga eller osynliggjorda. Läser man lite slarvigt och skapar sina egna bilder i huvudet så... tja, försvinner etniciteter man inte förväntar sig från karaktärer man uppfattar som positiva.

Samtidigt vill jag understryka att eftersom böckerna är ganska explicit samhällskritiska tror jag att effekten av dessa unga människors rasism blir mer påtaglig. Hade böckerna betraktats som skräp, hade rasismen inte väckt samma reaktioner. Men bara för att man gillar bra böcker gör det en inte automatiskt till en bättre människa. (Och man blir inte automatiskt en dålig människa för att man gillar dåliga böcker...)

erland josephson, the artist och nostalgin

Bredvid varandra i svenska dagstidningar i dag återfinns Oscarsgalans vinnare och Erland Jospehsons dödsrunor. Båda händelserna stora filmhändelser men av olika karaktär.

Erland Josephson dök faktiskt upp i ett samtal under en middag med filmintresserade vänner i lördags kväll. Vi kom att prata om intervjun med honom och Ingmar Bergman hos Malou von Sivers, som faktiskt verkar ligga ute i sin helhet på youtube (med spanska undertexter -- vad är det med spanjorerna och Bergman?). Även om det mest var i förbifarten, visar det ändå på hur nära tillhands Josephson alltid är när man befinner sig bland filmvänner, hur självklart han dyker upp som referens. Ibland som den stele och charmlöse Johan i Scener ur ett äktenskap, ibland som Isak Jacobi i Fanny och Alexander. Mer sällan kanske som David Sprengel i Mai Zetterlings Amorosa, för det är väl främst som Bergmanskådespelare och, emellanåt, Bergman-alter ego, vi minns honom. Många har skrivit och många har skrivit väl om Erland Josephson. FLM minns honom med ett citat. Jeanette Gentele skriver i SvD. Till och med New York Times skriver. En vän på facebook skrev "Nu blir Ingmar glad när Erland kommer" vilket jag tyckte var en fin tanke om man tänker sig ett efterliv.

Men det var också det. Som jag så ofta känner när filmhistoriens stora går bort, den där känslan av "the end of an era" -- skådespelare och regissörer som man i princip vuxit upp med, som nästan är som gamla bekanta... Kanske är det inte bara jag som känner så. Kanske var det något av den känslan som ledde till att The Artist vann Oscar för bästa film? För även om filmen erbjöd en highly enjoyable experience (jag hade inte tråkigt en sekund) uppfattar jag den ändå som en bagatell. Dess mest utmärkande egenskap är den osorterade förtjusningen i att göra stumfilm och på så vis är det en extremt nostalgisk film.

return to mai

Undervisade om Mai Zetterling och hennes film Flickorna i går. I Bio Victor på Filmhuset -- bara det var en cool upplevelse, med powerpointen projicerad på den stora duken bakom mig, två strålkastare i ansiktet och en liten mick som man hängde på örat. Plus TELEFON till biografmaskinisterna.

Och att prata om Mai Zetterling igen var jätteroligt -- jag ägnade ju en inte helt obetydlig del av mitt liv åt henne när jag skrev avhandlingen. Jag var ganska nervös innan för jag känner ju inte de här studenterna (140 studenter!) och jag hade aldrig föreläst i den lokalen heller, men så snart jag började prata gick den värsta nervositeten över och sedan var det bara kul (utom på slutet när jag skulle dra ihop trådarna och sy ihop säcken, men också det löste sig, tror jag. Fast det kan ju egentligen bara studenterna avgöra.) Jag skall prata om Flickorna igen, på Swedish Film and Television Culture, längre fram i februari.

mannen från mallorca

I min fortsatta konsumtion av Geijeraffären har turen nu kommit till Mannen från Mallorca, Bo Widerbergs film från 1984 baserad på Leif GW Perssons roman Grisfesten från 1978. Under kommentarerna till filmen på svenskfilmdatabas finns en redogörelse för händelseförloppet i den så kallade Geijeraffären som, får jag erkänna, fortfarande framstår som något oklar (och den kommer väl aldrig att redas ut helt och hållet heller). Om man jämför Geijerkaraktären i Hinsehäxan med Geijerfiguren (som bara kallas JM eller justititeministern) i Widerbergs film, är han en helt annan personlighet. Spelad av Hans Villius sitter han helt i klorna på Säk som vet om hans hemlighet och som köper -- till spanarnas förvirring -- ett hundkoppel till honom. Det stör mig lite att filmen framställer Johan och Jarnis som "goda" genom att de inte för sitt liv förstår vad han skall med hundkopplet till om han inte har hund. Det stör mig också lite att det -- i alla fall i det citat som finns på svenskfilmdatas -- verkar som om recensenterna (nåja, Mats Olsson i Expressen) direkt gjorde kopplingen att hundkopplet användes på den prostituerade och inte tvärtom.

