porrfritt=prostitutionsfritt?

Vad har porrfria hotell och porrsurfning på jobbet med prostitution att göra? Jag tycker att det arbete som prostitutionsgrupperna i Malmö, Stockholm och Göteborg gör verkar vara alldeles utmärkt. Kan man hjälpa människor som mår dåligt ut ur prostitutionen är det väldigt bra och det verkar de kunna. Men den artikel som stod i Sydsvenskan häromdagen avslutades på en lite konstig not. Varför efterlyser forskarna "striktare policy både hos offentliga myndigheter och i privata näringslivet när det gäller att kräva porrfria hotell och hur de anställda får porrsurfa"? Det kan väl vara så att det på något sätt hjälper prostitutionsgrupperna i deras arbete men jag uppfattar att det bara tas för givet som ett fullständigt självklart samband som inte behöver förklaras. Och för mig är det inte alls självklart.

Det finns kopplingar mellan konsumtionen av pornografi och prostitution, men av alla människor som konsumerar pornografi i Sverige är det bara en liten del som köper sex. Och den verksamhet som tas upp i artikeln är inte den som hjälper sexköpare (i Malmö heter den KAST - köp av sexuella tjänster, till skillnad från FAST - försäljning av sexuella tjänster). Alltså förstår jag inte, utifrån resten av artikeln, varför forskarna efterlyser striktare policy.

Missförstå mig rätt här. Även om jag inte, rent personligen, håller med (företag får väl välja själva vilken policy de vill ha och varför skall de som inte köper sex begränsas i sin eventuella porrkonsumtion för att vissa köper sex) är det egentligen inte själva forskarnas efterlysning jag kritiserar. Det jag tycker är problematiskt i sammanhanget är den fullständiga logiska ellips som sker i slutet av artikeln när man helt plötsligt tar ett jättekliv från "hjälpa personer som mår dåligt ur prostitution" till "porrfria hotell och porrförbud på jobbet". Som jag ser det kan denna logiska ellips bara komma ur ett mycket problematiskt förgivettagande.

Man kan tänka sig att det finns en tanke bakom som har att göra med den kommersiella sexualiteten. En klassiker för att analysera den typen av tänkande är Gayle Rubins "charmed circle" av godkänd sexualitet (mellan par, av kärlek, präglad av ömsesidighet, etc) där det som finns utanför (sex ensam, gruppsex, promiskuitet, för pengar, etc) är då den dåliga sexualiteten. Med ett sådant tänkande hamnar ju självklart pornografi och prostitution utanför "the charmed circle" och är i princip av samma skrot och korn. Alltså kan vi inte komma åt prostitutionen om vi inte samtidigt sätter dit pornografin. Man kan också tänka sig att det har att göra med att låta personer skaffa sig en tillåtande attityd till kommersiell (och därmed dålig) sexualitet. Om vi låter porren vara rumsren kommer det också att vara rumsrent att köpa och sälja sex. Men återigen är detta samband som verkar tas alldeles för självklara i artikeln, som är så uppenbara att de inte ens behöver förklaras.

vådan av att...

... vara porrforskare. Eller sexforskare. Varje gång jag börjar skriva in något som börjar på www.e.. i adressfältet på min browser hittar den den här adressen.

mastern i sexologi och lite läsning

Här är en liten intervju med en student -- eller fd student skulle jag väl säga eftersom hon blev klar med sin uppsats häromveckan -- på mastern i sexologi. Jag vill än en gång påpeka att nästa gång mastern startar är till våren och ansökningstiden går ut om några dagar.

Har snart läst ut Scandinavian Blue som jag påbörjade för länge sedan. Den har legat med bokmärket på s. 57 jättelänge och det är konstigt för den är ändå vad man skulle kunna kalla en "easy read". Men det var något annat som var mer akut att läsa och sedan blev den liggande. Den fokuserar mest Danmark, även om Sverige får vara med en del också. Jag bekymrar mig dock för några småfel som jag hittat och undrar om där kan finnas fler -- den danska scenen kan jag inte lika bra som den svenska (fast å andra sidan tycks det gälla för Stevenson också) -- så där kan det finnas fler småfel... Den här recensenten tyckte i alla fall att den var bra.

Samtidigt läser jag också Ottar och kärleken om Elise Ottesen-Jensen. Har inte kommit så långt ännu i den.

tiefer revisited

Här kan man se och höra Leonore Tiefer om Female Sexual Dysfunction. Jag har tagit upp Tiefer här på bloggen förr, om hennes bok Sex is not a Natural Act, men också i anslutning till filmen Orgasm Inc.

