tunnlar

Tunnelbanor har något magiskt och samtidigt vardagligt över sig. Kanske är det magiska bara för att jag kommer från en småstad utan tunnelbana, att jag, när jag åker tunnelbana, alltid är någon annanstans än hemma. Det är snabbt och det är fullt av människor på väg till jobb eller hem, människor som åker denna sträckan varje dag, fram och tillbaka.

Av dem jag åkt är New Yorks coolast, tror jag. Så nära ytan att man ibland känner vibrationerna genom trottoaren, så högljutt slamrande att det låter som soundtracket till Terminator du-du-du-dunk, du-du-du-dunk, så gammal att det känns som att kliva tillbaka i tiden, till industrialismens fabriksmörker men också till typ sjuttiotalets Warriorsmiljö. En gång när jag åkte klev ett gäng hip hopare på med en bergsprängare och medan tågvagnen krängde sig fram uppträdde de med akrobatiska rörelser i det trånga utrymmet.

Londons är läskigast. Det låter lite fånigt, men det enda jag kan tänka på är att jag skall få syn på en övergiven väska någonstans.

Stockholms är väl den jag är mest bekant med. Prags minns jag från mina besök där på nittiotalet (när vi åkte hem från klubbarna samtidigt som folk åkte till jobbet...). Bochums funkade jättesmidigt när vi var där. Köpenhamns är nyast, Singapores fräschast. Los Angeles kanske den mest hånade. Tokyos har jag aldrig åkt.

Och så Citytunneln. Citytunneln är ingen tunnelbana, den är en del av det ordinarie järnvägsnätet. Men den känns lite som en liten, liten tunnelbana, den korta sträckan mellan Malmö C och Triangeln. Jag har nu åkt den en del sedan den öppnade (från Lund, i stället för buss) och förutom den gången vi blev stående utanför Arlövs sockerbruk i två timmar har den funkat ganska bra. De vanliga, mindre förseningarna gör inte så mycket när man inte skall med ett specifikt tåg (man måste förstås alltid ha en marginal). Men i går tog jag den från Triangeln till Malmö C för jag skulle från Hälsa och samhälle (på sjukhusområdet) till Orkanen för att undervisa och det var så smidigt. Tidigare har man, när man skulle undervisa på Orkanen, antingen fått ta bussen vilket tar ganska lång tid eller fått låna en cykel vilket kanske inte alltid har känts ultimat med tanke på väder och väglag och att man inte gärna vill kliva in och föreläsa med lera upp till knäna. Man kan ju också köra bil, men då är det parkeringseländet att tänka på.

Men Citytunneln knyter ihop Malmö högskola. Det är lite coolt. Malmö högskola är ju lite opraktiskt spridd över stan, en stor del i ena änden och en lite mindre del i andra änden och fram tills nu har det varit lite småproblematiskt. Men med Citytunneln knyts högskolan ihop. I mitt huvud kallar jag nu sträckan Triangen-Malmö C "högskolelinjen", som sju-tåget från Lund till Växjö brukade kallas "docentexpressen".

Jag gillar det. På måndag kanske kommer ett tjurigt inlägg om hopplösa tågtider men efter gårdagens föreläsningsresa är jag helnöjd.