Men jag kan inte sluta tänka på att affären tystades ner (fast hur mycket, egentligen, om det först kom en bok inspirerad av historien och sedan några år senare en film?). Om man jämför med exempelvis Sven-Otto Littorin, där det hotande mediedrevet på grund av eventuella sexköp och diverse sexchattar ledde till avgång (för så var det väl ändå?) kan man fråga sig om nedtystningen kontra mediedrevet har att göra med mediers inställning till makten att göra och att den då skulle ha förändrats kraftigt sedan sjuttiotalet. Eller om det i stället har att göra med vår syn på sexualitet och prostitution. Var man mer benägen att tysta ner sådant än i dag för att det ansågs som privat? Eller för att det inte var brottsligt (förutom då att vissa av tjejerna i Bordellhärvan var minderåriga)?

I Mannen från Mallorca är det inte JM som potentiell risk för rikets säkerhet som fokuseras. Snarare är det ett slags allmän människofientlighet, cynism och korruption. Att samhällets utslagna mördas och att dagishemmens budget får bekosta Säks verksamhet. Allt utspelat mot en fond av ett vinterdassigt Stockholm som bara andas att there is something rotten in the state of Sweden.

om digitaliseringen av biograferna

Ibland känner jag mig som en dinosaurie. Inte nog med att berömda regissörer och filmvetenskapens "founding fathers" går bort, film som den var på 1900-talet är på väg att försvinna. Man kan ju naturligtvis bli elegisk över detta, men å andra sidan är det som händer nu också jättespännande. David Bordwell har skrivit alldeles utmärkt om övergången från 35mm-film till digital filmvisning.

I filmen Demolition Man (1993) som utspelar sig 2032 spelar Sandra Bullock en kvinna som älskar 1900-talet. Ibland känner jag mig som henne.

tinker tailor soldier spy

Om man gillar Alfredsons film -- eller om man har svårt att hänga med i berättelsen -- kan Bordwells blogginlägg om filmen vara läsvärt.

salanders bröst

I det senaste numret av Sight&Sound ägnar man både en artikel och en recension åt Finchers The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som svenska biobesökare enligt Katarina Wennstam upplever

"med en känsla av att något väldigt viktigt från Stieg Larssons böcker har försvunnit längs vägen. På bloggar, insändarsidor och här i DN (läs exempelvis Malin Ullgren i går) är besvikelsen, med rätta, stor över att Lisbeth Salander har förvandlats till ett exponerat objekt helt beroende av sin manlige motspelare Mikael Blomqvist."

Även i S&S funderar man över att Finchers film, måhända lite förvånande, är lite mjukare än originalet, inte minst i behandlingen av Salander-figuren. Inte minst det faktum att hon, frågar Blomkvist "Can I kill him?", uppfattas som i stark kontrast till den svenska Salander, precis som Emelie Roslund påtalade i DN häromdagen. Man noterar också hennes sårbarhet, i relation till Blomkvist men också generellt. Återkommande i det svenska mottagandet är emellertid kommentarer om Salanders bröst.

Det är framför allt två saker som tagits upp. Å ena sidan filmaffischen, där Rooney Mara står vänd mot åskådaren med Daniel Craig bakom, med armen lite beskyddande men också nästan lite fasthållande, som för att hindra henne att ta ett steg framåt. Mara är halvnaken, med ett par lågt skurna byxor och bara bröst. De har båda lite lätt diaboliska blickar, det är en ganska dyster och obehaglig bild (precis som filmen är ganska dyster och obehaglig).

Å andra sidan är det att man får se Salanders bröst efter våldtäkten.

Jag håller med om att Rooney Maras Salander är mjukare och mer sårbar -- och samtidigt galnare, mindre rationell, än Noomi Rapaces Salander. Även om jag tyckte att Rapace var det absolut bästa i de svenska (eller svensk-danska) filmerna, tyckte jag själv att hon var lite för hård, lite för tuff, lite för vuxen för att stämma överens med min bild av Salander ur böckerna. Där beskrivs hon som om hon har ett utseende som en fjortonåring. Män i hennes omgivning som bryr sig om henne -- som Dragan Armanskij, men också Blomkvist -- uttrycker ofta en oro för att hon skall råka illa ut. Och hon ÄR sårbar. Mycket av hennes tystnader och hennes hårdhet är skal, skydd, murar mot en värld som hon vet har makt att skada henne. Jag är inte säker på att en sårbar Salander är en Salander som inte är sann mot originalets Salander.