Tiefer för ett slags korståg för upplysning om sexualitet i motstånd mot vad som kallas "medikaliseringen av sexualiteten". Även om viagra och andra sådana preparat i det korrekta sammanhanget har varit och är till stor hjälp för många, finns det en reducerande uppfattning om sexualiteten som en rad funktioner, organ och aktiviteter som utesluter psykiska, sociala och kulturella sammanhang och förklaringsmodeller. Vad som sägs av Tiefer och även i dokumentären Orgasm Inc är att problemet "female sexual dysfunktion" är ett påhitt av läkemedelsindustrin -- man vill ha en kvinnlig motsvarighet till viagra som är en av de största säljframgångarna i modern läkemedelshistoria, men man vet inte riktigt vilket problem denna motsvarighet skall lösa. Lubrikation eller övrig fysiologisk beredskap för sex? Eller det vaga "lust"? Och vad är då det? Och framför allt när man definierar sexualitet ur ett ganska snävt, biomediciniskt perspektiv -- Tiefer säger att man gör en analogi mellan sex och matsmältning när man kanske kunde vinna på att göra en analogi mellan sex och dans.

Annars: pular med Jarl-artikeln och ett proposal till nästa års SCMS-konferens. Och så en massa admin, som alltid.

apropå sexuella rum...

... fick jag precis den här bilden på mail från en kollega:



Uppdatering: Skylten är uppsatt av konstnärer -- inte av Köpenhamns kommun. Se vidare här. Tack till farsanmittilivet som kommenterade. Men ärligt talat, vad gäller de sexuella rummen, och kampen eller förhandlingen om dem, är detta ändå alldeles utmärkt intressant. Det gick från en liten lagom kul grej till att helt plötsligt bli en (konstnärligt) kommentar.

i tidningen...

... fanns för några dagar sedan den här debattartikeln. Om kontrasten -- eller snarare kontrasterna -- mellan det fina att skaffa barn, det kliniska och lätt absurda i situationen med en sjuksköterska som lämnar över en plastburk, och det grova och, som artikelförfattaren ser det, både kvinno- och mansförnedrande med porrtidningarna inne i det lilla privata rummet där man skall ordna fram det där spermaprovet.

Och jag har sådan förståelse för den anonyme debattskrivaren. Hela situationen är i sig redan besvärande och gillar man inte porr är det klart att man blir ännu mer störd av att hitta den i rummet. Samtidigt kan jag inte låta bli att se framför mig Gayle Rubins sexualitetshierarki med den fina, reproduktiva, äktenskapliga, tvåsamt heterosexuella sexualiteten och ute i utkanterna den grova, råa och promiskuösa sexualiteten. Och det finns en anledning till att porren finns därinne i rummet, en anledning som kanske är otrevlig att tänka sig om man av olika skäl -- personliga eller ideologiska -- är emot pornografi. För många människor (inte bara män) funkar porren. I en situation som i övrigt kanske är påtagligt avtändande kan ett extra stimuli möjligen behövas. Och anledningen till att porren bara finns där, antar jag, är för att ingen skall behöva fråga efter den.

Och i dagens Sydsvenskan handlade det om stängningen av Christiania. Det är lite sorgligt eftersom Christiania var ett så fantastiskt vattenhål i Köpenhamn -- jag har både promenerat där och tittat på alla de lustiga husen, festat där under studentåren och tagit med långväga gäster dit för att visa upp det. Hur det än blir i framtiden kommer det inte att bli det samma och i den perfekta världen skulle Christiania K-märkas. Jag misstänker -- som med Istedgade och världens äldsta porrbutik -- att det i hög grad handlar om gentrifiering och exploatering av vad som med tiden kommit att bli värdefull tomtmark. Även om inte Christiania har utmärkt sig för snusk utan för knark är det i grunden en ekonomisk fråga.

orgasm inc

Eftersom SCMS-konferensen är en filmvetarkonferens finns det naturligtvis ett "screening room" där de visar dokumentärfilmer, kortfilmer och annat. Vanligtvis är man (eller jag i alla fall) så upptagen av att följa de akademiska presentationerna att filmerna kommer lite i skymundan, men i år gled jag in på visningen av Liz Canners dokumentär Orgasm Inc. För ungefär tio år sedan engagerades Liz Canner av ett läkemedelsbolag för att sätta ihop erotiska filmklipp (läs: porr) som kunde användas för studier av kvinnors sexuella lust. Bolaget skulle testa en ny kräm som, hoppades man, skulle ha motsvarande effekt som Viagra fast för kvinnor då. Canner blev nyfiken på såväl krämen som den nya sjukdom man menade den skulle bota, "FSD" eller female sexual dysfunction. Hon gjorde en dokumentärfilm som kritiskt granskar den amerikanska läkemedelsindustrin, intim plastikkirurgi samt bristen på sexualundervisning i amerikanska skolor.

En av de medverkande i filmen är Leonore Tiefer som jag skrivit om tidigare på bloggen. Filmen är ju naturligtvis helkritisk mot vad man brukar kallar medikaliseringen av sexualiteten, men är det med en stor portion humor. Den fokuserar ett amerikanskt sammanhang, vilket är belysande, inte minst för oss som studerar de här sakerna och ofta läser artiklar och andra texter av amerikanska forskare.

