sex is not a natural act

Läser Leonore Tiefers Sex is not a natural act and other essays. Den är ursprungligen från 1995 men kom i nyutgåva 2004. Tiefer -- som är sexolog och har disputerat i psykologi-- vänder sig mot biologiseringen och medikaliseringen av sexualiteten och är kanske mest känd för sin kritiska analys av Viagrafenomenet.

Eftersom (eller kanske trots att) jag är humanist måste jag erkänna att de biologiska och medicinska aspekterna av sexualiteten fascinerar mig. I den meningen är jag inte (eller inte bara) socialkonstruktivist -- jag är öppen för att det finns viktiga biologiska förutsättningar för sexualiteten, även om jag helt enkelt inte kan dem så bra eftersom jag inte är skolad i en biologisk eller medicinsk akademisk tradition. Hur coolt jag än tycker att endokrinologi, till exempel, verkar, är det liksom inte mitt område.

Samtidigt tar jag nog för givet, tror jag och tänker jag när jag läser Tiefers bok, att såväl sexualitet som annat mänskligt beteende i mycket hög grad styrs, påverkas och regleras av kulturella föreställningar och sociala normer och koder. Jag tar det för givet eftersom den akademiska tradition jag kommer ur sätter olika kulturella yttringar i centrum och ser människan i relation till den kultur som omger henne. Mycket av det Tiefer säger tycker jag alltså är, i någon mening, självklart. Till exempel påpekar hon att "natural", naturlig, ofta används med ett slags universalitetsanspråk. Det biologiska och naturliga anförs för att säga något generellt om människan, om alla människor, det betraktas ofta som det som förenar oss (s. 31-35).

Det provocerar mig inte på det sätt som det kanske hade gjort om jag hade varit medicinare eller biolog. Ändå måste jag säga att det hissnar lite i mig när jag läser hennes kritik (eller ja, hennes och hennes sammanfattningar av andras kritik) av Masters & Johnsons Human Sexual Response Cycle. Exempelvis att de personer som valdes ut att delta i studien valdes utifrån sina särskilt goda förutsättningar och att studien gjordes med ett apriori-antagande att det skulle finnas en sådan cykel. Det fanns alltså en "bias" i undersökningen som inte nödvändigtvis behöver innebära att resultaten är helt felaktiga, de kanske till och med är rimliga, men som gör att undersökningens resultat kanske inte är lämpliga att generalisera utifrån. Ändå, skriver Tiefer, utgår de definitioner av sexuell dysfunktion som finns i DSM, från M&Js Human Sexual Response Cycle (s. 41-61).

Tiefers bok visar på hur enkelriktad kunskap om sexualitet blir om den är uteslutande biologisk-medicinsk. Hon kritiserar bland annat fragmenteringen av kroppen som sker i forskningen (s. 53-56) -- genitalierna, de reproduktiva organen, blir liksom inte ens de huvudsakliga utan de enda sexuella organen. Här delar i så fall vetenskapen sin syn på sexualiteten med (i alla fall stora delar av) pornografin (jfr Tanja Suhininas inlägg om porrskada när hon skriver om segmentering av sexualiteten).

Samtidigt inbillar jag mig att kunskap om sexualitet skulle bli alldeles vansinnigt enkelriktad om man helt bortsåg från de biologiska/fysiologiska/medicinska perspektiven. Vilket får mig att landa i en av mina käpphästar: Sexualitet som forskningsområde är ju spännande bland annat för att det kräver en tvärvetenskaplig forskningsansats -- man kan inte BARA prata om sociala aspekter av sexualiteten eller BARA prata om biologiska aspekter. Kanske gäller det alla ämnen som har med människan att göra, vad vet jag, men när det handlar om sex så tycker jag att det är uppenbart.