twilight, breaking the waves och hur gör vi med det religiösa

Per Wirtén skriver i dag i Sydsvenskan om "normsekularitet", att den rationella sekulariteten har blivit norm och religiösa människor och frågor i vår svenska samtid betraktas med misstänksamhet. Ett exempel på det är hur Twilight och dess författare avfärdas med ord som "mormon" och "kristen, konservativ höger", utan att någon egentligen tar tag i vad det egentligen betyder och vilka (om några) konsekvenser det får för berättelsen. Jag har brottats med vad jag uppfattar som ett ganska radikalt kärleksbudskap i romanerna -- att kärleken (den osjälviska kärleken till nästan) är det som frälser oss, oavsett vilka monster vi kan råka vara. Det är ett budskap som på ett sätt är vansinnigt radikalt, på ett annat djupt problematiskt. Man kan jämföra med Lars von Triers Breaking the Waves (1996) och se Bella som en annan upplaga av Bess, men samtidigt, ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag har svårt för von Triers postmodernistiska ironiska tvetydiga provokationer, och jag har aldrig gillat Breaking the Waves utan att för den skull hålla med den vanligt förekommande feministiska kritiken av von Triers kvinnosyn.

Vad gäller Stephenie Meyer är det lättare. Jag tror att man får slå knut på sig själv för att hitta postmoderna ironiska tvetydiga provokationer i hennes verk (rätta mig gärna om jag har fel) och efter att ha också läst The Host är jag rätt övertygad om att hennes huvudpoäng är den osjälviska kärleken och vad godhet är. Men som Breaking the Waves och debatten kring Breaking the Waves visar, är det svårt att svälja ett kärleksbudskap som betyder att man skall ge sitt liv för den och dem man älskar när den som dör är kvinna (även om hon återuppstår på tredje dagen som vampyr). Och oavsett vad, har inte det radikala kärleksbudskapet nödvändigtvis med Meyers mormonism att göra -- det är kristet i största allmänhet, även om jag förutsätter att olika delar av kristendomen fäster olika stor vikt vid det.

I Bitten by Twilight skriver Margaret M Toscano om "Mormon Morality and Immortality in Stephenie Meyer's Twilight Series". Här presenteras en utvecklad diskussion av hur Meyers böcker ställer sig till mormondoktrinen -- hon är "subtly subversive", menar Toscano, i förhållande till vissa viktiga frågor inom mormonkyrkan. Dels sätter hon kärleken före lydnaden, dels avfärdar hon "the principle that moral purity is maintained by exclusion, by the avoidance of even the appearance of evil". (s. 21) Saker som hur Meyer i romanerna ser på fri vilja, på familjeband, på individen i förhållande till auktoriteter, låter ana en aktiv och självständig relation till den mormonska läran, där olika element lyfts fram eller ifrågasätts, snarare än en passiv reproduktion av mormonsk ideologi.

Toscanos text är jätteintressant, framför allt för någon som inte kan så mycket om mormonkyrkan. Men exemplet Meyer visar också hur tröga och onyanserade vi riskerar att bli när vi inte riktigt själva kan förhålla oss till det religiösa, när vi inte har ett levande förhållande till frågor om ont och gott, guds existens, livet efter detta, förlåtelse och så vidare. Det betyder inte att vi måste tro men att bara avfärda religion som vidskepelse och konservatism kan jag tycka är problematiskt.