Eftersom Canner själv var närvarande under filmvisningen och efter den gjorde en "Q&A", en question and answer session med publiken, kunde hon också berätta att den medicin som slutligen, av ett annat bolag, presenterades för FDA (Federal Drug Administration) för att bli godkänt, godkändes i Europa trots att den underkänts i USA men att den knappt skrivs ut i Europa. Detta beror på dels att Europa inte tillåter reklam för receptbelagda läkemedel (dvs patienter kan inte be att få utskrivet en medicin som de sett reklam för), dels på att vi inte heller har möjligheten att skriva ut medicin för andra åkommor än de som de är till för, vilket man tydligen kan i USA, om jag förstod det hela rätt.

Och krämen som var upprinnelsen till dokumentären? Tja, studierna som gjordes visade att placebokrämen hade lika god effekt som den riktiga krämen. Det vill säga, som en av de intervjuade från bolaget sade, halvt på skoj: Vi bevisade att "porn works".

mixin' the colors

Eftersom jag lever i min lilla forskarbubbla missar jag ibland helt hyperaktuella debatter. Jag såg filmen Sex på kartan i förrgår utan att vara medveten om att en del av påhoppen på filmen också hade att göra med att filmen skildrade ett sextillfälle mellan en mörkhyad pojke och en mer ljushyad flicka. Jag har läst en del av de inlägg som reagerar negativt på detta, samt den DN-debattartikel som uppmärksammade mig på frågan. Debatten -- eller snarare en del av de reaktioner som filmen har väckt -- har handlat om att den skulle förespråka rasblandning.

Eftersom jag håller på med porr har jag undervisat en del om sex och rasism. Det är svårt och obehagligt, men det känns som att det måste göras och jag erkänner villigt att jag kanske inte alltid lyckas fånga alla komplexiteter och ambivalenser i det. Därför att idéer om rasblandning -- detta begrepp som få av oss vill kännas vid eftersom det anknyter till grov rasism, nazism och apartheid -- är något som påverkar oss alla, direkt och/eller indirekt. De har inte heller med "ras" -- detta hopplöst oöversättbara begrepp som används tämligen oproblematiskt i USA -- att göra, utan går ganska långt i sitt omfattande av olika etniciteter och kulturer som är "de andra". Jag tror inte att någon går riktigt fri, oavsett om man tänker sig en omvänd, positiv rasism eller tvärtom om man inte vill att ens dotter skall gifta sig med en muslim eller jude. Man kan spåra dem i det agg som i Sverige riktades mot Ingrid Bergman när hon på fyrtiotalet lämnade sin svenske man för en italienare (Roberto Rossellini). Föreställningarna finns djupt rotade i vårt samhälle och de är svåra att intellektualisera. Det är bara att titta på populärkulturen. Och, inte minst, pornografin.

Det har inte bara med hudfärg utan också med genus att göra, och jag tror att i grunden för all rasism ligger just skräcken för rasblandning, för just den "vita rasens utplåning". Allt prat om att komma hit och ta jobb eller suga ut svenska välfärdsstaten och så vidare är bara toppen på ett isberg som i grund och botten handlar om att det finns en den vite mannens skräck för att hans "vithet" skall utplånas. Ett koncept som det om "one drop of blood" kommer ur den skräcken och föder den sedan igen i ett slags evigt kretslopp.

Rasblandning -- eller snarare skräcken för rasblandning -- kan tydligt anas i exempelvis västernfilmer, där sex med en "Native American" ofta betraktas som ett öde värre än döden (i The Searchers, till exempel, finns ett underliggande hot i sökandet efter lilla Debbie som blivit bortförd av indianerna -- om hon hunnit bli könsmogen när de hittar henne kanske hennes farbror dödar henne eftersom, underförstått, hon har legat med en indian. Räddningsjakten är alltså en kamp mot klockan och vid en given tidpunkt är det frågan om att rädda henne från ödet att behöva föda ett färgat barn. The Searchers är en otroligt komplex film som jag inte kan göra riktigt rättvisa här, men ett tema i den är detta -- rädslan för rasblandning). I en ännu äldre amerikansk film, Birth of a Nation, som gav upphov till att Ku Klux Klan återuppstod, finns också hotet om rasblandning, nu med den svarte mannen som potentiell våldtäktsman.

En rad olika vita föreställningar om svarta och färgade återkommer som alla har dessa rasblandningsförtecken -- att svarta är mer primitiva och djuriska, att de har större könsorgan, att de är våldsamma och suktar efter vit hud, att sex med en vit kvinna handlar om att förnedra hela den vita rasen och förödmjuka de vita männen, att en vit kvinna som legat med en svart man inte vill eller kan ligga med vita män ("once you go black, you never go back"). Det finns också en tanke om att det finns en revanschism hos svarta män eftersom vita slavägare mer än gärna låg med sina kvinnliga, svarta slavar, men en vit kvinna som låg med en svart slav riskerade att avslöjas genom att föda ett svart barn och straffet var döden, för alla tre inblandade parter. Det vill säga att en historiskt privilegierad position har lett till en rädsla för hämnd. Genusskillnader blir ännu mycket mer tydliga när man också blandar in etnicitet, och kanske är det rimligt att tala om biologiska könsskillnader i detta för att det är ändå eller har i alla fall historiskt varit att det är kvinnan som löper risken att bli gravid, kvinnan som föder barnet och därmed avslöjas.