Men så har vi det här med brösten. Och det blir jag själv inte riktigt klok på. I böckerna beskrivs Salander med i det närmaste icke-existerande bröst. I den andra boken gör hon en bröstoperation, en liten, för att fylla en A-kupa. Trots att den är så liten lägger i princip alla märke till det. Formuleringar som "hon hade stoppat upp bysten med något" eller att hon såg äldre, mer vuxen ut, poppar upp så fort hon träffar någon av sina gamla bekanta igen.

Varför? Om nu boken är ett sådant feministiskt statement, varför är det då inte OK att Salander går runt med sina nästan icke-existerande bröst? Det fyller ingen funktion för berättelsen, det bidrar inte till dess framåtskridande på något sätt, det är bara där som en del av karaktäriseringen av henne på ett nästan paradoxalt sätt. Är det ett symboliskt sätt att gestalta att hon växer upp och mognar? Eller är det, liksom Salanders tvillingsyster, en lös tråd som kanske hade fiskats upp i senare böcker, de som aldrig skrevs? Eller finns det något som kritikerna menar också finns i Finchers film, något slags uppvisande/fixering/erotisering av de där brösten som var så gott som ofullbordade men som får en smakfull och fin A-kupa?

Som sagt, jag blir inte klok på det. Jag förutsätter att mitt förhållande till nakna bröst på film och i bild är lite yrkesskadat. Men det räcker inte för att förklara den där bröstoperationen i andra boken.

intryck

I går kom Jennifer Holt och gästföreläste på filmvetenskapen i Lund. Jag var där inte bara av intresse utan också för att Jennifer och jag var kursare UCLA ihop för länge sedan -- hon var doktorand och jag var utbytesstudent. Sedan har jag bara träffat henne lite kort på någon konferens, men nu har hon varit gästprofessor i Stockholm och filmvetenskapen i Lund passade på att bjuda in henne. Hon talade om "the digitalization of television", vilket är ett ämne som i hennes presentation berörde så mycket av allt det som pågår just nu med Internet och 4G-mobiltelefoni, om hur man kontrollerar (eller försöker kontrollera) "the content", innehållet, dvs filmer och TV-serier och annan underhållning vilkas distributionsformer just nu är stadda i hastig förändring. Det var verkligen högintressant.

I dag tog jag sedan tåget i stället lite längre än vanligt och åkte till Köpenhamns universitet för att delta i konferensen Kroppspråk och levande bilder. Dessvärre kunde jag inte vara med hela dagen, men jag hann lyssna på Rikke Schubart som talade om vampyrer och med exemplet The Vampire Diaries diskuterade hur CGI innebär att man mycket tydligare kan visa skiftningar mellan "vampyransikte" och mänskligt ansikte, vilket också innebär att vampyrens kamp för att kontrollera sina vampyriska impulser kan visas i närbild. Mette Kramer talade om kyssar kan betyda mycket mer än bara sex -- att kyssen också är ett uttryck för "bonding" -- och analyserade den berömda kysscenen i Notorious med Ingrid Bergman och Cary Grant utifrån det. Och Henry Bacon presenterade om kroppspråk i Aki Kaurismäkis filmer.

På tåget läste jag min printout av Boken så här långt, dvs inledning, kapitel ett och kapitel två. Det är ungefär hälften av boken i något slags extremt utkastkladdskissversion, vilket jag blev alltmer plågsamt medveten om medan jag läste. Inledningen (som ju inte kommer att få sin slutgiltiga form förrän hela boken är klar) är faktiskt ganska OK och kapitel två som jag svettades så över i höstas behöver främst kompletteras, men kapitel ett behöver nog en rejäl duvning. I och med att det är en ihopskrivning och bearbetning av två artiklar jag skrivit tidigare, har den en taskig disposition, ingen riktig styrfart, och ett oklart syfte. Men jag tror inte att jag skriver om kapitel ett förrän jag skrivit tre och fyra. Det får ligga till sig helt enket.

breaking dawn part I

Fortfarande är min agenda helt överfull. Men jag lyckades i alla fall komma i väg och se Breaking Dawn part I i fredags. Och, tja, vådan av att gå och vänta för länge och hinna bygga upp förväntningar visade sig alldeles tydligt. För jag blev nog lite besviken, tror jag. Vad gäller böckerna tycker jag att den första och sista är bäst, helt klart, men jag får nog fortsätta att vidhålla den första filmen som bäst.

