förnuft och känsla

Tack vare tips från kommentator Per, kunde jag hitta Sex på kartan på UR-play, inte på SVT-play. Så jag såg den i går. Sexualupplysning är svårt, som jag skrev -- det är svårt på grund av det som Jonas Holmberg påpekade i Expressen: "Just intill den välvilliga ambitionen att upplysa befinner sig den normerande begränsningen. Det är inte lätt att beskriva hur kroppar och begär fungerar utan att samtidigt ogiltigförklara de som ser ut eller fungerar annorlunda." Det är svårt också på grund av hur man skall balansera informationen så att den inte faller över i något som kan uppfattas som pornografiskt men samtidigt inte blir alltför "torrt", tråkigt, färglöst. Hur upplyser man om säkert sex utan att komma med pekpinnar? Och hur fångar man det mångfasetterade, det paradoxala, det hissnande, det mörka och obehagliga och det positiva och lustfyllda i sexualiteten? Hur hanterar man målgruppens ibland vitt skilda bakgrunder och erfarenheter?

I slutänden tycker jag att Sex på kartan hanterar dessa problem bra. Man lyckas vara basic och samtidigt lite överkurs på samma gång, man lyckas pressa in ganska mycket information på 28 minuter och variera det. Jag tycker att animationerna är jättefina (fast jag kan inte hjälpa att jag tycker att animerat sex är mer "kinky" än live-action sex -- men det kanske är en yrkesskada???) och de ger ett utrymme för fantasi och lite "magisk realism". Man skulle kunna kritisera den för att vara politiskt korrekt, men om jag får spetsa till det lite så undrar jag hur sexualupplysning som INTE var politiskt korrekt skulle se ut, och om vi verkligen skulle vilja att ungdomar och skolelever fick se en politiskt inkorrekt sexualupplysningsfilm? Typ, strunta i kondom, det är skönare utan och lite könssjukdomar är väl inte så farligt? Eller, killar som tappar ståndet är löjliga? Jag menar, det är lätt att kritisera saker för att vara politiskt korrekta men politisk korrekthet handlar ju också om normer och värderingar som samhället på något sätt tycker är viktiga och som det därmed är viktigt att de förmedlas. (Det är naturligtvis också viktigt att kritisera dessa normer och värderingar.)

Men på så sätt blir ju också Sex på kartan så väldigt tydligt en samhällsspegel och en spegel av den tid vi lever i just nu. Eller, som Elin Grelson skriver, en spegel av "det öppna och pluralistiska Sverige vi önskade att vi helt levde upp till 2011." (min kursiv) Alltså, inte en bild av hur det är, utan en idealbild av hur det skulle kunna vara. Och idealet är tidsbundet.

Många har jämfört med Kärlekens språk från 1969. Det är naturligtvis en jämförelse som kommer spontant, men förutsättningarna för de båda filmerna är ganska olika: Kärlekens språk gjordes kommersiellt och visades på biograf (men också i skolsammanhang). RFSU:s roll för de båda produktionerna är helt olika eftersom RFSU tog avstånd från Kärlekens språk. Men utöver de olika förutsättningarna, är det också intressant att notera att när sexualupplysning går före matte i Sex på kartan och en trevlig men lite mystisk kille (skåning!) står för informationen, var Kärlekens språk de vita rockarnas och vetenskapens film. Som Elisabet Björklund noterar i sin analys av remaken av Kärlekens språk (2004, den med Regina Lund) har fokus förflyttats från vetenskap till känslor.