Porren lever på detta. Det finns både en utmaning av rasblandningstabut och en reproduktion av det i porren. Jo, det förekommer att vita män ligger med svarta kvinnor, men det stora gränsöverskridandet ligger i den popularitet som inslag med svarta män tillsammans med vita kvinnor har. Man kan tolka det på en rad olika sätt -- som en misogyni där kvinnans "slynighet" blir mer framträdande eftersom hon ligger med en (eller flera) svarta män, att det är en bestraffning eller att vita män blir upphetsade av att se kvinnor förnedras av svarta män -- en förnedring som ligger i att det är sämre att ligga med en svart man (fast också bättre, förstås, eftersom det alltid finns en dubbeltydlighet i det, "sämre" sex är "bättre" sex). Man kan också tolka det som ett tecken på porrens subversivitet, där alla hemligheter och skamligheter och tabun i vårt samhälle lyfts fram och skamlöst utnyttjas, extrapoleras och blir tydliga. Paradoxalt nog kanske man kan leka med rasblandningstabut inom porren just för att porren är befriad från reproduktionen.

Detta skulle kunna bli ett mycket långt blogginlägg och ändå inte tömma ut alla implikationer av skräcken för rasblandning. Jag kan ändå tycka att just Sex på kartan inte precis lyfter de här frågorna på det sätt som en del av de mer hätska inläggen i bloggosfären menar. Vill man tolka filmen rasistiskt bokstavligt kunde ju i så fall rasisterna jubla för ståndet slaknar -- den svarte mannens mytomspunna och förmodat primitivt naturliga potens sviker honom. Jag gör inte den tolkningen i det här sammanhanget. Jag bara säger att man skulle kunna göra det.

För den som vill läsa mer om detta:
Daniel Bernardi, "Interracial joysticks" i Pornography: Film and Culture (2006).
Richard Dyer, White: Essays on Race and Culture (1997).
David M Friedman, Efter eget huvud: penisens kulturhistoria/A Mind of Its Own: A Cultural History of the Penis (2001).
Valda delar ur Tommy Gustafsson, En fiende till civilisationen (2007).
Linda Williams, "Skin flicks on the racial border: pornography, exploitation and interracial lust" i Porn Studies (2004).

förnuft och känsla

Tack vare tips från kommentator Per, kunde jag hitta Sex på kartan på UR-play, inte på SVT-play. Så jag såg den i går. Sexualupplysning är svårt, som jag skrev -- det är svårt på grund av det som Jonas Holmberg påpekade i Expressen: "Just intill den välvilliga ambitionen att upplysa befinner sig den normerande begränsningen. Det är inte lätt att beskriva hur kroppar och begär fungerar utan att samtidigt ogiltigförklara de som ser ut eller fungerar annorlunda." Det är svårt också på grund av hur man skall balansera informationen så att den inte faller över i något som kan uppfattas som pornografiskt men samtidigt inte blir alltför "torrt", tråkigt, färglöst. Hur upplyser man om säkert sex utan att komma med pekpinnar? Och hur fångar man det mångfasetterade, det paradoxala, det hissnande, det mörka och obehagliga och det positiva och lustfyllda i sexualiteten? Hur hanterar man målgruppens ibland vitt skilda bakgrunder och erfarenheter?

I slutänden tycker jag att Sex på kartan hanterar dessa problem bra. Man lyckas vara basic och samtidigt lite överkurs på samma gång, man lyckas pressa in ganska mycket information på 28 minuter och variera det. Jag tycker att animationerna är jättefina (fast jag kan inte hjälpa att jag tycker att animerat sex är mer "kinky" än live-action sex -- men det kanske är en yrkesskada???) och de ger ett utrymme för fantasi och lite "magisk realism". Man skulle kunna kritisera den för att vara politiskt korrekt, men om jag får spetsa till det lite så undrar jag hur sexualupplysning som INTE var politiskt korrekt skulle se ut, och om vi verkligen skulle vilja att ungdomar och skolelever fick se en politiskt inkorrekt sexualupplysningsfilm? Typ, strunta i kondom, det är skönare utan och lite könssjukdomar är väl inte så farligt? Eller, killar som tappar ståndet är löjliga? Jag menar, det är lätt att kritisera saker för att vara politiskt korrekta men politisk korrekthet handlar ju också om normer och värderingar som samhället på något sätt tycker är viktiga och som det därmed är viktigt att de förmedlas. (Det är naturligtvis också viktigt att kritisera dessa normer och värderingar.)

Men på så sätt blir ju också Sex på kartan så väldigt tydligt en samhällsspegel och en spegel av den tid vi lever i just nu. Eller, som Elin Grelson skriver, en spegel av "det öppna och pluralistiska Sverige vi önskade att vi helt levde upp till 2011." (min kursiv) Alltså, inte en bild av hur det är, utan en idealbild av hur det skulle kunna vara. Och idealet är tidsbundet.