Men jag är osäker på om jag bara är besviken för att jag hann läsa in mig på förhandspubliciteten och recensionerna . Dels var det diskussionen om sexscenerna. Pattinson har tydligen sagt att inspelningen av sexscenerna var jättejobbiga, regissören avbröt och sade att "så skulle inte Edward jucka". Efter att ha sett filmen kan jag bara undra varför det spelade någon roll -- vi fick ju inte se några juckningar precis, bara från midjan och uppåt med lite lagom tillrättalagda lakan. Grymt besviken (fast inte precis förvånad -- det hade ju varit en extrem avvikelse från boken, eftersom den nästan parodiskt följer klichéupplägget "Efteråt...". Filmen lämnar nästan lika mycket åt fantasin som boken gör och det vill inte säga lite). Roger Ebert -- som ju inte har läst böckerna -- kommenterar: "Yes, the most eagerly awaited deflowering in recent movie history takes place entirely off-screen."

Dels var det ju det här med förlossningsscenen. Den är ju däremot, i boken, extremt explicit, fullspäckad med blodiga detaljer och total panik. Efter att ha läst recensionerna fick jag för mig att den skulle vara en riktig gore-fest i filmen. Men, ack nej. Ja, okej, den är rätt läbbig, men den hade kunnat vara betydligt läbbigare -- i boken får man känslan av att väggarna tapetseras med blod. Ebert kallar den däremot i samma recension "the most blood-curdling scene of live childbirth in a PG-13 movie" och här är han inne på en del av problematiken med min besvikelse för han fortsätter: "Probably the sight of Bella and Edward demolishing the bedroom would have tipped it over into R territory."

För filmens åldersgräns och målgrupp är ju en intressant problematik. Det har egentligen inte varit något större problem tidigare, även om svenska filmcensuren har vacklat mellan 11-årsgräns och 15-årsgräns, vilket nog mest har att göra med att med elva år som åldersgräns är det tillåtet för barn från sju år att gå och se den med någon vuxen, medan femton år utesluter en stor del av målgruppen som är just mellan elva och femton (förutom då den där lite pinsamma kategorin Twilight-moms där alla överåriga fans -- inklusive undertecknad -- befinner sig...) USA har lite fler ratingkategorier men där tycks filmerna ha fått PG-13, vilket betyder "Parents are urged to be cautious. Some material may be inappropriate for pre-teenagers." En beskrivning som jag tycker är ganska rimlig vad gäller de här filmerna. Man kan kritisera det amerikanska ratingssystemet för mycket, men i jämförelse med den svenska åldersgränssättningen vad gäller just den här typen av mellanåldersfilmer kan jag ändå tycka att det har klara fördelar.

Sedan kan man ju fundera över skillnaden mellan film och bok. Ett blogginlägg ger inte tillräckligt med utrymme för en fullt nyanserad diskussion om den här skillnaden, men är det inte lite intressant att böcker inte åldersgränsas medan filmer gör det? Dels säger det något om det kulturhierarkiska förhållandet mellan litteratur och film, men det säger också något om vilken makt vi tillskriver de respektive medierna -- av någon anledning kan film skada men inte litteratur. Det vill säga, att å ena sidan betraktas litteraturen som "finare" än filmen men å den andra är den heller inte lika mäktig och kraftfull. Men det är å andra sidan därför att de som läser betraktas som klokare än de som tittar på film, dvs filmpubliken ses som mer påverkningsbar än litteraturläsare. I Twilight-fallet blir det extra intressant eftersom unga tjejer sällan betraktas som kloka kulturkonsumenter med god smak.

Som ni märker blev det genast lite komplicerat. Jag har skrivit om detta i antologin Goda sanningar som delvis ligger ute på nätet. På sidorna 171-174 skriver jag bland annat om Lex Lejonhjärta och jämför film och litteratur.

so near and yet so far away

Mycket trevligt pass på RFSUs studiecirkel sex och samlevnad i går! Det kompenserade i någon mån att jag missade Twi-Day -- alla Twilightfilmerna (utom den allra sista förstås) i ett långt maraton som avslutas vid midnatt med premiären på den senaste. Jag gick förbi Royal på väg mot Folkuniversitetets lokaler och det stod ett gäng tjejer utanför, i någon paus mellan filmerna, och tanken på att jag skulle föreläsa bara ett stenkast därifrån kändes... so near and yet so far away, liksom. Men, som sagt, det kompenserades av att den lilla gruppen som hade samlats för att lyssna och diskutera var en jättebra grupp, som var diskussionslysten utan att vara aggressiv.

