rätten till staden

I mitt pågående arbete att sätta mig in i space-teori har jag nu läst en text av Tovi Fenster, "The Right to the Gendered City: Different Formations of Belonging in Everyday Life" ur Journal of Gender Studies, vol 14, no 3, 2005. Den är alltså betydligt nyare än den om "the citizen-pervert" som jag läste i går. Artikeln bygger på en kvalitativ intervjustudie med män och kvinnor som bor i London och Jerusalem om deras erfarenheter av vardagsliv i de respektive städerna. Fenster utgår från Henri Lefebvres idé om "rätten till staden", att man som invånare i en stad skall ha rätt att använda staden och rätt att delta i den, dvs bland annat vara med och bestämma över hur den utformas -- men Fenster utökar Lefebvres idé till att också inkludera den privata sfären. Fenster menar att Lefebvres tanke om en "rätt till staden" är utopisk därför att det, i hennes intervjuer, framkommer att kvinnor i betydligt lägre grad känner sig delaktiga i och fria att använda stadens platser men också sina privata platser, dvs hemmen, att det finns en patriarkal dominans både i det offentliga och i det privata. Hon menar också att detta inte bara gäller kvinnor, utan även etniska och andra minoriteter.

Jag får erkänna att jag hoppats på något lite mer komplext ur den här studien, eftersom det känns som om den bara bekräftar den förutfattade bild jag själv hade av upplevelsen av space. Lite överraskande, kanske, att även hemmet upplevdes av vissa kvinnor som en förtryck plats, en plats där man inte har någon makt över utformningen av sin egen miljö. Det måste ju, rimligtvis, finnas platser där män känner sig obekväma eller "unsafe", till exempel, även om de är vita, heterosexuella medelklassmän. Och det är inte heller orimligt att tänka sig vissa offentliga platser som mer kvinnodominerade än andra. Vad som var givande var ju att den kvalitativa studien gav underlag för det hävdande som många andra gjort tidigare, nämligen att "safe" är ett viktigt begrepp i sammanhanget -- var känner sig kvinnor trygga att röra sig? Jag gillar Dana Berkowitz sexbutiksstudie som jag använde i mitt paper om gendered space för att den visar att beteendet inte är som hade kunnat tro.

Fast å andra sidan -- sexbutiker är laddade platser och det är kanske inte så konstigt om de ger upphov till reaktioner som är komplexa och motsäger det förväntade. Fensters studie handlar om vardagslivet generellt. Jag gillar idén om "rätten till staden" -- en tanke som får implikationer för hur man tänker på så spridda fenomen som gay bashing och rullstolsanpassning. Och att vi på något sätt tar tanken om rätten till offentliga utrymmen, för alla, i ett demokratiskt samhälle, för given, och att den hänger ihop med det där medborgarskapet.

fixering, operation spanner och the "citizen-pervert"

Ibland när man läser in sig på något teoretiskt område kan man bli nästan lite förförd av begreppen som tillhör området. För mig är det något som inträffar innan jag så att säga har fått grepp om teorierna, en period av lätt fixering när man går runt och mumlar för sig själv, fångad av ordens mysterium som om de blev mer poetiska och spännande av att man ännu inte förstår dem riktigt eller vet om man använder dem rätt. Där är jag nu vad gäller mina space-artiklar: Sexual space, gendered space, urban space, citizenship, public and private, hegemonic space, discursive space, the production of space... har läst en helintressant artikel av David Bell från tidigt nittiotal om "the citizen-pervert", om hur (bland annat) det som brukar kallas Operation Spanner i slutet på åttio- och början av nittiotalet påverkade både upplevelsen av och det faktiska medborgarskapet för homosexuella BDSM-utövare.

Operation Spanner var alltså en utredning som inleddes med att polisen av någon anledning kom över ett videoband där det verkade som om personer torterades och mördades (en "snuff film" alltså). Vid närmare undersökning visade det sig att de medverkande var vid liv och vid god vigör. Videobandet -- som var tänkt som ett privat sådant, inte för distribution -- var en inspelning av en sadomasochistisk akt och de medverkande hade deltagit av egen, fri vilja. Ändå dömdes flera av dem för bland annat misshandel. Om än ett brittiskt fall och om än ungefär tjugo år gammalt, är det intressant att jämföra det med det i Sverige i dag aktuella BDSM-fallet där mannen i och för sig friades men sista ordet ännu inte är sagt eftersom domen nyligen överklagades.

Man diskuterade Spanner-fallet i relation till boxning och i relation till heterosexuell BDSM-praktik, men fann ändå att det var, typ, för grovt. Det beskrivs, där jag läst om det, som att det faktum att det handlade om homosexuell BDSM påverkade domstolsutfallet, dvs att det var frågan om diskriminering. Eftersom jag inte är insatt mer ingående i själva fallet eller ens brittisk lagstiftning på området, kan jag inte säga så mycket mer utom att referera David Bells analys, som handlar om hur -- när det privata blir offentligt -- själva medborgarskapet ifrågasätts eftersom vi, som medborgare, har rätt till våra privatliv eller snarare en rätt att dela upp våra liv i offentligt och privat enligt sociala normer och koder. Men om man då har ett privatliv som ifrågasätts offentligt (genom exempelvis en rättegång), sker ett slags upplösning mellan det offentliga och det privata, där våra privatliv påverkar våra offentliga liv och vårt medborgarskap.

Jag tror att man kan jämföra det med den typen av argumentation som säger att "homosexualitet är väl OK, jag bryr mig inte om vad andra gör i sängen [dvs privat]" men de skall inte få gifta sig, dvs inte få göra sina privatliv offentliga (för det är ju i princip vad äktenskapet gör, ett slags formellt fastslagande och offentliggörande av en relation). Artikeln tar också upp den då ganska nya queerrörelsen och hur dess aktioner ofta handlar om att på eget initiativ lyfta ut det privata i det offentliga och visa upp kroppar, sjukdomar (AIDS, bland annat) och sexualitet i offentligheten. Alltså ett slags frivilligt och medvetet upplösande av gränsen (till skillnad från det framtvingade upplösandet som skedde genom Operation Spanner), där dels själva gränsen ifrågasätts men också de normer och koder som styr den.

Bells menar också att det finns en konsumtionspolitik som ger homosexuella män rätt till offentligheten på villkor att de konsumerar. Lite som vad man skulle kunna kalla konsumtionsfeminism à la Sex and the City, fast för homosexuella män. Bland annat skriver han -- och detta visste inte jag, trots att jag sett Milk men jag kanske bara inte kommer ihåg det från filmen -- att Harvey Milk som en strategi hade att man skulle "buy gay" vilket ledde till en koncentration av homosexuell affärsverksamhet i det som kallas Castro district i San Francisco och som än i dag är SF:s gaydistrikt.

Hämtar mig så sakteliga från förra veckans stress. Har fortfarande mycket att göra, men det är hanterbart och det är så skönt att äntligen ha TID att läsa de här artiklarna.