Många har jämfört med Kärlekens språk från 1969. Det är naturligtvis en jämförelse som kommer spontant, men förutsättningarna för de båda filmerna är ganska olika: Kärlekens språk gjordes kommersiellt och visades på biograf (men också i skolsammanhang). RFSU:s roll för de båda produktionerna är helt olika eftersom RFSU tog avstånd från Kärlekens språk. Men utöver de olika förutsättningarna, är det också intressant att notera att när sexualupplysning går före matte i Sex på kartan och en trevlig men lite mystisk kille (skåning!) står för informationen, var Kärlekens språk de vita rockarnas och vetenskapens film. Som Elisabet Björklund noterar i sin analys av remaken av Kärlekens språk (2004, den med Regina Lund) har fokus förflyttats från vetenskap till känslor.

stiff, stiffer, stiffed

För många år sedan kom den amerikanska journalisten Susan Faludi ut med en bok som hette Stiffed: The Betrayal of the Modern Man. I början av nittiotalet hade hon gjort sig känd genom boken Backlash: The Undeclared War Against American Women -- en bok som återkommande refererades till i alla av mina kvinnliga filmvetarkursares C-uppsatser (min också, tror jag). Stiffed -- eller Ställd som den hette på svenska, inte alls lika bra titel -- var väl tänkt att göra för männen vad Backlash gjorde för kvinnorna. Typ. Men såvitt jag minns fick den inte riktigt samma genomslag, inte i Sverige i alla fall.

Det jag minns mest från Stiffed var Faludis reportage från en porrfilmsinspelning, kombinerat med intervjuer med manliga porrskådisar och en analys av branschen. Kontentan var något i stil med att i vårt moderna samhälle behövs inte den traditionellt manliga egenskapen fysisk styrka längre. Det enda som återstår, för mannen, där det handlar om ett fysiskt "upp-till-bevis" är porrbranschen, där mannen är beroende av den "enda muskel han inte kan spänna själv" -- ribban. Eller "the log". Jag har inte boken här (jag äger den men måste ha lånat ut den för jag hittar inte den) men jag har definitivt för mig att detta kapitel hette just "Waiting for the log".

Stiffed är från 1999, året efter det att Viagra släpptes på marknaden. Viagra ändrade på allt det där. Anna Span sade under Skiftesföreläsningen om kvinnlig porr att Viagra inte är bra att använda vid porrfilmsinspelningar för den kan leda till kraftiga rodnader i ansiktet och på bröstkorgen som inte ser bra ut på film, men såvitt jag vet används Viagra i hög grad vid porrfilmsinspelningar i alla fall.

Jag tar upp mina minnen från nittiotalet för Tanja Suhinina (den blogg som jag tycks vara mest i dialog med för tillfället) skriver jätteintressant om erektil dysfunktion, det som förr i tiden kallades "impotens", både här och här. Leonore Tiefer, som jag skrivit om tidigare, har också skrivit om Viagrafenomenet.

sexualupplysning

Jonas Holmberg skriver om RFSU:s sexualupplysningsfilm i Expressen i dag. Det stod också om den i Sydsvenskan i går. Sex på kartan heter den. Den är animerad, 28 minuter lång och visas på SVT i kväll.

Detta är ungefär så mycket jag vågar säga innan jag sett den. Sexualupplysning är en svår genre.

sex is not a natural act

Läser Leonore Tiefers Sex is not a natural act and other essays. Den är ursprungligen från 1995 men kom i nyutgåva 2004. Tiefer -- som är sexolog och har disputerat i psykologi-- vänder sig mot biologiseringen och medikaliseringen av sexualiteten och är kanske mest känd för sin kritiska analys av Viagrafenomenet.

Eftersom (eller kanske trots att) jag är humanist måste jag erkänna att de biologiska och medicinska aspekterna av sexualiteten fascinerar mig. I den meningen är jag inte (eller inte bara) socialkonstruktivist -- jag är öppen för att det finns viktiga biologiska förutsättningar för sexualiteten, även om jag helt enkelt inte kan dem så bra eftersom jag inte är skolad i en biologisk eller medicinsk akademisk tradition. Hur coolt jag än tycker att endokrinologi, till exempel, verkar, är det liksom inte mitt område.

Samtidigt tar jag nog för givet, tror jag och tänker jag när jag läser Tiefers bok, att såväl sexualitet som annat mänskligt beteende i mycket hög grad styrs, påverkas och regleras av kulturella föreställningar och sociala normer och koder. Jag tar det för givet eftersom den akademiska tradition jag kommer ur sätter olika kulturella yttringar i centrum och ser människan i relation till den kultur som omger henne. Mycket av det Tiefer säger tycker jag alltså är, i någon mening, självklart. Till exempel påpekar hon att "natural", naturlig, ofta används med ett slags universalitetsanspråk. Det biologiska och naturliga anförs för att säga något generellt om människan, om alla människor, det betraktas ofta som det som förenar oss (s. 31-35).