Recensionerna av Breaking Dawn part I har inte varit nådiga -- en snabb koll i svenska tidningar ger vid handen att de flesta antingen lämnas ganska oberörda eller rent av mår dåligt av att se frossandet i sadistiskt våld mot kvinnokroppen. Och ja, jag har ju inte sett den, men den första delen av den sista boken ÄR ju ganska magstark. Minns hur jag läste den med stigande besatthet och en känsla av förundran under en sommarsemester för inte så länge sedan. Även om inte Twilightserien kännetecknas av så mycket skräck egentligen är den sista boken i serien en riktig orgie i The Exorcist/Rosemary's Baby/gothic gore, abjektion och monstruös förlossningsmardröm. Frågan är hur det transponerats till film. Vilket jag inte kommer att få veta än på ett tag för jag hinner nog inte gå och se den förrän i nästa vecka...

dragon tattoo

Måste erkänna att jag är så sugen och nyfiken på den här. Både av professionella skäl -- för Sverige-bilden (Fincher har ju talat om en "Swedish noir") och synen på sexualitet -- men också för att jag är så förtjust i hela millenniefenomenet.

bergman, dna och berlin eller mater semper certa est

Har precis återvänt efter en blixtvisit i Berlin för att hinna fånga Bergman-utställningen innan den stängde (vilket den gör i dag). Jag trodde inte egentligen att jag skulle få tid till det, men ibland får man bara ta sig tid helt enkelt. Och nu, i efterhand, inser jag att ibland blir man så insnärjd i sin egen stress att man tappar perspektivet och då är det inte så dumt att bryta den. Med, exempelvis, ett snabbt besök i Berlin.

Efter torsdagens stora DN-avslöjande fick utställningen en något annan dimension. Framför allt den del av utställningen som kallades "prolog" där det talades om Bergmans liv och självbiografi och hur dessa är sammanvävda med hans verk. Jag tycker själv att DN-artikeln låter som ett aprilskämt, men ändå kunde jag inte låta bli att luta mig fram över breven från Karin och Erik Bergman efter Jungfrukällan och samtidigt känna -- vad tänkte de? Vad visste Karin, vad kände Erik? För det är lite fascinerande att det inte är, som med von Trier, pappan som skulle vara en annan pappa, utan det är de facto mamman som inte är självklar.

Och samtidigt tänker jag att vår fixering vid det biologiska föräldraskapet kanske aldrig har varit större än nu. Den svenska 1900-talshistorien tycks vara full av barn som adopteras bort, syskon som är halvsyskon, barn som växer upp med en storasyster som visar sig vara mamman (och mamman är mormor) och så vidare. Det kanske inte är så himla märkvärdigt, när man tänker efter, kanske inte en så stor sensation som det är i vår tids och vår kulturs ögon.

Det roligaste på utställningen var annars bakom scenen-filmer från Höstsonaten, när Ingmar Bergman och Ingrid Bergman dividerar om scenen där hon skall lägga sig på rygg. Samt det brev som Bergman fick efter en oscarsnominering, där Academy of Motion Pictures Arts and Sciences påpekar (på förekommen anledning?) att bilden av oscarsstatyetten inte får användas innan filmen har vunnit. Och Bergmans sura svar.

filmkritik och filmvetenskap

Intressant diskussion om vad en filmkritiker är och vad som skiljer akademikern från kritikern. DavidBordwell skriver om cinefili eller kanske snarare på svenska cineastisk filmkritik (finns det en gradskillnad mellan dessa två? har cineasten ett sunt kärleksförhållande till filmen medan cinefilen är lite pervers/nördig/överdriven? eller är orden utbytbara synonymer?) Filmkritik, menar Bordwell, handlar om "evaluation and appreciation". Men ärligt talat, jag vet ingen som är mer filmbesatt än Bordwell även om han, som han säger, ägnar sig åt att "postpone evaluation" för den akademiska forskningens skull. Han får svar av Chris Fujiwara, som menar att "evaluation" egentligen inte är en stor del av filmkritiken.

Den svenska filmkritiken och akademin är kanske inte riktigt så separerade . Vi har åtminstone en handfull filmkritiker i dagspressen som också är akademiker. Och tidskriften FLM innehåller bland annat texter skrivna av filmvetare (Jan Holmberg, Maaret Koskinen m fl). Jag kan rekommendera Charlotte Wibergs text om svensk filmkritik i Solskenslandet: svensk film på 2000-talet för den som vill läsa om detta.

slutet på filmen o.s.v.

Jan Holmberg (filmvetare från Stockholm) är recenserad i Expressen och i Dagens Nyheter (hittar inte på nätet så det tycks vara i pappersversionen endast). Holmberg disputerade i Stockholm och har jobbat bland annat på Cinemateket och Malmö högskola och är just nu VD för Stiftelsen Ingmar Bergman. Hans bok Slutet på filmen O.s.v är en personlig betraktelse över digitaliseringen av filmmediet och även om jag ännu inte läst den har jag hört honom föreläsa om ämnet i olika sammanhang.

Att film är svårt att bevara är en av de första kunskaper man lär sig när man börjar läsa film. Det är ett faktum som i allra högsta grad påverkar våra möjligheter att veta, i det närmaste ett fundament för filmvetenskapen. Digital information är ännu svårare att lagra i ett beständigt format. Vi lever i en tid när allt kan spridas men ingenting bevaras (fast det där är inte riktigt sant -- en av de filmer jag tittade på när jag undersökte amatörporr på nätet var från nittiotalet).

Jag skall inte lägga ut texten här utifrån mina minnesfragment från seminarier med Holmberg, utan självklart läsa boken å det snaraste. Men redan på förhand kan jag gissa att även om han och jag rent temperamentsmässigt skiljer oss åt i frågan om slutet på filmen kommer det att vara tankeväckande och rolig läsning.

other joys of academic life

Admin, admin -- jobbar intensivt just nu med utbildningsplanen för mastern i sexologi som vi håller på att revidera. Vi funderar på att ha tre-terminsantagning eller vad man skall kalla det, dvs antagning var tredje termin. Programmet löper alltså över tre år, två år på halvfart och ett på helfart och tar vi in varje år kommer vi att ha tre kullar parallellt vilket både skulle kräva en ökad lärarkår samt en himla massa planering vid schemaläggning. Att hålla på att alternera mellan varje och vartannat år blir också problematiskt. Just nu känner jag mig som en vandrande matris där jag nästan tredimensionellt ser framför mig hur kurserna lägger sig i parallella fåror. Det bor uppenbarligen en liten byråkrat i mig för jag tycker att det är ganska kul.

Utöver detta har jag lagt boken och de sexuella rummen åt sidan ett tag för att arbeta med mitt kapitel till den antologi jag och kollegerna här arbetar med. Alltså inte Twilight-boken (som också kniper en del av min tid) utan en annan antologi som gudskelov inte jag är redaktör för.

Efter ett blogginlägg av Kristin Thompson på Bordwell&Thompsons blogg (i sin tur inspirerat av ett inlägg på en annan blogg), frågar Jonas Holmberg på FLM hur man som filmvetare/filmkritiker besvarar frågan om favoritfilm i olika sociala sammanhang. Jag har med intresse och lite lätt bävan följt kommentarerna -- det ÄR svårt men det är också lite för lätt att anta en attityd av nedlåtenhet eller, för den delen självförhärligande när man pratar om det. (Även om jag gillar Jonas bekännelse om fåfängan som slår in -- lite av "visa mig din bokhylla och jag skall säga dig vem du är"-känslan...) Men hur tror filmvetare/filmkritiker att barnmorskor, grundskolelärare eller tandläkare egentligen har det? Tänk att bli översköljd av förlossningsberättelser, självbiografiska anekdoter om dåliga -- eller ännu värre, orättvisa! -- lärare eller klagolåtar över hur dyrt det är att gå till tandläkaren det är nuförtiden varenda gång man berättar om sitt jobb i privata, sociala sammanhang. Huga. Då berättar jag långt mycket hellre om filmer jag tycker om. Och jag har ett standardsvar: "Jag brukar vara svag för Clint Eastwoods filmer," säger jag. Det har massor med fördelar:

1.) Det är sant.
2.) I princip alla vet vem han är.
3.) Det är oftast inte vad folk förväntar sig att jag skall säga.
4.) Det är ingen conversation stopper, för folk undrar alltid varför. Och det är ganska lätt att förklara. Än så länge brukar det dessutom finnas någon film som är relativt aktuell som han har gjort (låt vara att jag inte har gillat de två senaste så mycket).

Men nu när jag har outat mig själv som Eastwood-fan får jag väl hitta på något nytt, antar jag.

i ondskans tjänst

Såg en obehaglig film i går -- I ondskans tjänst eller Jud Süss - Film ohne Gewissen. Den handlar om Ferdinand Marian, skådespelaren som spelade titelrollen i Jud Süss, Veit Harlans antisemitiska propagandafilm från 1940 med svenska Kristina Söderbaum (tillika Harlans fru) i den kvinnliga huvudrollen.