Det provocerar mig inte på det sätt som det kanske hade gjort om jag hade varit medicinare eller biolog. Ändå måste jag säga att det hissnar lite i mig när jag läser hennes kritik (eller ja, hennes och hennes sammanfattningar av andras kritik) av Masters & Johnsons Human Sexual Response Cycle. Exempelvis att de personer som valdes ut att delta i studien valdes utifrån sina särskilt goda förutsättningar och att studien gjordes med ett apriori-antagande att det skulle finnas en sådan cykel. Det fanns alltså en "bias" i undersökningen som inte nödvändigtvis behöver innebära att resultaten är helt felaktiga, de kanske till och med är rimliga, men som gör att undersökningens resultat kanske inte är lämpliga att generalisera utifrån. Ändå, skriver Tiefer, utgår de definitioner av sexuell dysfunktion som finns i DSM, från M&Js Human Sexual Response Cycle (s. 41-61).

Tiefers bok visar på hur enkelriktad kunskap om sexualitet blir om den är uteslutande biologisk-medicinsk. Hon kritiserar bland annat fragmenteringen av kroppen som sker i forskningen (s. 53-56) -- genitalierna, de reproduktiva organen, blir liksom inte ens de huvudsakliga utan de enda sexuella organen. Här delar i så fall vetenskapen sin syn på sexualiteten med (i alla fall stora delar av) pornografin (jfr Tanja Suhininas inlägg om porrskada när hon skriver om segmentering av sexualiteten).

Samtidigt inbillar jag mig att kunskap om sexualitet skulle bli alldeles vansinnigt enkelriktad om man helt bortsåg från de biologiska/fysiologiska/medicinska perspektiven. Vilket får mig att landa i en av mina käpphästar: Sexualitet som forskningsområde är ju spännande bland annat för att det kräver en tvärvetenskaplig forskningsansats -- man kan inte BARA prata om sociala aspekter av sexualiteten eller BARA prata om biologiska aspekter. Kanske gäller det alla ämnen som har med människan att göra, vad vet jag, men när det handlar om sex så tycker jag att det är uppenbart.

the sheik

Läser om en bok jag inte läst på nästan tio år. Babel & Babylon av Miriam Hansen. Hon skriver bland annat om Rudolph Valentino och hans enorma popularitet hos den kvinnliga publiken, en popularitet som hon menar ledde till en femininisering av honom som en reaktion hos bland annat manliga journalister. Här är ett klipp ur The Sheik (1921).

Det är intressant för med klassisk feministisk (film-)teori i bakhuvudet är det lätt att tänka att heterosexuella kvinnor aldrig haft någonting att titta på, inga "objects of desire". Men de finns ju i filmhistorien och en viktig del av Hollywoods publik var kvinnor. Fallet Valentino visar dock att det finns en risk i att vara alltför attraktiv för en kvinnlig publik -- en risk som handlar om ett ifrågasättande av ens heterosexuella läggning och därmed ens manlighet. Att vara tilldragande för kvinnor innebär paradoxalt nog att betraktas som feminin/gay av män.

passioner

Läser Maj-Briht Bergström-Walans memoarer, Passioner, från 1987. Rolig läsning, en hel del om Kärlekens språk och dess uppföljare. I de våldsamma debatterna som följde hennes försök att göra sexton skolfilmer utifrån Kärlekens språk-filmerna får man också en liten inblick i sjuttiotalets klimat. Aggressionerna gällde nog främst det faktum att filmerna skulle visas för BARN, i SKOLAN, som något slags offentligt sanktionerad porr (kritiken kommer först och främst från frikyrkliga rörelser). Roliga formuleringar i de brev som hon citerar i sin helhet rör hur till och med djuren klarar av att fortplanta sig utan någon undervisning -- skulle vi människor vara SÄMRE än djuren???

På ett foto från lanseringen av Kärlekens språk i Finland sitter Maj-Briht Bergström-Walan under en svensk affisch för filmen. Samma som omslaget till DVD:en. Samma korrekturfel i stavningen av hennes namn. Ibland får man snabbt svar på sina frågor, helt utan att man ens försöker.

fixering, operation spanner och the "citizen-pervert"

Ibland när man läser in sig på något teoretiskt område kan man bli nästan lite förförd av begreppen som tillhör området. För mig är det något som inträffar innan jag så att säga har fått grepp om teorierna, en period av lätt fixering när man går runt och mumlar för sig själv, fångad av ordens mysterium som om de blev mer poetiska och spännande av att man ännu inte förstår dem riktigt eller vet om man använder dem rätt. Där är jag nu vad gäller mina space-artiklar: Sexual space, gendered space, urban space, citizenship, public and private, hegemonic space, discursive space, the production of space... har läst en helintressant artikel av David Bell från tidigt nittiotal om "the citizen-pervert", om hur (bland annat) det som brukar kallas Operation Spanner i slutet på åttio- och början av nittiotalet påverkade både upplevelsen av och det faktiska medborgarskapet för homosexuella BDSM-utövare.