Den ursprungliga filmen Jud Süss lever ju i sitt eget mörker. Den var (är?) förbjuden i Tyskland sedan många år och fick (får?) bara visas i utbildningssyfte. I dokumentären Harlan - Im Schatten von Jud Süss från 2008 berättar Veit Harlans barn och barnbarn och andra släktingar om vilket inflytande filmen fick på deras liv. Harlan själv -- som gjorde andra protyska, mer eller mindre pronazistiska, mer eller mindre propagandistiska, filmer, lyckades undkomma straff efter kriget och levde till 1964. Ferdinand Marian däremot belades med yrkesförbud och dog redan 1946 i en bilolycka. I ondskans tjänst skildrar hans medverkan i Jud Süss som ett resultat av såväl hårda påtryckningar som en fåfänga, att Goebbels med flera övertygade honom om att han skulle bli världsberömd genom filmen. Vilket han ju också blev, men kanske inte på det sätt som han hade önskat. Filmen har en hård, kontrastrik ljussättning som understryker det surrealistiskt mardrömslika klaustrofobin i Marians situation. Goebbels spelas av Moritz Bleibtrau som också spelade Andreas Baader i Der Baader-Meinhof Komplex (2008) och som gör Goebbels som en nästan sinnesjuk men skicklig manipulatör, med en ondska som genomsyrar all hans närvaro. Det fanns ingenting försonande, ingenting förlåtande i skildringen av Marians liv eller de omständigheter han levde under.

En snabb koll ger vid handen att Svenska Dagbladets Jan Lumholdt inte var helt förtjust i filmen. Inte heller Mårten Blomkvist i DN. Hans kommentar om att "Regissören Oskar Roehler är konstant skakad av Tredje rikets ruttenhet" stämmer dock, filmen är ett slags melodramatisk marionetteater som är besatt av ondskan utan att lämna några förklaringar. Kanske är det just därför den är så obehaglig.

Jag har fortfarande inte riktigt skakat av mig känslan av den. Trots att jag jobbat på bra i dag, både med min bok, med Twilight-boken och med en del programkoordination.

r i p

När jag på darriga ben reser mig från sjukbädden inser jag att det är flera kvinnor som gått bort under veckan och vars namn är värda att nämna här på bloggen.

Miriam Bratu Hansen refererade jag till här på bloggen för inte alls så länge sedan. Hon är ingen kändis utanför den akademiska världen, men många är de filmvetare som läst hennes texter om åskådarskap och stumfilm eller om "vernacular modernism". Läs mera om Hansen här.

Kultfilmslegenden Tura Satana har också lämnat oss. Se trailern för Faster Pussycat! Kill! Kill! här.

Hynek Pallas har redan plockat det bästa citatet från Maria Schneider: "Never take your clothes off for a middle-aged man who claims that it is art." Jag kan tillägga att Sista tangon i Paris låg högt på listan över ekonomiskt framgångsrika utländska filmer i Sverige när det begav sig. Och det var nog snarare Maria Schneiders förtjänst än Bernardo Bertoluccis.

Och så, closer to home, är också Lena Nyman borta. Dödsrunorna i svenska tidningar lyfter bland annat fram hennes insatser på Dramaten, tillsammans med Hasse och Tage på scen och i en rad filmer som Släpp fångarne loss - det är vår, Picassos äventyr och Sopor, men också hennes arbete på Dramaten och hennes roll i Ingmar Bergmans Höstsonaten. Jag har dessutom sett många kärleksfulla referenser till Vargsången och Lovis i Ronja Rövardotter på facebook och annorstädes. Utomlands är det främst Nyfiken-filmerna som kommer på tal. Jag vill gå längre tillbaka i tiden än så. Naturligtvis är Nyfiken-filmerna viktiga för den sexuella frisläpptheten på duk och inte minst för utlandets syn på den svenska synden (för att inte tala om att den första av dem var med och banade väg för en liberalisering av obscenitetslagstiftningen i USA), men det var i och med Nymans modiga porträtt av Steva i 491 (också av Vilgot Sjöman) som en av sextiotalets stora censurstrider i Sverige utkämpades. Anders Åberg har skrivit alldeles utmärkt om både Nyfiken-filmerna och 491 i sin avhandling Tabu: Filmaren Vilgot Sjöman.

När Nyfiken-filmerna kom hade luften gått ur den svenska filmcensurdebatten -- det mod Nyman visade upp här handlade om dels att gå så långt som möjligt i sexuell realism men ändå simulera samlag (vilket syns tydligt i Roger Eberts klagan över att Börje Ahlstedt "makes love detumescently") men också att visa upp en kropp som inte var "perfekt", och stå för den. Till min stora tillfredsställelse har nu Expressen lagt ut den text som Nyman skrev i respons på Artur Lundkvists och Nils Beyers synpunkter på hennes kropp. Synd att de inte kan lägga ut de respektive herrarnas texter också men de finns väl i Aftonbladets ägo, kan tänkas. (En snabb check i min avhandling ger vid handen att Nils Beyer skrev först i Arbetet, därefter uttalade sig Artur Lundkvist i SE, och slutligen fick båda två förklara sig i Aftonbladet innan Lena Nyman replikerade i Expressen.) Hela debaclet visar oavsett vad att all den liberalism och sexualliberalism och könsrollsdebatt som hade föregått Nyfiken-filmerna -- och som vid pass 1968 i stort hade avstannat (jfr Lena Lennerheds avhandling Frihet att njuta för mer information. Där står också en del om 491.) -- var den i allra högsta grad villkorad. Gärna mer nakna kvinnor på film, men rätt sorts nakna kvinnor. Sympatiska pojkar förtjänar välväxta flickor (och inte tvärtom!) -- oaktat att Börje Ahlstedts karaktär i Nyfiken-filmerna är allt annat än sympatisk eftersom han bedrar sin fru och bedrar Lena.

ögon

Jag vet att jag hänvisar till Bordwell & Thompsons blogg ofta. Men eftersom jag precis har skrivit om blickar och blickriktningar i Twilight måste jag rekommendera den alldeles eminenta detaljstudien av ögonen i The Social Network som David Bordwell gör i det här inlägget. Min egen analys är inte tillnärmelsevis lika ingående och handlar snarare om hur begäret konstrueras genom blickarna i filmen, men Bordwell visar tydligt hur viktiga ögonen är och att det, när vi talar om ögon, sällan är ögonen ensamma som gör jobbet utan musklerna kring ögonen -- ögonbrynen, kisandet, skrattmuskler osv.

twilight, breaking the waves och hur gör vi med det religiösa

Per Wirtén skriver i dag i Sydsvenskan om "normsekularitet", att den rationella sekulariteten har blivit norm och religiösa människor och frågor i vår svenska samtid betraktas med misstänksamhet. Ett exempel på det är hur Twilight och dess författare avfärdas med ord som "mormon" och "kristen, konservativ höger", utan att någon egentligen tar tag i vad det egentligen betyder och vilka (om några) konsekvenser det får för berättelsen. Jag har brottats med vad jag uppfattar som ett ganska radikalt kärleksbudskap i romanerna -- att kärleken (den osjälviska kärleken till nästan) är det som frälser oss, oavsett vilka monster vi kan råka vara. Det är ett budskap som på ett sätt är vansinnigt radikalt, på ett annat djupt problematiskt. Man kan jämföra med Lars von Triers Breaking the Waves (1996) och se Bella som en annan upplaga av Bess, men samtidigt, ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag har svårt för von Triers postmodernistiska ironiska tvetydiga provokationer, och jag har aldrig gillat Breaking the Waves utan att för den skull hålla med den vanligt förekommande feministiska kritiken av von Triers kvinnosyn.

Vad gäller Stephenie Meyer är det lättare. Jag tror att man får slå knut på sig själv för att hitta postmoderna ironiska tvetydiga provokationer i hennes verk (rätta mig gärna om jag har fel) och efter att ha också läst The Host är jag rätt övertygad om att hennes huvudpoäng är den osjälviska kärleken och vad godhet är. Men som Breaking the Waves och debatten kring Breaking the Waves visar, är det svårt att svälja ett kärleksbudskap som betyder att man skall ge sitt liv för den och dem man älskar när den som dör är kvinna (även om hon återuppstår på tredje dagen som vampyr). Och oavsett vad, har inte det radikala kärleksbudskapet nödvändigtvis med Meyers mormonism att göra -- det är kristet i största allmänhet, även om jag förutsätter att olika delar av kristendomen fäster olika stor vikt vid det.

I Bitten by Twilight skriver Margaret M Toscano om "Mormon Morality and Immortality in Stephenie Meyer's Twilight Series". Här presenteras en utvecklad diskussion av hur Meyers böcker ställer sig till mormondoktrinen -- hon är "subtly subversive", menar Toscano, i förhållande till vissa viktiga frågor inom mormonkyrkan. Dels sätter hon kärleken före lydnaden, dels avfärdar hon "the principle that moral purity is maintained by exclusion, by the avoidance of even the appearance of evil". (s. 21) Saker som hur Meyer i romanerna ser på fri vilja, på familjeband, på individen i förhållande till auktoriteter, låter ana en aktiv och självständig relation till den mormonska läran, där olika element lyfts fram eller ifrågasätts, snarare än en passiv reproduktion av mormonsk ideologi.

Toscanos text är jätteintressant, framför allt för någon som inte kan så mycket om mormonkyrkan. Men exemplet Meyer visar också hur tröga och onyanserade vi riskerar att bli när vi inte riktigt själva kan förhålla oss till det religiösa, när vi inte har ett levande förhållande till frågor om ont och gott, guds existens, livet efter detta, förlåtelse och så vidare. Det betyder inte att vi måste tro men att bara avfärda religion som vidskepelse och konservatism kan jag tycka är problematiskt.