Operation Spanner var alltså en utredning som inleddes med att polisen av någon anledning kom över ett videoband där det verkade som om personer torterades och mördades (en "snuff film" alltså). Vid närmare undersökning visade det sig att de medverkande var vid liv och vid god vigör. Videobandet -- som var tänkt som ett privat sådant, inte för distribution -- var en inspelning av en sadomasochistisk akt och de medverkande hade deltagit av egen, fri vilja. Ändå dömdes flera av dem för bland annat misshandel. Om än ett brittiskt fall och om än ungefär tjugo år gammalt, är det intressant att jämföra det med det i Sverige i dag aktuella BDSM-fallet där mannen i och för sig friades men sista ordet ännu inte är sagt eftersom domen nyligen överklagades.

Man diskuterade Spanner-fallet i relation till boxning och i relation till heterosexuell BDSM-praktik, men fann ändå att det var, typ, för grovt. Det beskrivs, där jag läst om det, som att det faktum att det handlade om homosexuell BDSM påverkade domstolsutfallet, dvs att det var frågan om diskriminering. Eftersom jag inte är insatt mer ingående i själva fallet eller ens brittisk lagstiftning på området, kan jag inte säga så mycket mer utom att referera David Bells analys, som handlar om hur -- när det privata blir offentligt -- själva medborgarskapet ifrågasätts eftersom vi, som medborgare, har rätt till våra privatliv eller snarare en rätt att dela upp våra liv i offentligt och privat enligt sociala normer och koder. Men om man då har ett privatliv som ifrågasätts offentligt (genom exempelvis en rättegång), sker ett slags upplösning mellan det offentliga och det privata, där våra privatliv påverkar våra offentliga liv och vårt medborgarskap.

Jag tror att man kan jämföra det med den typen av argumentation som säger att "homosexualitet är väl OK, jag bryr mig inte om vad andra gör i sängen [dvs privat]" men de skall inte få gifta sig, dvs inte få göra sina privatliv offentliga (för det är ju i princip vad äktenskapet gör, ett slags formellt fastslagande och offentliggörande av en relation). Artikeln tar också upp den då ganska nya queerrörelsen och hur dess aktioner ofta handlar om att på eget initiativ lyfta ut det privata i det offentliga och visa upp kroppar, sjukdomar (AIDS, bland annat) och sexualitet i offentligheten. Alltså ett slags frivilligt och medvetet upplösande av gränsen (till skillnad från det framtvingade upplösandet som skedde genom Operation Spanner), där dels själva gränsen ifrågasätts men också de normer och koder som styr den.

Bells menar också att det finns en konsumtionspolitik som ger homosexuella män rätt till offentligheten på villkor att de konsumerar. Lite som vad man skulle kunna kalla konsumtionsfeminism à la Sex and the City, fast för homosexuella män. Bland annat skriver han -- och detta visste inte jag, trots att jag sett Milk men jag kanske bara inte kommer ihåg det från filmen -- att Harvey Milk som en strategi hade att man skulle "buy gay" vilket ledde till en koncentration av homosexuell affärsverksamhet i det som kallas Castro district i San Francisco och som än i dag är SF:s gaydistrikt.

Hämtar mig så sakteliga från förra veckans stress. Har fortfarande mycket att göra, men det är hanterbart och det är så skönt att äntligen ha TID att läsa de här artiklarna.

upplysning och integritet

Undervisningen i går gick nog OK -- jag tyckte själv att jag stressade på och passet spretade åt en rad olika håll. Men nu är kursen snart avslutad, om två veckor är det redovisningar och inlämning av tenta och jag lämnar över studenterna i mycket kompetenta händer på nästa kurs.

Nu bockar jag återigen av på en lång "att göra"-lista. Alla de där swishen och swoshen för några dagar sedan skall bli helt klara och skickas i väg. En rad punkter rör administration, programkoordination och kursansvar. Dessutom tänkte jag försöka vara lite ledig i nästa vecka och det betyder att tänka på vad som kommer att hända i veckan därefter så man inte blir tagen på sängen när man kommer tillbaka...

Under tiden kan ni läsa en fundering utifrån Kalle Linds bok Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev. Balansgången mellan att berätta allt (-för mycket) och att respektera barns integritet är svår. Konstigt nog verkar det nästan omöjligt att hitta en kompromiss mellan gränslös upplysning och respekt för integritet, och precis som Åsa Beckman kan jag tycka att vår tids puritanism inte heller är bra. "I ett samhälle fullt av sex talar ändå ingen om sex." Låter kanske lite konstigt när det kommer från någon som undervisar om sexualitet och pratar om sex mest hela tiden, men jag vet ju att min kontext är ganska särskild.

nye seksualiteter

Har två föreläsningar nästa vecka varav den ena är sprillans ny och den andra en reviderad version av ett pass jag har hållit förr. Jag har alltid varit en sista-minuten människa men tvingats till allt hårdare tag mot mig själv för att överhuvudtaget hinna med så nu sitter jag, efter en redan ganska intensiv arbetsdag, och bläddrar i Willy Pedersens Nye Seksualiteter som torsdagens föreläsning på sexologmastern skall handla om. Den är ganska mastig så föreläsningen måste med nödvändighet baseras på ett urval. Bara jag hittar en bra ingång skall det nog lösa sig.

Pedersen gör ett slags tvärsnitt av vår tid, naturligtvis i den norska kontext där han befinner sig och med ett huvudsakligt fokus på unga människor, men det är nog så komplext ändå. Här avhandlas onani och sexuella script, nätsex, "hybrida maskuliniteter", homosexualitet, sexuellt utnyttjande och sexuella transaktioner. Till och med ett av de fenomen som jag tittat lite närmare på, sexbutiker för kvinnor, tas upp. Boken handlar bland annat om en balansgång mellan gammalt och nytt, där vi å ena sidan ser en ökad sexuell diversifiering och förändrade mönster, och å den andra har fortsatt traditionella normer och konventioner kring sexualiteten. Vissa förändringar är verkliga förändringar, andra är vad man kan kalla variationer på tidigare teman. Och både det nya och det gamla måste förhålla sig till vartannat. Just om de kvinnliga sexbutikerna säger exempelvis Pedersen att det både handlar om kvinnor som formulerar sina egna begär och om ett poserande för en manlig blick. Naturligtvis handlar det om vem som formulerar och vem som tittar -- eller vem som poserar och vem som inte tittar. Det handlar, skulle jag tippa också, om den som avläser situationen: vill man se en manlig blick så gör man det, men man kan också välja bort den. Och man kan också fråga sig vad det är för fel med att titta, om man måste läsa in en maktobalans (traditionell feministisk filmteori vill ju hävda att det är så, blicken är fallisk, blicken kontrollerar, blicken är ett uttryck för makt, men det finns ju egentligen ingenting som säger att det MÅSTE vara så. Man kan tänka sig en blick som är vanmäktig och ett objekt för blicken som kontrollerar den som tittar.)

Annars: läser Twilight-texter, programkoordinerar, bevistade Kön, sexualitet och socialt arbete-seminariet som i dag bland annat handlade om islam och sexualitet, och om normkonflikter för ungdomar i Rosengård. I kväll skall jag på filmvetarseminarium i Lund, Stephen Prince skall prata om "Visual Effects: The Seduction of Reality".

ångrarna

Förresten, om ni inte såg den när den gick på TV, passa på att se Marcus Lindeens film Ångrarna medan den ligger ute på SVT Play. Den ligger där t o m den 2 november. Den handlar om två män som genomgått könsbytesoperation och sedan ångrat sig. Den är väldigt enkelt berättad -- två män, ett mörkt rum, några diabilder och smalfilmer -- men otroligt fängslande.

sexuella script

Förbereder föreläsning om "sexual scripts". När jag kom hit för snart två år sedan var script-teorin något som dök upp i tid och otid, ett slags grundläggande referens för alla, och jag insåg att jag skulle vara tvungen att läsa in mig lite om jag skulle hänga med. Jag beställde således boken Sexual Conduct och läste den. Och nu skall jag undervisa om den... det känns lite nervöst, lite djupt vatten, men också kul och utmanande. Det är så mycket ord och metaforer hämtade från teaterns värld "the mise-en-scene of desire", till exempel eller "The concept of scripting, then, can take on a very literal meaning: not the creation of and performance of a role, but the creation and staging of a drama". (Citaten hämtade ur "Sexual Scripts: Permanence and Change" av William Simon & John H Gagnon i Archives of Sexual Behavior, vol 15, no 2, 1986). Texten diskuterar hur det sexuella scriptet på olika nivåer påverkar vårt sexuella beteende, vad man kan göra, med vem man kan göra det, när man kan göra det och hur man kan göra det. Det är naturligtvis en ganska genomgående sociologisering av sexualiteten, där biologin endast betraktas som en liten del av sexualiteten. I sexualitetsteoretiska termer skulle man kanske kunna sätta Kinsey i den ena änden av skalan -- biologi, kvantitativt mätbara data -- och Simon & Gagnon i den andra änden -- det sociala, teoretiska diskussioner.

Men det är också en pedagogisk problematik: undervisningen skall ske i tre steg. Först en allmänt orienterande föreläsning, därefter kommer jag och en kollega in med en djupdykning i artikeln och slutligen skall studenterna diskutera själva i grupper.

en gräns för samtycket?

Det har ju varit en hel del uppmärksamhet kring BDSM-fallet i Malmö. Bland annat har jag noterat att det diskuterats bland våra nya sexologstudenter. Många faktorer spelar in för att göra detta till en komplex historia, åtminstone för den utomstående som tar del av den medialiserade berättelsen -- kvinnans ålder i relation till mannens ålder, sexualitetens friheter och gränser, BDSM-praktiker som kan framstå som ganska främmande för dem som inte är insatta i dem men också hur långt ett rättssamhälle kan lägga sig i vad samtyckande människor över "the age of consent" (eller på ren svenska, byxmyndiga människor) gör i sovrummet. Det är lätt att läsa fallet utifrån förutfattade meningar ("staten vill lägga sig i" alternativt "unga kvinnor som offer") men Mårten Schultz har skrivit bra och balanserat om fallet ur ett principperspektiv. Läs också kommentarerna, för där belyses också frågan -- eller snarare hur vi ser på frågan -- ur olika perspektiv.